Medan livet och veckan hamnar i kläm och askan håller sina isländska fingrar borta från mina reseplaner så får vi väl ägna oss åt annat.

Publiken, till exempel.

Ett snabbsvep över världens supportersammanhang ger ett och annat vid handen:

Vi börjar med sorgen. Cardiff City ska, som bekant, spela kvalfinal på Wemberlee på lördag. Idag berättar the Bluebirds att de sålt snart hälften av sina 37 000 tilldelade biljetter till matchen mot Blackpool. 16 000 har köpt. Ingen av dem heter Wayne Jones.

Mr Jones, en drygt 50-årig City-supporter, var på kvalsemin mot Leicester i onsdags, men han fick aldrig se straffdramat. När Michael Chopra skickade in 1–0 för hans lag segnade Wayne Jones ihop på läktaren. Hjärtattack. En läkare som stod på samma läktare gav första hjälpen, men det hjälpte inte.

– Å hela klubbens vägnar vill jag ge mina kondoleanser till Mr Jones familj, säger City-vd:n Peter Ridsdale.

Själv kommer jag att tänka på två saker när jag läser om Wayne Jones tragiska död. Den ena är den undersökning som släpptes häromveckan om hur frekvensen av hjärtattacker ökade dramatiskt under straffläggningar i stora mästerskap. Den andra är jag, perverterat nog, tycker att det låter som ett lyckligt sätt att trots allt lämna jordelivet. Med ett mål.

•••

De som råkar ha den relativa oturen att vara födda i Nordkorea och älska fotboll har det tuffare än vanligt just nu.

När de nu äntligen lyckats ta sig till ett VM-slutspel så verkar det som att de inte kommer att kunna se matcherna. Under senaste VM bistod det sydkoreanska tv-bolaget SBS sina nordbröder med gratissändningar som var tillgängliga för alla med en tv-mottagare. I takt med att de koreanska relationerna hårdnat de senaste månaderna – ett slagskepp från syd sänktes i mars, med många omkomna, och många har lagt ansvaret på nord – har tv-förhandlingarna lagts på is.

Den sydkoreanska regeringen har gett klartecken, men enligt SBS är det tveksamt om det kommer att bli några sändningar från Sydafrika.

Hårda bud. Där också.

•••

För inte särskilt längesen berättade vi om nazi-skandalen på Dynamo Minsks läktare under en vitrysk ligamatch, när supportrarna hyllade Rudolf Hess med stora banderoller.

Det var en ovanlig händelse i Vitryssland. Regimen är inte så förtjust i den sortens yttringar, och brukar slå ner hårt mot politiska manifestationer.

Så gick en vecka, och så fick vi se en minst lika delikat antisemitisk markering på en östeuropeisk fotbollsläktare. Eller, markeringen är inte delikat – men dess politiska följder kan bli det.

Det handlar nämligen om Polen. EM-arrangören Polen.

I helgen som gick var det derby i Rzeszów i östra Polen, bortalaget Resovia ville slå hemmalaget Stal för att ta ett grepp om en av uppflyttningsplatserna till Liga I. De vann med 2–1, men det är inte det som fått Polen att prata om derbyt.

Mitt under brinnande match vecklade Resovia-supportrarna ut en 24 kvadratmeter stor banderoll med en tecknad genretypisk karikatyr av en jude. Gula tänder, krokig näsa, en blåvit kippah. Över ansiktet hade man dragit ett rött streck, och ovanför höll man upp ett budskap:

DÖD ÅT KROKNÄSORNA.

 

Resovia har en nazi-falang bland sina fans, och de använder ”jude” som skällsord för Stal-supportrarna. Stal har också haft problem med rasism på sina läktare. Och den här sortens skandaler – i en stad där man under kriget ringade in judiska ghetton och utrotade 14300 av stadens 15000 judar – sätter strålkastarljuset på ett utbrett problem i den östeuropeiska fotbollen.

Om två år ska de arrangera EM. Jag är övertygad om att det mest av allt kommer att vara en katalysator för projekt mot vidrigheterna på läktaren.

•••

Och om vi då ska avsluta med något vackrare, en mer hoppfull och kärleksfull bild av supporterskap?

Jo, då tar vi oss till veckans största vinnare, och ser vad de har att säga.

Club Atlético de Madrid är en av alla dessa föreningar som levt hela sitt moderna liv i skuggan, under stenar, med ryggen böjd under ödet att aldrig få vara en vinnare. Hur kan man leva i Madrid och hålla på Atléti? Hur kan man vara tolv år gammal, född i norra London och hålla på Tottenham? Hur blir man gaisare i Göteborg eller 1860-fan i München eller förälskad i Espanyol, Man City, Genoa?

En ny reklamfilm förklarar det precis så perfekt som det över huvud taget är möjligt, med hjälp av den omöjliga fråga som varje pappa eller mamma någon gång kommer att få av sitt barn.

Varifrån kommer barn?

När ska du dö?

Varför är himlen blå?

– Pappa, varför håller vi på Atléti?

Det är inte lätt att förklara. För det är något mycket, mycket stort. Aupa.

/Simon Bank