Under en begränsad period av min gymnasietid kunde det hända att jag drog ner ärmarna på min t-shirt över handlederna, rättade till min lite för stora skjorta och fnissade åt plumpa referensskämt som:

– Yeah, Kurt is dead, but Eddie’s Vedder.

Sen gick det som det gick. Efter Nirvana fanns inte så mycket kvar. Pearl Jam var inte ens bra när de var bra, inte Soundgarden heller, grungen backade in i ett skuggigt hörn av världsscenen och ingen tänkte särskilt mycket mer på det.

Ingen?

Ja, det var väl en lögn förstås. Femton år senare spelar Fredrik Ljungbergs Seattle Sounders in en piffig klubblåt, och om ni nu ska gissa vilken genre som ett lag från Seattle väljer så får ni chansen här:

1. Eurotechno.

X. Grunge.

2. Gyllene Tider-pop.

Alla som svarat X vinner en fri lyssning till Grammatrains post-grungiga röjarstycke ”Sound of the Sounders” (vilket, tydligen, är det sista ljud vi någonsin kommer att höra).

Varsågod.

Om det finns ett lag i världen som ska ha den där sortens pep-sång så är det Sounders, vi köper det. Jag antar att spelarna gör det också. På det hela taget är det ju så att spelarna själva har alldeles för lite att säga till om när deras klubbar investerar i deras soundtracks. Tror ni att det var Balotelli som skrev texten till Pazza Inter? Nä, just det.

Det här vore nu inte mycket till blogg om den inte löste den sortens problem. Om ni tycker att vi varit lite lågintensiva på bloggfronten de senaste dagarna så beror det på att vi varit upptagna med att ringa runt till ett gäng spelare och fråga vilken sorts musik de vill ha som sin fotbollsmusik.

Här är de – soundtracken när spelarna själva får välja:

Kaká, mittfältare, Real Madrid:

Bachs tredje cellosvit.

– Men det måste vara med Rostropovitj. Jag gillar YoYo Ma också, men det är mer tekniskt spel för teknikens egen skull. Rostropovitj har en själ, och jag upplever att den ligger extremt nära musikens egen.

Andrés Iniesta, mittfältare, FC Barcelona:

The Shire.

– Fast att jag är lite sur för att den är overklig. Det finns inga panflöjter i boken.

Javier Zanetti, kapten, Internazionale:

Con te Partiro.

– Jag älskar allt av Andrea Bocelli. Han är perfekt. Och så är han blind också, och jag tycker att vi gemensamt i världen ska hjälpa våra handikappade. Själv tänker jag bota blinda, men först ska vi vinna Champions League.

Mike Riley, domare, Leeds:

Missing You Now.

– Michael Bolton. Personally, I celebrate the man’s entire catalogue. To me, it doesn’t get any better than when he sings ”When a Man Loves a Woman”.

Michael Ballack, mittfältare, Chelsea:

Win the Race.

– Jag kan inte exakt beskriva vad det är som rör mig så starkt, men det är något med sprödheten i deras senare grejer som är oerhört äkta.

Theofanis Gekas, anfallare, Bayer Leverkusen:

Simple Man.

– A simple man. I’m a simple kind of man. I am something I love and understand. Hit med bollen.

Antonio Cassano, geni, Sampdoria:

CF.

– Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding!

Steven Gerrard, mittfältare, Liverpool FC:

True Colours.

– Varför? Vadå jävla varför? Ska du ha en smäll?

Cesc Fabregàs, mittfältare, Arsenal:

Tracks.

– Ja. Tracks. Jag gillar allt på Tracks. Allt? Ja, allt. Utom den där Krunegård-skiten som kom elva förra veckan.

Cristiano Ronaldo, mittfältare, Real Madrid:

Every Single Day.

– Vad vill du att jag ska säga? Jag gillar texterna, mest.

Bojan Krkic, anfallare, Barcelona:

Den om kullen.

– För man blir så glad när det blir bra på slutet. Det tycker jag är bra.

/Simon Bank

En sak som vi i mediemaskineriet får ta på oss är att vi ryckt undan överraskningsmomentet ur fotbollsövergångarna. När Tottenham höll presskonferens för att presentera sin rumänska VM-värvning Ilie Dumitrescu sommaren 1994 gjorde klubben en poäng av att smyga in ytterligare en liten uppgift i förbifarten.

En kille som hette Jürgen Klinsmann var också klar för klubben.

Chocken var fullständig. Medierna var helt oförberedda, fansen likaså. Det här var – på gott och ont – en tid före minut-för-minut-uppdaterade websidor och överhettade skvallerforum.

No more. Numera har vi lärt oss att kremlologtolka varenda liten nyansskiftning i den oupphörliga rapporteringslavinen. Förra sommaren gick Cristiano Ronaldo och Kaká till Real Madrid, och Zlatan Ibrahimovic till Barcelona. Vi visste vad som skulle hända veckor, månader innan det faktiskt skedde. När kom senast en riktigt stor övergång som en plötslig överraskning för någon av oss? Robinho till Man City, möjligen, men den transfern iscensattes ju på nolltid av penningstinna araber med överhettad fax. 

Det senaste dygnet har det nu sipprat fram tillräckligt många tillräckligt konkreta uppgifter för att vi redan nu ska ha en ganska klar bild av sommarens stora transferhändelser. Vågskålarna väger över nu, vi kan flytta de här följetongerna från rykteskorgen till skålen för sånt-som-kommer-att-ske-om-inget-oförutsett-inträffar. José Mourinho kommer att flytta till Madrid. Barcelona kommer att pressa igenom köp av både David Villa och Cesc Fábregas.

Nu återstår mest analyserna, utvärderingarna och inväntandet av dominoeffekterna.

/Erik Niva

Då ligaavslutningarna fått Simon Bank att gå in i någon sorts bloggpsykos det senaste dygnet hade man väl kunnat förvänta sig en någorlunda bred sammanfattning av helgens buckellyftande – men inte. Det har varit det stora, det självklara och det spektakulära; Spanien, Italien och Turkiet.

Men ni förstår, det är här jag kommer in. Det är det här han har mig till – att sopa upp hans rester, att städa rent i de hörn han inte orkar titta i, att ta en snabbvända runt i världen för att redovisa de segerfiranden han inte bryr sig om.

Let’s go Phileas Fogg-ing.

Argentina

Titeln: För första gången på 25 år är Argentinos Juniors mästare. Clausura-titeln säkrades efter en 2-1-seger borta mot Huracán, och gamle världsmästaren Claudio Borghi var belåten. Han spelade i det senaste Argentinos Juniors-lag som vann mästerskapet, 1985. Nu tränade han laget.
– Vi inledde säsongen med målsättningen att inte bli nedflyttade. Nu är vi mästare. Det är en väldigt speciell dag för mig.

De senaste åtta argentinska säsongerna har fört med sig åtta olika mästarklubbar. Storklubbarna lider. River Plate slutade den här säsongen på 13:e plats – efter en förnedrande 5-1-förlust hemma mot Tigre som avslutning – Boca Juniors på 16:e.

Fansen: Jodå, argentinare kan fira. Och bråka. På andra sidan arenan slogs Huracán-huliganerna med polisen.

Bonusinfon: Argentinos Juniors… Var inte det…? Jodå, det var här Diego Maradona inledde sin proffskarriär som 15-åring.

Schweiz
Titeln: I en direkt avgörande seriefinal åkte Basel till Bern och slog Young Boys, lite som AIK åkte till Göteborg och vann över Blåvitt i höstas. Höjdpunkten kom när australiensaren Scott Chipperfield nickade in 2-0-målet – och kraschade handlöst när han försökte fira.

Fansen: Egentligen betydde den här matchen mer för de svältfödda Young Boys-supportrarna – ingen ligatitel sedan 1986 – än den gjorde för de vinnarvana gästerna från Basel. Och de fick ju i alla fall ihop ett fint inmarschtifo.

Polen
Titeln: 17 år sedan Lech Poznán senast vann ligan; i helgen gjorde det igen, efter en säker 2-0-seger över Zaglebie Lubin. Peruvianske försvararen Manuel Arboleda förklarar innebörden:
– Det här påminner mig om 2004, när jag vann Recopa Sudamericana med Club Cienciano. Jag var planetens lyckligaste man då, och idag känner jag likadant.
Quite right. 

Fansen: Polackerna är inte så värst mycket för pyroteknikförbud, vare sig på arenor eller på segertorg.

Österrike
Titeln: Även här fick en lång väntan sitt slut. Populära Sturm Graz vann sin första buckla på elva år, efter finalseger i den österrikiska cupen mot hemska plastklubben SC Magna Wiener Neustadt.

Fansen: Grejen med den här matchen. Inte på 61 år hade den österrikiska cupfinalen varit lika välbesökt, och åtminstone 25 000 av de 28 000 åskådarna höll på Sturm Graz. 212 officiella supporterbussar hade avgått ner mot finalarenan i Klagenfurt.

Tjeckien
Titeln: Senast psykotiske tuffingen Tomáš Řepka spelade mot Teplice så attackerade han en kameraman. I lördags var det han som avgjorde mästarstriden när hans Sparta Prag mötte samma Teplice.
– Det viktigaste målet i mitt liv.
Han är fullständigt bindgalen, Řepka, but he does take a mean photo.

Fansen: Äh, inget särskilt med dem, egentligen. Helt okej tifo, antar jag.

England
Titeln: Äsch, det är väl formellt sett ingen titel, men jag vill minsann ändå uppmärksamma att gamla fina Oxford United är tillbaka i ligasystemet efter fyra år nere i underjorden. 3-1 blev det mot York i kvalfinalen på Wembley, och vi välkomnar The U’s tillbaka.

Fansen: Oxford har haft högst publiksnitt i The Conference tre säsonger i rad, och det märktes på Wembley. Något av det allra mest fantastiska med engelsk fotboll är ju hur minst 100 klubbar alla kan dra ihop tiotusentals resande supportrar on the big days. Oxford hade med sig drygt 30 000 till Wembley.

Bosnien
Titeln: Efter 0-0 i superderbyt mot Sarajevo måste FK Željezničar visserligen vänta på den formella kröningen till nästa helg, men eftersom Borac tappade i Mostar så är det i praktiken klart.

Fansen: Jo, det här var ju anledningen till att jag ändå ville göra en utflykt till Bosnien. Derbyt var stängt för publik efter att Sarajevo-fansen kravallat mot Siroki Brijeg – så vilka i helvete är det då som sjunger, undrar du. Givetvis Željezničars-styrelse. På sista träningen inför derbyt hade förresten den blåvita järnvägsklubben nästan 3000 fans på plats. Hittar tyvärr ingen video, men såhär såg det ut på stillbild.

Ukrainska cupfinalen? Okej då, den var ju bättre än den portugisiska. Tavria Simferopol slog Metallurg Donetsk med 3-2.

/Erik Niva

Hejdå, söndag. Sådär kan man också avsluta en vecka. Men innan vi helt och fullt tar oss an livets nya utmaningar (en halvdag i Barcelona, det blir svårt att få tiden att gå) har vi ju något att gå till botten med.

Bursaspor.

Vad fan hände?

För ett par veckor sedan skrev jag en text om det fantastiska som Ertugrul Saglam höll på att göra uppe i Bursa. Ett av skälen till att jag gjorde det redan då var att det hade varit dumt att vänta, logiken och historiken talade ju för att någon av Istanbul-jättarna skulle kränga sig förbi på upploppet och skritta hem ligaguldet. Som de brukar göra. Som de alltid gjort.

Ingen klubb utanför Istanbul/Trabzon har alltså någonsin vunnit den turkiska ligan, och den här gången gick mäktiga Fenerbahçe in i sista omgången som serieledare. Trabzonspor skulle komma till Kadiköy, tre poäng skulle baxas hem, och så skulle det inte spela den minsta roll vad de där krokodilerna i Bursa tog sig för.

Bursaspor tog sig för det här. 2–1 mot ett måttligt intresserat Besiktas.

Upp till Fener, alltså. Och där stod det 1–1 efter ett av årets vackraste mål av Trabzons Burak Yilmaz.

Och eftersom Turkiet är Turkiet så fick vi sen ett slut som bara kan vara en konspiration. På Şükrü Saracoğlu fick publiken veta att Besiktas kvitterat till 2–2, och att 1–1 alltså var fullkomligt tillräckligt för att säkra seriesegern. Fener hade vräkt på, haft ett tiotal chanser att avgöra matcher, men nu verkade det alltså bli ligaguld ändå.

Slutsignal. Jubel. Planstormning. Kärlek.

Kaos.

Mer kaos.

Tvivel.

Mer tvivel.

Panik.

Mer Panik.

Någon talar om att det tydligen slutat 2–1 i Bursa, att Fener alltså missat titeln. Turkiska ligans huvudsponsor är Turkcell, Turkiets största mobiloperatör, och bilderna inifrån Şükrü Saracoğlu hade kunnat vara en ren reklamfilm. Mobiltelefoner åker fram överallt, alla ringer sin kompis, pappa, fru, för att få veta VAD FAN SOM HÄNDER.

Resten är fars, armageddon, upplopp. Läktarsektioner eldas upp, spelarna stängs in i omklädningsrummen, fans stormar presskonferensrummet för att konfrontera den gamle kokainnosen/Fener-tränaren Christoph Daum (som var med om det här för fyra år sen, när Fener tappade titeln mot Denizlispor i sista omgången). Daum gömmer sig, polisen sätter in tårgas och vattenkanoner, människor skadas.

Det är inte säkert att Kadiköy står kvar i dag, men det är å andra sidan inte säkert att Bursa gör det heller. Alla rapporter talar om ett sinnessjukt firande på gatorna i Bursa.

– Det här är vår seger, allas seger, sa Ertugrul Saglam.

– Vi är så lyckliga, så stolta, sa ordföranden Ibrahim Yazici.

– Den här stan förtjänar den här framgången. Det är inte lätt för en klubb från Anatolien, sa backen Tuna Üzümcü.

Turkisk fotboll har fått nya mästare. Hela landet, utom Fener, höll på Bursa idag. De ekonomiska skillnaderna mellan Istanbul och resten av landet är fortfarande enorma, men i dag tog en liten provinsklubb en mental barriär och rev den i bitar.

Bursaspor är mästare. Alla kan vinna.

•••

Hursa? Ni undrar vad som egentligen hände här i Barcelona när tv-kamerorna stängts av?

Äh, inte så mycket. Dani Alvés började tuta så smått, folket rörde sig inåt centrum, det sjöngs en del.

Och, just det, Andrés Iniesta ställde sig och gjorde det katalanska tecknet för ”Fuck you” framför en lagkompis skåp också.

Det var väl det hela, tror jag.

/Simon Bank

Visca Bursa y visca Catalunya!

Inifrån de katalanska katakomberna på Camp Nou är det väl bara att konstatera att kvällens stora saker hände någon annanstans. Bursaspors titel i Turkiet är årets största fotbollssensation och det hade varit fantastiskt att få vara där och ta del av den.

Det är som vanligt med fotboll, problemet med den är att du missar en massa fotboll. Och på Camp Nou fick vi se imperiet slå tillbaka efter en tung vår, när vi till slut summerade spanskspelandet så var Real Madrid inte nära. I en serie där fallgroparna är så få och konsekvenserna av de små missarna så stora så förlorade de titeln på att de började året med ett ofärdigt lag, medan Barça kunde bygga vidar på det de hade.

Valladolid-matchen var ju bara en väntan på en stor, sönderorganiserad fest som tog fart först när det blev taldags och Piqué, den enorme Piqué, got the party started.

Bäst tal: Piqué.

Bäst dans: Dani Alvés.

Bäst mimik: Lionel Messi.

Bäst frisyr: Xavi. Alltid Xavi.

Bäst barn: Gabi Milito.

Bäst utdelning: Tjigrinskij.

Bäst svordom: Ja, vi ger väl den till Zlatan Ibrahimovic, tycker jag.

Nu ska vi se om spelarna och Pep har något att förmedla till den väntande, svenska läsekretsen. Det är lite kaos här, men trevligt.

/Simon Bank

…och prinsen blev kung.

Diego Milito, Il Principe, prinsen från Buenos Aires avgör Serie A, bollen på en bricka från den gamle traktorn som aldrig blivit gammal, den perfekte humanisten, zapatisten och mittfältsbasisten Javier Zanetti, 36.

Alldeles nyss var Inter ett elakt lag med en trevlig tränare, nu har de blivit ett trevligt lag med en elak tränare, och ingen i världen kan tycka annat än att det är rätt män som till slut drar med skölden hem till Milano och Moratti ett varv till. Den lojale löparen Milito, den lojale tjänaren Zanetti.

Men visst, det låg länge en annan saga på lut den här söndagen.

Roma sänkte Chievo utan att ta i, Totti rammade ribban och Vucinic drog ur proppen. Resten handlade om Siena, om en missad Ekdal-chans men framför allt om den långe pojken med ryggen mot Robur-curvan nere i den här toscanska sänkan.

Gianluca Curci lämnade Roma för två år sen, men han lämnade aldrig Rom.

Han föddes som fotbollsspelare på Trigoria, han fick chansen i Romas a-trupp, inte ens när han skrev på för Siena för två år sedan tänkte han tanken att flytta ifrån sin lägenhet hemma i Rom. Han bor kvar, i samma område som flera av Roma-spelarna, och pendlar till arbetsveckorna i Toscana.

Curci är romare. Det var han mot Inter idag, och alla som följt Curci vet att han har sina dagar när han helt enkelt inte släpper in mål. Det här var en sån dag ända tills Zanetti bestämde sig för att kasta sig in mot straffområdet med bollen, ända tills Milito tog den vidare och stoppade in den i mål.

Curci försökte, men han kunde inte stjäla tillbaka titeln som hans Roma gav bort mot Samp häromveckan.

Inter är stora, mäktiga mästare igen, och det är Roma som gjort dem till det. Roma sprang med dem hela vägen hem – Claudio Ranieri har tagit flest poäng av alla sedan han tog över i september – och pressade fram det allra bästa ur dem. Och det bästa är bra. De har anfallare som springer, mittfältare som är lugna med och utan boll, världens bäste högerback, en av världens bästa målvakter och världens bäste coach. De har också världens märkligaste mittback, men Matrix lyckades inte förstöra festen trots att han gjorde ett par halvhjärtade harakiri-försök på slutet.

I morse satt jag på en uteservering med spansk sol och italienska tidningar, och läste om Mourinhos svar på Ranieris uttalande om att han kände trötthet, ”La Noia”, inför Mourinho.

– La Noia di Ranieri? undrade Mou. Vad är det? Den enda jag läst och känner till är ”La Nausea” (”Äcklet”) av Sartre. Han var filosof, nobelpristagare och väldigt passionerad fotbollsälskare.

När en tränarpsykning innefattar Sartre vet ni varför Italien är bäst i världen på sagor om fotboll.

Och i det landet heter de regerande mästarna, idag precis som igår, FC Internazionale.

Complimenti, ragazzi. Madrid nästa.

/Simon Bank

I väntan på att hela helvetet bryter löst nere i Serie A så kan jag väl ta mitt ansvar som självkritiker och bädda ner Ligue 1 i sängen för säsongen. Ett av den här bloggens sympatiska drag (äh, det enda om vi ska vara ärliga) är ju att vi rannsakar oss själva när våra säsongstips lagt sig för att självdö framåt vårkanten.

Så, hur fruktansvärt illa gick det den här gången då?

Inte alls, om jag ska vara ärlig. Riktigt bra, faktiskt. Aces. Tackar som frågar.

Här har ni sluttabellen i den franska fotbollen, med mina placeringstips inom parentes:

1. Marseille (2:a)

2. Lyon (1:a)

3. Auxerre (11:a)

4. Lille (4:a)

5. Montpellier (15:e)

6. Bordeaux (3:a)

7. Lorient (14:e)

8. Monaco (7:a)

9. Rennes (6:a)

10. Valenciennes (16:e)

11. Lens (12:a)

12. Nancy (13:e)

13. PSG (5:a)

14. Toulouse (8:a)

15. Nice (10:a)

16. Souchaux (17:e)

17. ASSE (9:a)

18. Le Mans (18:e)

19. Boulougne (20:e)

20. Grenoble (19:e)

Verdict: Jo, det här får vi vara väldigt nöjda med. Som vanligt är siffertipsen mer eller mindre ointressanta, det handlar mer om att sortera in lag i rätt seriesegment (jag har fetmarkerat de rätt placerade klubbarna). Och med båda de två toppklubbarna rätt och alla de tre nedflyttade rätt klarar jag den viktigaste ribban med marginal.

Missar att minnas? Jo, jag trodde att Saint-Étienne skulle få det jobbigt, men inte riktigt SÅ jobbigt. Samma sak med Paris. Gourcuff-Lorient ska jag be om ursäkt, och det gäller även Montpellier, som var bättre än någon trott. Valenciennes Barça-fotboll såg jag inte heller komma, och den allra största bommen var naturligtvis att jag inte förstod att Fernandez skulle utmana hela vägen in i mål, trots att Auxerre bara har en ryggrad på två-tre spelare.

Mer?

Jo, jag gick tvärsäkert ut och förutspådde lite annat också:

Skyttekung: Mamadou Niang, Marseille. (Facit: Mamadou Niang, Marseille)

Först sparkad: Alain Perrin, ASSE. (Facit: han var tvåa, fem dagar efter Paulo Duarte, Le Mans).

Sådär. Starka fyra plus ger jag mig själv, och det gör jag inte för att skryta eller slå mig för bröstet.

Jag gör det för att ni ska minnas det när jag ger mig på att summera mina fenomenalt felaktiga föranalyser inför Serie A.

•••

Några sista ord, innan vi lämnar den franska fotbollen åt sin sommarhibernering (kan man säga så?). Ni har förstås undrat vad Jean-Pierre Papin har för sig nu för tiden? Jo, det ska jag tala om. Han tog över ett pressat Châteauroux vid nyår, med uppdraget att rädda dem kvar i Ligue 2.

I fredags var det examensdags.

JPP ledde laget ut mot Strasbourg, samma Strasbourg som han ledde upp till Ligue 1 för tre år sedan innan deras samarbete imploderade och han fick lämna jobbet. Många spelare gnällde på honom då, och tyckte att han var en katastrof.

Nu är katastrofen här på riktigt, och det var JPP som höll i startnyckeln. Châteauroux slog Strasbourg med 2–1 och hängde kvar, nordisterna åker ur och spelar i tredjedivisionen i höst.

Tack för senast, eller hur man säger.

•••

En sak till, jag vet inte om ni har noterat att det vandrar runt en myt i det svenska medieträsket? Jo, nu när det diskuteras straffar var och varannan omgång i allsvenskan, så sägs det här och var att ”Vi borde göra som i Frankrike, där de bestämt sig för att alla hands i straffområdet automatiskt ger straff och slipper allt tjafs”.

Ni har hört det? Det hade ju varit fint. Om det vore sant.

För det första handlar tolkningen i Frankrike om huruvida armen är utanför kroppen eller inte. För det andra har domarna haft oerhört svårt att tillämpa regeln. För det tredje har det tjafsats precis lika mycket som vanligt. Man pratar om avsikt, om onaturliga spelställningar, om allt, och inte bara eftersom fransmän älskar att diskutera.

Straffrågan, eller handsfrågan, är och förblir en lingvistisk fråga.

Alla som spelat eller spelar fotboll vet, instinktivt och moraliskt, vad som är hands och vad som inte är det, vad som borde bestraffas och vad som inte borde bestraffas. Vi vet det, på samma sätt som vi vet skillnaden mellan en smekning och en smäll.

Alltså återstår bara att formulera den vetskapen, att klä den i ord så att den fungerar i ett regelverk. Själv är jag helt inne på den gamla kombinationen av a) onaturlig spelställning eller b) hand-söker-boll. Diskussioner om ”avsikt” landar bara i psykologiska gissningslekar. Och vem i hela världen vill ägna tid åt att fundera över vad, låt säga, van Bommel har för avsikter? I något sammanhang?

•••

Så, det var långt och det var allt.

Om ni vill så kan ni Spanien-ladda med det här och det här, så släntrar jag ut i den katalanska solen och ber om en cortado, dagens tidningar och en tv-maskin där man kan se Inter vinna Serie A.

/Simon Bank

Går in på tyska Bild och läser rubrikerna. En sticker ut i sin enkelhet: ”Ballack-Schock”. Efter att ha haltat ut från Wembley igår är nu den tyska landslagskaptenens VM i fara. Enligt de första rapporterna är visserligen inget brutet, men har väldigt ont och ska magnetröntgas ytterligare en gång idag.
– Det känns inte bra just nu, men vi får se på söndag kväll. Förhoppningsvis kan jag spela mot Australien i VM-premiären, men jag gick inte av utan anledning.
Och tacklingen som sänkte honom?
– Det är inte bra när sånt händer i fotboll. Ingen vill se det. Han hade tur som undan med gult kort.

Det är ju här det blir riktigt intressant. Mannen som sparkade sönder Ballack var alltså Kevin-Prince Boateng, född i Berlin, men landlagsspelare för ett Ghana som spelar i samma VM-grupp som Tyskland. Och till skillnad från sin lillebror, Jerome, har Kevin-Prince Boateng valt att representera Ghana.
– Tyskland är inte mitt land. Jag är stolt över att vara afrikan.
Boateng har alltid gjort en poäng av att han blivit missförstådd i Tyskland, att landet där han föddes aldrig förstått sig på ”The Ghetto Kid” (hans eget smeknamn) och hans 13 tatueringar, hans 160 par skor, 200 kepsar, 20 läderjackor och hans sätt att köpa en Lamborghini, en Hummer och en Cadillac på samma dag.
– I England behandlar folk mig helt annorlunda. Här är jag bara Kevin-Prince Boateng, fotbollsspelaren.

För bara ett år sedan representerade Kevin-Prince Boateng fortfarande Tyskland. Han deltog i träningslägret inför U21-EM i Sverige, men valdes som sista spelare bort ur truppen.
– Kevin blev utvald eftersom han varit sen till flera samlingar.  Tanken var: Har vi en spelare som är opålitlig så riskeras hela projektet, säger en anonym U21-spelare till Der Spiegel.

Kevin-Prince Boateng ska ha brutit ihop i tårar, men Tyskland vann U21-EM. Jerome Boateng var en av lagets bästa spelare.

För bara några dagar sedan gav Kevin-Prince Boateng en ganska sällsynt intervju till tysk press, där han återigen ville betona att han var missförstådd av nationen. Den där hetsporren utan disciplin fanns inte längre.
– Det finns vissa saker jag inte vill prata om, men om vi håller oss till fotbollsplanen så hamnade jag ofta i problem efter dumma närkamper under tiden i Dortmund. Jag anklagades för att sparka ner folk avsiktligt, men så var det inte. Det var bara olyckliga tacklingar. De som känner mig och mitt spel vet att jag aldrig skulle skada någon avsiktligt. 
• Har du förändrat ditt sätt att spela?
– Jag försöker tänka efter lite mer. Det betyder inte att jag brinner mindre i matcherna, men jag behärskar mig i duellerna.

Efter 33 minuter av FA Cup-finalen hamnade Kevin-Prince Boateng och Michael Ballack i ett småbråk efter en duell. Ballack knuffar till Boateng. Tre minuter senare händer detta.

Kevin-Prince Boateng kommer inte att vara en mer förstådd människa i Tyskland idag än han var igår.

***

I den där senaste intervjun berättade förresten Boateng även om semifinalstraffen han dunkade in mot Tottenham.
– När jag tog tag i bollen hade jag så många tankar i huvudet. Så jag fokuserade på min son och min fru. Jag dedicerade målet till dem, och det var därför jag blev så känslosam i mitt firande efteråt.
• Gerd Müller sa en gång att ”om du tänker, då är det redan för sent”.
– Jag vet. Min tränare blev nästan vansinnig när jag berättade för honom att jag tänkte på andra saker vid straffen. Han sa: ”Grabben, skjut bara”.

Undrar vad han tänkte på den här gången, Kevin-Prince Boateng.

***

Eftersom jag satt på Volksparksstadion i Hamburg samtidigt som Cardiff mötte Leicester har jag helt försummat den play off-semin. Oförlåtligt, då det funnits så ohyggligt mycket att berätta om den matchen.

Kanske noterade ni till exempel att Leicesters mittback Wayne Brown saknades i båda matcherna, trots att han varit så gott som ordinarie hela säsongen. Anledningen var en politisk diskussion i omklädningsrummet. På valdagen hade Brown kommit in i omklädningsrummet efter träningen, samtidigt som hans lagkamrater diskuterade hur de lagt sina röster.
– Själv röstade jag på BNP, sa Brown.
I Leicester City finns färgade spelare, tillsammans med sydamerikanska och östeuropeiska spelare. Klubben hör hemma i en av de brittiska städer med allra störst asiatisk befolkning. Ändå stod Wayne Brown på sig. Enligt Daily Mail ska han ha ”launched into an abuse attack on against ethnic minorities whom he claimed were ’killing this country'”.

De två färgade Leicester-spelarna Lloyd Dyer och Chris Powell – jodå, det är han, 40 år gammal numera – ska ha varit på väg att flyga på Brown, men hindrats av lagkamrater. Managern Nigel Pearson stängde av Brown från båda Play Off-semifinalerna, och hans framtid i klubben är nu ytterst osäker.

***

I samband med den matchen finns det förresten en grej som är värd en betydligt större publik. Allt avgjordes ju på straffar, och efter sex slagna hade fortfarande ingen missat. Då klev Leicesters franske forward Yann Kemorgant fram och… slog den absolut sämsta Panenka-chippen på 35 år.
– Of all the times to do that… Of all the times to do that…, ylar Sky-kommentatorn.
– Well, there’s never a time do to that, I really don’t care, unless you’re 5-0 up. They can’t believe it on the bench, and I tell you what, he needs to get down on his knees and say a prayer. Because that is a horrible, horrible eftort. Really bad, bad decision. You just wonder how costly that may be, undrar hans bisittare.

Jo, precis så kostsamt som befarat, såklart. Cardiff till Play Off-final – och ett briljant litet tips till mig i kommentatorsfältet. Yann Kemorgant var namnet. Så här säger Leicester City-fansen det med en sång.

***

Spelades ju play off-semifinaler även igår, och bland mycket annat åkte Millwall upp till Huddersfield och fick med sig 0-0. Och även om vi inte är mycket för fotbollshuliganism här i bloggen har vi rätt jävla svårt för polishuliganism också.

***

Jag tyckte förresten att det var helt okej att säkra Champions League-platsen med en liten nickstöt av Peter Crouch i den 82:a minuten – men såhär i efterhand måste jag erkänna att jag gärna hade bytt klimax med Sevilla. In i den fjärde och sista stopptidsminuten. Ett mål måste in, annars tar skrällaget Mallorca den där återstående CL-platsen. Klart då att 19-årige ungdomsspelaren Rodri Ríoz ska komma in, göra sitt tredje inhopp i karriären – och karatesparka in multimiljonsmålet.

Danny Rose på andalusiska.

/Erik Niva

När allt var över, när Chelsea hade blivit fjärde klubb sen världskriget om att försvara sin FA-cuptitel, så rullade en monoton sång ner från Wembleys läktare, fram till mikrofonerna och ut över världen:

– Play up, Pompey. Pompey, play up.

De hade blivit sönderspelade av ett på alla sätt överlägset Chelsea, de hade skickat fram Kevin-Jävla-Prince Boateng för att slå den straffchans de trots allt fått, de hade till slut förlorat knappt men klart – men framför allt hade de gett en klubb en riktigt vacker och värdig begravning. Avram Grant var en gigant, Aruna Dindane grät, Pompey bjöd upp och Pompey spelade upp.

Allt det har ni ju sett, och Erik Niva har redan skrivit fint om vad det betyder när en klubb sjunker ner i dyn. Men vi kanske har plats för lite siffror också? En krass berättelse om exakt vad det är som gör att Portsmouth FC nu lever på barkbröd och gamla berättelser?

De är alltså Premier League-erans hittills mest fartblinda förening, till och med värre än det Leeds som styrdes av Seth Johnson och Peter Ridsdales guldfisk. Den siffra som mer än någon annan sammanfattar omfattningen av Pompeys harakiri är 108.79 – den andel, i procent, av klubbens intäkter som lades på löner under föregående säsong.

Så glesmaskigt var skyddsnäten under Premier League att en klubb kunde göra så, och fortsätta göra så, trots att ingen av de ägare som kom och gick sköt till de där pengarna. De bara betalades ut till spelare efter spelare efter spelare. De köpte en FA-cuptitel, men sålde klubbens framtid.

De flesta undersökningar som gjorts kring fotbollsekonomi visar att transferkostnader är en mindre framgångsfaktor än vad lönekostnaderna är. Betalar du bra löner får du bra spelare som ger bra resultat.

Jag tror inte att vi publicerat den sammanställningen här förut, men här har ni siffrorna från årets Premier League, med jämförelsen mellan löneomkostnader och sportsliga resultat. De visar att årets mest överpresterande klubb heter Birmingham, att den mest underpresterande heter Portsmouth – och att det finns en isklar logik i att prispallen såg ut exakt som den gjorde.

Lönekonton:

1. Chelsea 197 miljoner euro (1:a i tabellen).

2. Manchester United 141 miljoner euro (2:a)

3. Arsenal 120 miljoner euro (3:a)

4. Liverpool 103 miljoner euro (7:a)

5. Manchester City 95 miljoner euro (5:a)

6. Aston Villa – 81 miljoner euro (6:a)

7. West Ham – 76 miljoner euro (17:e)

8. Tottenham – 69 miljoner euro (4:a)

9. Portsmouth – 63 miljoner euro (20:e)

10. Everton – 56 miljoner euro (8:a)

11. Blackburn Rovers – 53 miljoner euro (13:e)

12. Wigan Athletic – 48 miljoner euro (16:e)

13. Bolton Wanderers – 47 miljoner euro (14:e)

14. Fulham – 45 miljoner euro (10:a)

15. Sunderland – 42 miljoner euro (11:a)

16. Hull City – 38 miljoner euro (18:e)

17. Stoke City – 34 miljoner euro (12:a)

18. Birmingham – 31 miljoner euro (9:a)

19. Wolverhampton – 16 miljoner euro (15:e)

20. Burnley – 15 miljoner euro (19:e)

•••

Och om vi nu ändå ska dra den ekonomiska kvarnen en gång till så förtjänar ni ju att få ta del av en förtjusande fransk fotbollskampanj.

Inför VM har den enorma varuhuskedjan Carrefour gått ut med ett flott erbjudande till sina kunder. Den som köper en tv före mästerskapen får helt enkelt pengarna tillbaka om Frankrike (under Raymond Domenech, mind you) skulle gå och ta hem VM-guld i sommar.

Och om nu det ena skulle kunna gå så… varför inte det andra? Så resonerade finurliga nättidningen StreetPress, och gick ut med en rapp tv-enkät bland ledamöterna i den franska riksdagen. Grundtanken: Om nu Carrefour kan låta kunderna ta tv-lån som sedan efterskänks vid idrottsframgångar så borde väl EMU-staterna kunna göra likadant? Vilka finns det nu i Europa som kan vara i behov av en sån deal?

Jajjemen. Grekland.

(Titta ett tag på den där bilden. Den är värd det)

Frågan StreetPress ställde löd sålunda:

– Vafan, om nu Grekland vinner VM – kan vi inte efterskänka de där 110 miljarder euro som de lånat då?

Frågan är roligare än svaren, men om ni kan franska och har fem minuter över så: Väl bekomme.

Nu ska jag leta tysk cupstream. Utlovar någon form av fransk summering inom en snar framtid. De har ju en liga att dra i mål där i kväll.

/Simon Bank

Cup Final Day.

På många sätt är det här finalen som turneringen föddes för. FA-cupen är fotbollsromantik, det är underhunden som besegrar oddsen och når den osannolika framgången. Och förutsättningarna blir aldrig mer romantiska, underhunden aldrig större och oddsen aldrig sämre än när nedflyttningsklara konkursboet Portsmouth nu ska koka ihop ett mischmasch för att spela mot ligavinnarna Chelsea. En sista stor föreställning. En sista match innan hamnstadens flaggskepp börjar sjunka ner i bråddjupet.

Jag har läst otaliga artiklar om vanskötseln – den rena, cyniska gangsterkapitalismen – som medfört en skuld på ofattbara 134 miljoner pund. Jag har blivit förbannad, såklart, men ändå inte känt sådär jättemycket, sådär jättestarkt.

Det är först nu när människorna bakom siffrorna börjar berätta sina historier som jag verkligen blir berörd, som det går upp för mig vad 134 skuldmiljonerspund verkligen betyder. Mittfältaren Michael Brown börjar:
– Vi har uppnått något genom cupen. Det är en speciell säsong, trots att vi blir nedflyttade. Det har rent utav varit tragikomiskt på sina håll, men när människor blir av med sina levebröd blir det plötsligt allvar igen. Fotbollsspelare har en väldig tur, vi har det väldigt bra. Men det tar dig tillbaka ner på jorden när man ser folk inom klubben förlora sina jobb. Det är en stor, stor sak – de kan inte ens betala lånen på sina hus. Det kändes verkligen inte bra när vänner och kollegor fick sparken, och de som fick stanna kvar tvingades gå ner i lön.

Tug Wilson – jo, han heter verkligen så – är chef för Portsmouths träningsanläggning. Han är en av alla dem som arbetat under uppsägningshot hela säsongen.
– Min tid med Portsmouth började för åtta år sedan med en hink och en säck med bollar. Vi var rätt rustika på den tiden, för vi tränade på flottans plan innan vi kunde flytta till vår egen träningsanläggning. Efter att klubben sattes under tvångförvaltning fick jag ett telefonsamtal som gick ut på att jag skulle komma till styrelserummet. En av administratörerna sa att jag fick sparken med omedelbar verkan. Jag hade förväntat mig att förlora jobbet, men det kändes fortfarande hemskt, som när jag lämnade flottan efter 28 år. Det känns som att ditt liv kommer att förändras för alltid. Det handlar inte om pengarna, det är kamratskapen, känslan av att vara behövd.

Efter att Portsmouth försatts under tvångsförvaltning i slutet av februari sades 85 klubbanställda omedelbart upp. Inlånade mittfältaren Jamie O’Hara kände att han ville försöka göra något.
– När folk började bli av med jobben var det många av killarna som försökte ställa sig upp och säga något – i synnerhet som många av de uppsagda verkligen behövdes runt laget – men vi kunde inte hjälpa alla.
Det var nu inte enbart en fråga om medmänsklighet, utan även en utvärdering av effekterna på fotbollslagets möjligheter.
Landslagsmålvakten David James utvecklar:
– Ett halvdussin av de uppsagda jobbade på träningsanläggningen – massörer, fysioterapeuter och så – och de uppsägningarna skulle påverka våra chanser att hänga kvar. Som spelargrupp enades vi om att stå för deras löner, och på så sätt ha en bättre chans att hänga kvar. Vi åkte ur ändå, men jag tror att det gjorde mycket för att vi skulle nå cupfinalen. Vi betalar fortfarande deras löner, men det är inte bara tack vare mig. När jag fick höra talas om alla uppsägningar åkte jag hem med en enda röra i huvudet, tänkte ”vad kan jag göra åt det?”. Det var inte en fråga om att hålla kvar polare, utan om att rädda värdefull personal. Och när jag kom hem fick jag telefonsamtal från några av grabbarna, och jag tänkte: ”Fantastiskt, jag är inte den enda som oroar mig över detta”. Det var en kombinerad ansträngning.

Tug Wilson har än så länge fortfarande kvar sitt jobb på träningsanläggningen. Han vet inte hur länge till.
– Som tur var så bestämde sig spelarna – ledda av David James, Michael Brown och Hermann Hreidarsson – för att betala lönen för mig, massören, materialförvaltaren, analytikern och de två kvinnorna i tvättstugan. Vi fick tillbaka våra jobb, men ärligt talat ville jag inte återvända efter hur jag blivit behandlad. Men Avram Grant sa till mig: ”Snälla, kom tillbaka”.

De uppsagda var långt ifrån de enda som förlorade pengar på Portsmouths ekonomiska kollaps, men spelarna var samtidigt långt ifrån ensamma om att göra sitt för att hålla klubben flytande. Tom Purnell – en supporter – startade en insamling för att se till att ambulanspersonalen på arenan fick betalt.
– Vi blev smått chockade av att fansen själva samlade in pengar till oss. Det var fantastiskt, ett oväntat tecken på hur starkt de kände för saken. De fick ihop nästan 4 000 pund till oss. 

Trots allt tillhör solskenshistorierna undantag. Ett plundrat Portsmouth sjunker obönhörligen, och många människor dras neråt med dem. Byggjobbaren Terry Clarke är en av dem.
– Två veckor före säsongen gjorde jag lite renoveringsjobb i omklädningsrummet på Fratton Park. Jag har inte fått betalt. De har utnyttjat mig eftersom jag älskar Portsmouth. Jag har följt klubben i 50 år, min pappa tog mig till min första match när jag var fyra. Jag har gjort mitt för klubben genom åren – sponsrat ungdomsutvecklingen, presenterat nya klienter för dem – eftersom jag vill det bästa för Portsmouth. Nu har de utnyttjat min lojalitet, då de vet att jag aldrig skulle sätta press på dem.

***

För mig – och alla andra – symboliseras Pompey först och främst av bindgalne 47-åringen John Anthony Portsmouth Football Club Westwood. Han har inte missat en match vare sig hemma eller borta sedan 1980, bytte namn 1989 och har drygt 60 Portsmouth-tatueringar på kroppen.

Uppriktigt sagt har jag själv alltid sett honom som en småjobbig effektsökare – kan du sluta ringa i den där satans klockan någonjävlagång? – men det finns några minuter i den här minidokumentären som får mig att omvärdera honom. Mitt i sitt patenterade rabblande om sin passion för Portsmouth stannar Westwood upp och berättar om sitt familjeliv.
– Jag har bara varit gift en gång. Det räckte… Nä, men ska jag vara ärlig så var jag gift en gång, och det var fina tider, men fotbollen kom liksom i vägen litegrann. Jag glömmer aldrig när vi fick skilsmässan. Hon sa: ”Jag trodde att du förändrats”. Jag sa: ”Du borde känna mig bättre än så”. Det är sorgligt, egentligen, men sånt är livet. Och du får bara ett liv – du måste leva det.
Kameran panorerar över ett familjefoto.
– Jag har två barn. Pojken är 18 år och flickan 14 år. De tycker att jag är galen – men de förstår passionen. De är Pompey-fans själva båda två.

***

Spelare, tränare och ägare är bara en liten del av en fotbollsklubb – en fotbollsklubb består huvudsakligen av killen på träningsanläggningen, kvinnorna i tvättstugan, byggjobbaren som arbetar i omklädningsrummet och alltid, alltid supportrarna.

Det är för dem som jag så innerligt hoppas att Portsmouth FC kan vinna i eftermiddag.

/Erik Niva