Var med mig nu – innan ni hoppar ner en bit och läser Erik Nivas nyanserade, nödvändiga inlägg – ni måste tänka er Bosse Hanssons allra mest övertaggat trasiga sopran, de första darrande sekunderna av en Europacupfinal i mitten av 80-talet, årets andra direktsändning av internationell fotboll:

Välkomna till Soccer City, till Soweto, till ett sydafrikanskt VM som just ska till att börja. Solen delar planen mitt itu, man lägger de sista händerna vid invigningens detaljer, och publiken börjar i detta nu strömma in på arenan.

Jodå, jag har masat mig upp för läktarna, in på detta monster till fotbollsstadion i Joburg. Resan hit var ett extrakt av det VM som just ska börja. En bussresa som skulle ta en timma tog nästan två, men det var en resa genom färg, form, fest och fantastiska bilder.

Jag läser om ett nytt rån – fyra kinesiska kollegor stannade till för att pissa längs en väg, och blev överfallna av en beväpnad proffsstyrka som stal deras kameror och datorer – och jag läser storyn om Mexikos hackiga väg hit en gång till. I radio berättar de det senaste om Zenani Mandela, Madibas trettonåriga barnbarnsbarn som blev överkörd av ett rattfyllo i går kväll och som inte lever längre. Jag ser ett foto av när hon kramar en grånad gammal Nelson för två år sen, och tragedin och familjen blir konkret för första gången.

Allt på en gång.

Och mitt i det en fotbollsmatch. Soccer City motsvarar exakt min bild av hur det måste vara att bli bortrövad av utomjordingar. Det är en arkitektoniskt fenomenal arena, en av de vackraste jag sett, och på insidan brölar 20 000 vuvuzelor rakt genom mina av socialstyrelsen rekommenderade öronproppar så att det knappt går att tänka.

Men känna kan man ju, och nu är VM här. Hårda, euforiburna Sydafrika mot stormbegåvade seminaiva Mexiko.

Hur känns det för er?

/Simon Bank