I dag är dagen efter en stor match, det är dagen då IFK Göteborg och Kalmar FF går till sängs med sina spöken en gång till, dagen då Crvena Zvezda-supportern Igor Vrevic vaknat upp på ett sjukhus i Belgrad efter att ha blivit skjuten i en kriminell läktaruppgörelse under cupmatchen mot OFK. Det är dagen då Prag delas mellan Slavia och Sparta i en cupkvart, då Partizans chans på en titel försvann och Real Madrid haltar vidare i ligan.

Men framför allt är det dagen då 21 år gått sedan Hillsborough. Liverpool glömmer inte, och Liverpool kräver fortfarande rättvisa för de 96 som aldrig kom hem. Ingen fotbollssupporter i världen står på någon annan sida än deras i den kampen.

För oss som inte lever i det är årsdagarna en påminnelse om dagen då fotbollen i England gick sönder så att den aldrig gick att laga. I Liverpool blir den historien aldrig historia, det såret aldrig en skorpa.

•••

Utanför och i Liverpool fortsätter fotbollen ändå och trots allt, och om vi ska snabbrepetera gårdagen så hände en hel den även i den del av Europa som inte ryms i Londons N17. För att göra det enkelt för oss så kan vi attackera det från fotbollens allra mest matematiska aspekt: Tabellen.

Vi börjar underifrån. Xerez, laget som skulle leda Primera División om tabellen räknades ut på samma sätt som Alfapet, nickade ju hem tre poäng på Vicente Calderon och har därmed på något fullkomligt obegripligt sätt skaffat sig en mikroskopisk chans att hänga kvar.

Det är bara värt att notera det, att ett lag som gick upp lite halvt av misstag och startade sin säsong som en spansk motsvarighet till Gallipoli, och med en marginellt starkare trupp. På de första nitton omgångarna gjorde de totalt åtta mål och poängmaximerade sig upp till lika många poäng. Sedan dess har de jubelsamlat in arton poäng, vilket är exakt ett poäng mer än vad Atlético Madrid dragit ihop under samma period.

Den som räknar ut huruvida det säger mest om Xerez eller om Atleti vinner Jesús Gils avlagda medlemsskap i tränarfacket.

Intressant. Och ännu mer intressant, även för de mindre frankofila av er, är det som händer och har hänt i Ligue 1. Bordeaux ramlade ihop mot Le Mans och är nu på god väg att skriva negativ fotbollshistoria på ett smått obegripligt sätt.

Alldeles nyss hade Lolo Blancs lag dansat igenom Champions Leagues tuffaste grupp utan att blinka, de var regerande mästare och ledde ligan med åtta poäng. De var klara för final i ligacupen och kvar i franska cupen. Det kändes sannolikt med en dubbel, mycket möjligt med en trippel, och det var möjligt att till och med låtsasdrömma om en kvadrupel.

När 2009 gick över i 2010 ledde Bordeaux alltså ligan med åtta poäng. Låt oss, för jämförelsens skull, titta på de värsta ihopklappningarna i toppligornas moderna historia. Här är de som gått in i väggen mest av alla de senaste fem åren:

Premier League:

ARSENAL 2007/08, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fyra poäng efter.

Primera División:

SEVILLA 2006/07, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fem poäng efter.

Bundesliga:

HOFFENHEIM 2008/09, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fjorton poäng efter.

Ligue 1:

LYON 2008/09, ledde med tre poäng vid årsskiftet, slutade nio poäng efter.

Bordeaux är nu nio poäng efter Marseille (låt vara med en hängmatch) och har alltså redan, i mitten av april, tappat sjutton poäng sedan de drack nyårschampagne. Obegripli… äh, eftersom det är vårt jobb att förklara saker så är det väl lätt att peka på åtminstone ett par faktorer som fått Girondins-skutan att springa läck:

1. Oron.

Alla de tyngsta nycklarna som fick igång lagets motor ifjol har haft framtidstankar att hantera. Var hamnar Gourcuff efter VM? Var ska Chamakh ta vägen? Ska Blanc ta över landslaget eller inte?

Förra våren haltade laget också, men då stack Gourcuff in med poängmål hela vägen hem. Det har han inte gjort i år.

2. Mittförsvaret.

Ciani är ligans bäste mittback när han är i ordning. Av någon oerhört svårgripbar anledning har han sedan i vintras varit som en sämre kopia av… Boumsong. Sämre i sitt passningsspel, orolig i sin defensiv. Och när inte Planus funnits bredvid honom har det bara accentuerats.

3. Trötthet.

Bordeaux har en bra trupp, men inte bred nog för att strida på fyra fronter samtidigt. De har inte orkat.

4. Psykologi.

De hade redan vunnit ligan och började tänka på Champions League istället. När vindarna var de inte förberedda på det, och då märktes bristen på äldre, rutinerade spelare.

På lördag möter Bordeaux Lyon, i en sista chans att täta läckorna. Annars kan båten sjunka hela vägen ner i mörkret – och vem vill bygga om den i höst, utan Chamakh, utan (?) Blanc och Gourcuff? Rödvinsglaset ser minst lika halvtomt ut som halvfullt, pessimisten kisar och ser slutet på en era innan den ens börjat.

Och om vi nu ska dra det spåret hela vägen in i mål så förtjänar ni att få ett favoritlag i franska cupfinalen också. Den 1 maj möts PSG och Monaco i Paris, och om ni har svårt att placera era sympatier så ska ni veta att mer än en titel står på spel. En era kan nämligen ta slut där också.

Guy Lacombe, Monacos tränare, har lovat att raka av sig mustaschen om ASM vinner. Här har ni mustaschen, nu är det upp till er att ta ställning för eller emot.

/Simon Bank