Som sagt, vi kommer ju att ha vårt fokus märkligt riktat åt Madrid, München och Mourinho just idag – så vi får passa på att avhandla den engelska kvalfinalen lite i förväg.

Cardiff City v Blackpool FC. Erik Niva har redan gett er Olly Holloway, ett skäl så gott som något att sympatisera med Blackpool just idag. Själv håller jag också en tumme för the Tangeringes, och det har med en annan tränare att göra.

De senaste femton åren har Blackpool varit ett av de där lagen jag letat efter i tabellerna, noterat när det gått dåligt och blivit lite oriktat glad när det gått bra. Det är helt och hållet Neil Baileys och Fred O’Donoghues förtjänst.

I mitten av 90-talet satt de i ett kök i Kinna och drack öl. Jag satt i samma kök och slickade i mig deras berättelser från en annan, större fotbollsvärld. På den tiden hade Blackpool varit nere och vänt på botten, Bailey hade klivit in som spelande ledare i laget och Fred O’Donoghue var en av klubbens chefsscouter. Det var därför de, av någon märklig anledning, hade tagit sig till Sverige, inlett ett vagt samarbete med den klubb där jag spelade och hamnat i ett kök där de satt och flyttade bestick och pratade fotboll ihop med min pappa.

De kommande åren skickade Kinna över ett par spelare som tränade med Blackpool, men det ledde aldrig längre än så. Neil Bailey blev ett av toppnamnen i Manchester Uniteds ungdomsverksamhet, men fick kicken av Alex Ferguson i början av 2000-talet. De senaste åren har han bland annat varit Roy Keanes assistent i Sunderland.

Jag minns inte så väldigt mycket av vem Neil var, hur han pratade eller förde sig, men jag minns att det var väldigt lätt att tycka om den store gamle mannen han hade med sig.

Fred O’Donoghue är ett namn ni säkert aldrig har hört, men han var en av den gamla stammens allra mest respekterade fotbollsscouter, sådana som inga engelska klubbar klarade sig utan. En stor man, sorten som måste ha en stor mage för att få plats med hjärtat.

Och han hade stora berättelser med sig.

Fred rände runt på planer i Lancashire i 40 år, på jakt efter talanger. Han hittade Alan Taylor åt Rochdale och fick ett par fina vinglas när Taylor såldes vidare till West Ham för en miljon. Han jobbade för Bill Shankly i Liverpool, för Blackburn, för (framför allt) Preston, för Blackpool och – på slutet – för Sam Allardyce i Bolton. Han dömde ut en 15-årig Kevin Keegan, men hans värsta miss var en annan.

– Det var jag som missade Ryan Giggs, sa han och skrattade så kroppen skakade. Han grämde sig fortfarande över det.

The man who missed Ryan Giggs var en farbror som sjöng för oss i omklädningsrummet, som drack som en irländare, som skickade julkort i flera år, som länge var en av Englands allra mest respekterade scouter, som gav ut en bok om scouting (Scouting for Glory) där Alex Ferguson tog sig tid att skriva förordet.

Fred O’Donoghue dog i september 2002, 75 år gammal. Jag träffade honom bara ett par gånger, men när jag får veta resultatet från Blackpools match i eftermiddag så kommer jag att tänka på honom.

/Simon Bank

Ett par grader svalare, en kvarts resa inåt stan, 50 meter rakt upp i luften – och en helt ny träning.

FC Bayern har intagit Santiago Bernabéus tartan-mönstrade gräsmatta, och det är precis samma dagen-före-det-stora-feelgood här också.

Lahm och Demichelis är först ut och står och passar och pratar, resten står mest och känner in sig i miljön. Mest rörande är det första som Louis van Gaal gör, när han går fram och lägger armen om David Alaba, lillpojken som inte ens kunde drömma om en plats längst ut på Bayerns bänk för ett år sen. Man hör inte vad han säger, men man förstår vad han säger. Fint.

van Gaal står med stoppur men låter assistenterna sköta träningen, mer än Mourinho. Olic skämtar med sin tränare, får honom att skratta. Tyskarna väntar längre med att ta in bollen i träningen, de kör löpmomenten mestadels i skuggan och lägger tonvikt på att få igång fötterna, snabbt-snabbt-snabbt. När de slarvar i en avslutsövning ryter van Gaal till.

Och då får jag väl se till att titta lite noggrannare också.

Men om vi ska få igång en liten fredagsdiskussion som avslutning så kan vi väl ta rygg på de utmärkta medarbetarna på 101greatgoals, som snokat reda på en fin liten match från Bilbao som tar rygg på en hypotesdiskussion jag dragits med i ett par år.

Min grundfråga är ”Hur många sexåringar skulle det krävas för att vinna ett slagsmål mot en fullvuxen man?”.

Just den frågan har inte Athletic Bilbao svarat på, men de har i alla fall rört sig i samma område. De skickade helt enkelt ut a-laget för att möta hundra stycken skolpojkar, lite för att hedra det gamla geniet Etxeberria.

Skolpojkarna tog ledningen med 2–1 men förlorade till slut med 5–3.

Så hur många normalbegåvade, låt säga, elvaåringar skulle det krävas för att slå ett fullvuxet fotbollslag?

Mina gissningar:

Real Madrid: 200 stycken.

Barcelona: 150.

Manchester United: 600 (Scholes eats toddlers).

Cyril Rool: Nej.

AIK: 50.

Skene IF: 10.

Eller?

/Simon Bank

28 grader och sol.

Wesley Sneijder är först ut på träningsplanen ute på Real Madrids träningsanläggning ute i Valdebebas. Han vankar runt, får syn på nån holländsk favorit-journo i publiken, tjoar till och sätter sig i skuggan. Mourinho syns inte till, inte än, men alla ser förstås fram emot att se honom just här. Alla förväntar sig att det är här han ska börja jobba om ett par veckor, han ska bara dra hem den där gamla bucklan med stora öron först.

Inter kom hit igår, de har 22 grader i rummen (spelarna får inte sänka temperaturen själva), två flaskor vatten i minibaren, de får inte beställa roomservice, och personalen på hotellet får inte närma sig dem för att ta autografer eller foton och telefonerna är stängda för inkommande samtal. Tough beat, this CL.

Dagens hetaste rapporter kom ju förstås annars från Bild, som gick ut med att Franck Ribéry INTE kommer att hamna i Real Madrid, att han skrivit på för fem år till i FC Bayern. Goda nyheter, om du frågar mig. Inga nyheter alls, om du frågar Louis van Gaal, som inte ville kommentera saken på dagens presskonferens.

– Har Ribéry spelat sin sista match för Bayern? frågade en tysk reporter.

Franck är som bekant avstängd imorgon.

– Ah, du är en smart kille, sa van Gaal. Men jag är också smart.

Och mer än så blev det inte. Kanske berodde det på att åtminstone hälften av världspressen inte ens var där. Uefas pressavdelning hade satt sina skarpaste hjärnor på att räkna matte, och kom fram till att ”jo, en kö borde väl räcka när 500 journalister kommer för att plocka ut sina ackrediteringar, presspaket och matchbiljetter”. Det blev kaos, och det berättar jag inte för att jag inbillar mig att medias situation är särskilt intressant för er. Jag berättar det för att sättet att behandla media brukar säga ganska mycket om hur en organisation funkar.

Pressen har tillgång till enorma kanaler för att ropa ut om man blir illa eller arrogant behandlad. Den vanliga publiken har minimala kanaler för att göra samma sak. Så om man tvingar journalister att köa i två timmar och komma för sent till sitt jobb – hur behandlar man då den vanliga publiken? I’m just saying.

Nu är Mou inne på planen. Han bråkar med sina assistenter, klappar händer, lallar runt i långbyxor och träningströja och kramar de flesta han kommer åt. Eto’o busar med Sneijder och Zanetti, Toldo (den perfekte reservmålvakten) släntrar in, de ser fenomenalt avslappnade och lyckliga ut allihop och det vore väl skam annars.

Partitissima coming up. Nu börjar träningen.

/Simon Bank

Olyckligt nog spelas det ju någon sorts match i Madrid i morgon kväll, och vår bloggsikt riskerar därmed att bli aningen skymd de närmaste dygnen.

Vi kommer till exempel inte ge världens ekonomiskt viktigaste match den uppmärksamhet den förtjänar, utan får nöja oss med en väldigt korthuggen kraschkurs i magnituden av att Blackpool FC är en enda match ifrån Premier League.

Den stavas Ian Holloway.

Vi har ju såklart redan skrivit om ’Olly här i bloggen, dragit det där allra mest klassiska klippet där han jämför en knackig bortaseger mot Chesterfield med ett lyckat panikragg och därefter försöker rättfärdiga det med hemmaknackad David Brent-filosofi.

Men det finns ju så oerhört mycket mer.

Det finns den här presskonferensen från Cardiff – just det – det här premiärframträdandet från hans tid i Plymouth och den här utläggningen om hans kycklinguppfödning. Och det finns den här egensammanfattningen av hela hans persona.

Och så finns det ju såklart alla de där citaten som inte fångats av videokamerorna.

”I love Blackpool. We’re very similar. We both look better in the dark” – om sin blivande Premier League-klubb.

”If you’re a burglar, it’s no good poncing about outside somebody’s house, looking good with your swag bag ready. Just get in there, burgle them and come out. I don’t advocate that obviously, it’s just an analogy” – den lite mer rumsrena uppföljaren till krograggscitatet, efter att Blackpool förlorat med 4-1 mot Crystal Palace.

”Why haven’t they got cameras? The officials can speak to each other easily enough now. Why aren’t we using laptops that are linked up and can give a decision in five seconds? A chimpanzee could do it – with not much training. We might as well go back to being cavemen, grab our girl by the hair, drag her into the cave whether she wants to come in or not because we may as well live in that age. We’ve come forward, haven’t we?” – angående debatten om teknologiska hjälpmedel för domare.

”He’s six foot something, fit as a flea, good looking – he’s got to have something wrong with him. Hopefully he’s hung like a hamster – That would make us all feel better. Having said that, me missus has got a pet hamster at home, and his cock’s massive” – om Cristiano Ronaldo. Typ.

”It’s like the film Men In Black. I walk around in a black suit, white shirt and black tie where I’ve had to flash my white light every now and again to erase some memories, but I feel we’ve got hold of the galaxy now. It’s in our hands” – om Queens Park Rangers ekonomiska situation.

”You can say that strikers are very much like postmen: they have to get in and out as quick as they can before the dog starts to have a go” – om livet som anfallare.

”It was a bit cheeky wasn’t it? But I don’t think it was that bad. It would have been worse if he’d turned round and dropped the front of his shorts instead. I don’t think there’s anything wrong with a couple of butt cheeks personally. (…) If anybody’s offended by seeing a backside, get real. Maybe they’re just jealous that he’s got a real nice tight one, with no cellulite or anything” – om att Joey Barton moonade mot Everton-fansen.

”He’s a complete fruitcake, that bloke, isn’t he? We’ve got to be careful with him, he’s after the old crazy mantle and he’s going to win it hands down” – om Stephen Ireland.

Egentligen skulle jag föredra Cardiff City framför Blackpool. Det är en mycket mer färgstark klubb med den walesiska dimensionen och sin näst intill obegränsade potential – men det är en klubb utan Ian Holloway.

Win-win-game, den här play off-finalen.

/Erik Niva

Har jag förstått saken rätt så fick Sverige inte se Champions League-finalen igår? Lyon (med Amelie Rybeck som mer än hyfsad back) mot Turbine Potsdam, Frankrike mot Tyskland, i Getafe.

Spansk tv sände, de billigaste biljetterna gick för tre euro, och den som tittade i förbigående såg en extremt hård fotbollsmatch. Den där Renard Wendie kan mycket väl ha tagit över som damernas hårdaste mittback nu när Steffi Jones börjat med annat (hon är numera VM-general). Det varnades, dunkades 30-metersfrisparkar i ribbor och slutade alltså med oavgjort och så småningom straffar.

Det är alltså där som allt börjar handla om annat.

Vi hade ett franskt lag, Jean-Michel Aulas hade låtit sy upp skräddarsydda nya kostymer åt dem och flugit dem privat över halva Europa. De ville så gärna ta den där titeln som OL:s herrlag aldrig verkar ta.

Vi hade dessutom ett ungt, östtyskt lag, som vunnit på straffar i semifinalen och som har två målvakter som både jämt och jämnt slåss om den enda platsen som ordinarie.

Och vilka sätter vi då våra pengar på?

Jamen, det är väl klart att tyskorna vann.

Eftersom vi har en grej för tyska målvakter i den här bloggen så ska vi förstås uppmärksamma det faktum att Turbine är en av väldigt få – jag kommer inte på någon annan – klubbar i världseliten som faktiskt har två förstamålvakter. Felix Sarholz, 17, stod igår. Desirée Schumann, 23, har stått mest i Bundesliga. Den ena står i U17-landslaget, den andra i U21-landslaget. Den tyska pressen har jämfört det med en Kahn-oder-Lehmann-situation.

Sarholz fick stå igår, och för andra matchen i rad blev hon straffhjälte, med en riktigt bra sista räddning. Det var den ena riktigt stora berättelsen från finalen. Den andra tillhörde och tillhör förstås Bernd Schröder, en man som varit den enskilt viktigaste mannen i östtysk damfotboll i 40 år, från tiden när Stasi övervakade träningarna fram till en final i Champions League, sida vid sida med Michel Platini.

Har ni tyskan så läs mer om Schröder här, i en gammal men intressant intervju.

Har ni inte tyskan så får ni väl bara klämma i med en sång för att hylla mästarna.

/Simon Bank

Jag hoppas att ni har överseende med ett litet inlägg om fotboll, som omväxling till Erik Niva-författade inlägg om Erik Niva?

Fint.

Av någon anledning hackade jag mig igenom den hypnagoga fasen i morse, hoppade upp strax före fem, satte mig i en taxi, ett snabbtåg, ett flygplan, en taxi, ett tåg och en taxi till. Nu är jag i Madrid, efter en långsam resa genom den rödbrända, blodhaltiga jorden i Spaniens inre. På Prat-flygplatsen i Barcelona rörde sig somnambula sevillistas med lyckliga rödögon och Del Nido-hattar, på centralstationen trängdes jag med mer dämpade Atléti-fans med nästan lika röda ögon.

Att jag själv är så förbannat trött är ju delvis deras fel, eftersom jag inte kunde slita mig från cupfinalen i går kväll. Diego Capels tokövertygade bollöpningar och Jesus Navas briljanta slit (ska han verkligen flytta hemifrån, till Real Madrid nu?) gjorde finalen fantastisk och Sevilla till väldigt välförtjänta mästare.

Felicidades.

I Barcelona väger de Villa i ena handen och Ibra i den andra, och det känns väl som en historia vi får dras med ett tag. Villa Maravilla får hur som helst ta Henrik Larssons (och Gudjohnsens) gamla tröja med nummer sju och det känns som en av få värvningar med garanterad träff. Men om vi ska diskutera värvningsodds – och det var hit jag ville komma egentligen – så är det ju hög tid att vi ringar in den i alla avseendena hyperhysteriska karusellen som snurrar runt i Italien.

Så här verkar det:

•Prandelli lämnar Fiorentina för landslaget.

•Fiorentina vill ha Gasperini, som säger att han vill vara kvar i Genoa.

•José Mourinho har Madrid-stämplat sitt pass.

•Inter uppvaktar Catanias Sinisa Mihajlovic som hans ersättare.

•Del Neri går från Sampdoria till Juventus, som sagt hejdå till Zaccheroni.

•Fatih Terim är aktuell att ta Del Neris gamla jobb i Samp. Det är Chievos Mimmo di Carlo också.

(Samp har äntligen kvalat in till Champions, men inleder satsningen med att byta ut tränaren, sportchefen och vd:n).

•Milan har kickat Leonardo, och Cagliaris ex-tränare Allegri är favorit att ta över.

•Cykelfantasten Guidolin lämnar Parma efter ett kanonår.

•Marino lämnar Udinese.

•Giorgio Melis kommer inte att vara kvar som huvudtränare i Cagliari i höst.

När José Mourinho häromsistens gick ut och sa att ”en tränare som överlever en hel säsong i Serie A inte är en tränare – utan en hjälte” så hade han, bevisligen, en poäng.

Jag tycker att det är lite sorgligt.

Det finns inget land i världen med samma fotbollsmässiga know-how som Italien, men det senaste året har klubbledningarna tappat all form av sans. Under säsongen som gick byttes sjutton tränare ut (tre gånger mer än i England, dubbelt så många som i Spanien), och om vi snabbkollar de sjutton klubbar som hängt kvar i Serie A så kan alltså elva av dem (Inter, Milan, Samp, Juventus, Parma, Genoa, Fiorentina, Catania, Cagliari, Udinese, Chievo) mycket väl starta nästa säsong med en ny huvudansvarig.

Är det verkligen så man utvecklar sin fotboll?

/Simon Bank

Timmen är slagen – låtom oss kränga några böcker.

Först och främst vill jag betona att blev alldeles häpen över den smärre anstormning som förra veckans lilla tävling här i bloggen genererade. Totalt fick jag ungefär 1500 svar – vilket var cirka 1450 fler än jag hade räknat med. Det var kul. Jag skickade ut 10 signerade böcker igår, så de vinnare som presenteras längst ner i inlägget ska ha dem hemma idag ifall bara artisten tidigare känd som Postverket sköter sitt jobb.

Men tillhör ni inte dessa – frukta intet.

Från och med idag finns alltså min nya bok ”Liven längs linjen” till försäljning, och i och med att vi är mycket för tjuvstarter och smygpremiärer så inleder vi med en vecka där den enbart går att köpa i Sportbladets nya, stiliga webshop.

Ni klickar här, så får ni möjlighet att köpa ”Liven längs linjen” till specialpriset 189 SEK.

Vad får ni då för era surt förvärvade slantar? Tja, 538 sidor, historierna om 97 personliga fotbollskrig, ett rosa omslag – men det är väl lika bra att recitera baksidestexten. Även om den är skriven i sådär härligt copywriteflåsig ton så fattar ni väl i alla fall poängen:
”Den moderna fotbollen är ingen plats för stilla normalitet. Det är en värld där människor ställs inför extrema prövningar i en tillvaro uppskruvad till max. Vilka är de som lyckas göra sig till idrottens allra största stjärnor? Varifrån kommer de och vad händer med dem när de kommer ut på andra sidan av karriären? 

Erik Nivas första bok Den nya världsfotbollen (2008) gav de större perspektiven på en idrott starkt färgad av globalisering och kommersialisering. Uppföljaren Liven längs linjen handlar om människorna som lever inuti denna väldiga cirkus och maskin. Niva har intervjuat och porträtterat de allra bästa spelarna, de mest framgångsrika tränarna, de mäktigaste ägarna. Men här skildras även tillvaron för talanger på väg, för dem som inte orkat ända fram, superstjärnor som brunnit och slocknat, profilerna som spårat ur.

Liven längs linjen är den mest perspektivrika porträtt- och reportagebok om den moderna fotbollen som publicerats i Sverige. Boken innehåller unika möten med bland andra Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimović, Didier Drogba, Steven Gerrard, Zinedine Zidane, José Mourinho, Ronaldinho, David Beckham, Kaká, Fredrik Ljungberg, Alex Ferguson, Éric Cantona, Samuel Eto’o, Alessandro Del Piero, Emmanuel Adebayor, Ryan Giggs, Robinho, Andrij Sjevtjenko, Alessandro Nesta, Pep Guardiola, David Villa, Mario Balotelli och Lars Lagerbäck.”

Nämndes inte ”Den nya världsfotbollen” där någonstans? Jo, och även om förstaupplagan tyvärr varit slut i ett drygt halvår finns den nu i nytryck inför VM. Jag nämnder det eftersom folk faktiskt har frågat. Ni hittar den också i samma webshop.

Awright, jag ska bespara er ytterligare nasande. Ni fattar galoppen. Tävlingsvinnarna var det ju – och det här är den tia som kan se en poäng att vittja brevlådan med viss noggrannhet idag:
Mattias Klint (Malmö), Kristofer Vedin (Stockholm), Linnéa Lindsköld (Göteborg), Anders Larsson (Alingsås), Viktor Hesselbom (Göteborg), Zakaria Omar Abdulkadir (Jönköping). Anton Gustavsson (Stockholm), Almedin Osmanovic (Västervik), Johan Åberg (Åby) och Glenn Alexandersson (Eslöv).

Hoppas ni gillar’t.

Vill ni snacka bok – eller boll – i realtid så ska det förresten finnas en möjlighet att chatta med mig här på sportbladet.se klockan 11 i förmiddag. Kick it.

/Erik Niva

Av alla väldigt fina bilder från Barcelonas guldfirande så var det en som liksom stack ut lite extra.

Nä, inte the Pique-fuck-you-incident.

Nope, inte Messis barn-på axlarna-chock.

Nix, inte ens det faktum att Tjigrinskij inte bara fick hålla tal på spanska, utan att han dessutom befann sig inne på planen på Camp Nou.

Nej, det jag tänker på är det ögonblick då Coldplays Viva la Vida, Barças eget soundtrack, går på och Pep Guardiola tar steget från att vara på en gräsplan till att vara inne i musiken, ett med musiken. Hur han tar ett par steg with the beat, sluter ögonen, och… ja, fan i mig, jammar med så det står härliga till. Till Coldplay.

Ända sedan Pep tog över Barça har han sett till att spela Coldplay för spelarna i bussen, ända sedan han tog över har de spelat Coldplay i högtalarna på Camp Nou, men när det väl gäller så litar han inte riktigt på sina idoler, utan söker sig till andra artister.

Ni minns kanske hur han i fjol motiverade sina spelare inför Champions League-finalen med ett montage till Gladiator-soundtracket?

Inför matchen mot Real Valladolid var det dags igen. Pep satte Jordi Gayà, Patrici Gimenez och Santi Padró på att tota ihop en ny vinnarvideo. men den här gången gjorde Pep sin pep-video med The Killers, the Boss och the Maybeshewill. Det gick visst vägen den här gången också. Santi Padró berättar för El Periódico hur det går till när man presenterar årets viktigaste video för Kataloniens viktigaste tränare.

– Man sätter sig bredvid honom och ser hur han reagerar. När man ser hans ögon vet man om man lyckats eller inte.

Och jo, det gick ju vägen den här gången också.

/Simon Bank

Det är ganska sällsynt att vi orkar länka till enskilda mål nuförtiden. De där klippen dyker ändå upp på så många ställen, och det allra flesta sätten att göra fotbollsmål på har vi redan sett så många gånger förut.

Men vafan, när det nu görs såna här mål i den paraguayanska ligan och det fortfarande inte fått någon vidare spridning i Sverige efter tre dagar så får vi faktiskt ta vårt ansvar och garantera importen. Det är ju ändå torsdagseftermiddag.

Olimpia spelar borta mot Sol de America i utkanterna av Asuncion. De får frispark i mittcirkeln. Rutinerade brassemittfältaren Inca tar sats och… Det här är träffen han får.

Vi har haft en smärre diskussion här på redaktionen utan att hittills kunna komma överens. Vad säger ni – kan vi hänga målvakten?

/Erik Niva

Sångstund, alltså? Okejrå, låt oss haka på Simon Bank upp på Skansens scen och klämma i för full hals. Jobbiga engelska grabbtidningen Zoo har för en gångs skull gjort något rätt, genom att lista den brittiska säsongens 49 bästa supportersånger.

Jag brukar ha jävligt svårt för de här rankningarna av lustiga ramsor – 90 procent av det som kommer med är fantasifoster som i allra bästa fall har sjungits av fyra kufar i hörnet av puben – men den här sammanställningen skiljer ut sig genom att (i alla fall mestdels) ägna sig åt sånt som faktiskt skanderats inne på arenorna.

Mina egna favoriter – points for wit and spontaniety.
* ”Strawberry blonde? You’re having a laugh” – QPR till väldigt rödhårige ex-spelaren Ben Watson.
* ”No noise from the Norwich fans” – Chelsea till Man United under Green&Gold-kampanjen.
* ”We’re just a town full of bigots” – Rochdale om sig själva efter Gordon Browns ”bigotgate” i staden.
* ”You’re just a shit Chris Kamara” – Preston till tv-vikarien Don Goodman.
* ”Carefree, wherever you may be, but don’t leave your wife with John Terry” – Burnley till Chelsea.

***

Tufft för stackars Terry? Ok, have a drink, John.

***

Men nu var det ju inte det vi skulle ägna oss åt, utan den där ekonomiska rapporten som universitetet i Barcelona publicerade igår. Vi har skrivit en hel del om hur illa det är ställt med många av Premier League-klubbarna, men frågan är faktiskt ifall det inte är ännu värre nere i Spanien.

La Ligas totala skuld uppgår numera till 3,526 miljarder euro. Enligt de senaste siffrorna är Premier League-skulden uppe i 4,3 miljarder – men dels kommer mer än en miljard av de slantarna ifrån de ”falska” skulder som hängts på Man United och Liverpool, dels är den engelska ligans intäkter väldigt mycket högre än den spanska.
– Vi ska inte lura oss själva. Den spanska fotbollen har lika allvarliga problem som den spanska ekonomin i stort, säger professor José Maria Gay. 

Av den spanska ligans samtliga klubbar var det bara två som gick plus förra säsongen. Gissa vilka? Jorå, Barcelona och Real Madrid. De klubbar som desperat försöker jaga ikapp dem – Valencia, Sevilla, Atlético Madrid – är på väg att spränga sig själva fullständigt. Alla har de passerat idiotgränsen där bara deras lönekonto är större än deras samtliga intäkter.
– Vilka kan vinna ligan? Svaret är självklart. Real Madrid eller Barcelona. Barcelona eller Real Madrid. Inga andra. Tillsammans måste de två klubbarna göra en ansträngning, en uppoffring idag för att ligan ska kunna må bra i morgon. Händer inte detta kommer ligan att gå mot sin död, säger Gay.

Det han främst syftar på är tv-avtalen. Till skillnad från i de flesta andra europeiska toppligor så förhandlar de spanska klubbarna fram individuella avtal, och det ger givetvis de två bjässarna en konkurrensfördel som inga andra har minsta chans att kompensera för. Hälften av Real Madrids och Barcelonas inkomster på 560 miljoner euro under förra säsongen kom från deras tv-avtal.

I morse kom så också beskedet att Real Mallorca själva ansökt om att försättas under tvångsförvaltning. Det kommer knappast någon ny Champions League-satsning från deras sida nästa säsong.
– Vi kommer att följa sparsamhetens filosofi framöver. Vår oförmåga att betala våra skulder kommer att påverka hela spelartruppen, framförallt de som tjänar mest, säger ägaren Mateu Alemany.

/Erik Niva