Ett dygn senare, och jag har en sak kvar att ta upp innan jag släpper den där olycksaliga semifinalen. Det har inte att göra med att Tottenham förlorade – tro’t den som vill – utan det är bara en sak som behöver sägas om nya Wembley Stadium.

It’s shit. Plain and simple.

Missförstå mig rätt. Gamla Wembley var en sophög – många usla platser, knappt några toaletter, omöjligt att få sig en pint – men det var en sophög som stank av magi. De matcher som spelades där blev minnesvärda per automatik.

Nya Wembley sänker upplevelsen snarare än höjer den, vilket är den värsta defekt en fotbollsarena över huvud taget kan lida av. Mycket av problemen känner vi ju igen – själlösheten som ofta präglar den moderna fotbollens nybyggen, the corporate nonsense, allt det där – men det är något annat som inte stämmer här, något mer konkret.

Öppningsmatchen med Pazzini var ju småkul, vi har några kvalfinaler och vindtorkarcuper som undantag – men annars finns det egentligen inget att minnas från den här arenan. Wembley förvandlar numera showcasematcherna till smör med otäck regelbundenhet. Jag kan i stort sett bara minnas två bra stormatcher härifrån – England-Kroatien, 2-3 och Tottenham-Chelsea, 2-1 – och då är det något som är väldigt fel.

Matcherna här är i stort sett alltid likbleka, livlösa. Akustiken är konstig, och fansen tenderar att bli allt tystare i takt med att det ljud de genererar ändå bara försvinner ut i etern. Gräsmattan är konstant bedrövlig på ett förrädiskt sätt, vilket lägger grunden för de här tempofattigt lågintensiva matcherna som passar engelsk fotboll så förbenat illa.

Underlaget är ett svårbegripligt huvudproblem. Jag har ingen aning om vad det har läckt ut för jävla utrotningsmedel i grundvattnet här, men lägger om man om mattan tio gånger på tre år med allt sämre resultat så måste det väl ha uppstått något sorts fel med själva jordmånen?!

Ingen annan arena var lika historieladdad som gamla Wembley. Ingen annan arena bar fram lika många framtidsdrömmar. Det var mycket mer än bara den engelska fotbollens fokuspunkt – det var hela fotbollsvärldens naturliga mittpunkt.

Idag är fotbollen en hemlös idrott. Visst måste alltid en nyinvigd skådeplats få chansen att bygga upp sin egen mytologi, men här holkas den istället bara ur mer och mer för varje år som går. Auran kring Wembley Stadium tunnas ut snabbare än ozonskiktet. Snart är det här bara en storarena i mängden.

Tio miljarder kronor down the drain. Det är synd och skam.

/Erik Niva