Jag har haft fel om allt.

När Harry Redknapp utsågs som manager för Tottenham Hotspur den 26 oktober 2008 var det en av mina lägsta punkter någonsin som Spurs-supporter. Jag såg en klubbidentitet gå förlorad, i utbyte mot en meningslös jakt på framgång som ändå aldrig skulle uppfyllas.

Jag skrev det här blogginlägget, och fram till ikväll hade jag aldrig ångrat ett ord.

Det är klart att jag också ville ha framgång, men vi hade kommit femma två år i rad med Martin Jol och vi hade vunnit Ligacupen med Juande Ramos. Vi hade nått maxnivån för en klubb som Tottenham under 2000-talsfotbollens första årtionde.

Men något hände. Ett Tottenham med två poäng efter åtta matcher började plötsligt vinna och säkrade en poäng på Emirates efter två mål på stopptid i Redknapps andra match som manager. Frågorna började där och då: ”Har du accepterat Redknapp ännu?”.

”Nej”, svarade jag. ”Vi har fortfarande förlorat mer på den här utnämningen än vi vunnit. Den dag vi slutar bättre än femma i ligan eller vinner en större buckla än Ligacupen – då ska jag erkänna att vi valde rätt”, sa jag, givetvis väl medveten om att det aldrig någonsin skulle hända.

Fram tills för 20 minuter sedan var jag fortfarande övertygad om att jag hade rätt. Efter 25 år med Tottenham hade jag nämligen lärt mig hur Fotbollsguden fungerade. Visst kunde han skänka några strimmor av hopp ibland och visst kunde han överraska med sina metoder – den där lasagnen 2006 var inspirerad, det får jag ge dig – men slutresultatet blev alltid detsamma.
– Tottenham will always let you down in the end, summerade Match of the Day-experten Alan Hansen sitt tabelltips så sent som för en månad sedan.

Såklart. Hansen har varit med ett tag. Han känner också till vad som gäller.

Jag trodde aldrig någonsin på en Champions League-plats, inte ens efter 173 tabelldagar bland de fyra främsta. Tottenham will always let you down in the end. Jag var övertygad om det i februari, i mars, i april, i morse, vid avspark, i paus, med kvarten kvar, när Crouch gjorde 1-0 och när Martin Fulop slog en inspark i 95:e minuten. På något sätt skulle vi hitta en variant den här gången också, ännu mer spektakulär än någonsin tidigare.

Men exakt vafan var det som hände? Vad var det jag fick se? Den här korthusföreningen tog sin förlorarmentalitet under armen och åkte istället upp till Eastlands för en direkt avgörande match mot ett arabpumpat Manchester City – och dominerade fullständigt. Vi gjorde det The Tottenham Way – två riktiga yttrar, två forwards, offensiv satsning – och vi spelade matchen utan att någonsin förtjäna något annat än den seger vi fick. Crouch i stolpen, Ledley tveksamt bortdömt, Defoe på Fulop, Crouch på Fulop, bollen förbi både Defoe och Crouch – ändå tyckte vi aldrig någonsin synd om oss själva. Ändå fortsatte vi tålmodigt arbeta oss fram mot den Champions League-plats vi faktiskt verkligen, verkligen är värda.

Jag har sett bättre Tottenham-insatser i mina dagar, men jag har nog aldrig sett en mer imponerande Tottenham-insats. Solida. Mentalt starka. Ett gäng vinnare. Det blev knappt ens dramatiskt.

Jag har haft fel om allt. Jag kunde inte vara lyckligare.

/Erik Niva