Vidare, framåt, uppåt ur ruinerna.

Det finns alltid nya matcher, nya turneringar, och eftersom den här dagen ägnas åt Uefacupen så tänkte jag ägna mig åt Sparta Prag. Kvällens intressantaste match spelas förstås i Neapel, på en plan som saboterats mot en klubb som saboterats. Men Liverpool får kvällen. Sparta Prag ska möta Lausanne, vi tar dem först.

 

I förra veckan skrev jag ett litet inlägg om en konstutställning på Stedelijk i Amsterdam. Det handlade om Liverpool då också, men det fanns en liten tråd i det där inlägget som hängde kvar utan att riktigt släppa greppet. Jag nämnde, i förbigående, en videoinstallation av den slovakiska, Amsterdam-baserade konstnären Lucia Nimcova: Exercise, där hon lät åldringar återskapa sin barndoms socialistiska gymnastik. Jag tyckte mycket om den där filmen, med kontrasten mellan det lekfulla och den historiska kontexten, och därför skickade jag med en länk till filmen som den syns på Lucias hemsida.

Men tråden som hängde kvar var själva startbilden på hennes hemsida, en okommenterad bild av ett fotbollslag. Helt utan kontext och förklaring. Bara en bild, och eftersom jag antar att ni är lika förtrollade av lagbilder och deras magi som jag är så tänkte jag nysta upp den där tråden här.

Jag mejlade alltså Lucia för att fråga om berättelsen, om det ens fanns någon. Vilka är det på bilden? Vad gör de där? Och varför är en av spelarna inringad?

Jag hade egentligen inga förhoppningar alls, men det fanns alltså en historia gömd där också.

Lucia berättar, och ni är fria att tänka er det med Hans Villius-röst:

– Det är ett laget Starina, från en liten by i östra Slovakien som mina föräldrar kommer ifrån och där jag tillbringade min barndom. Den finns inte längre, eftersom de byggt en vattendamm där. Mannen i den röda cirkeln är min far, men jag gillar tanken att folk tror att det är jag. Vi är rätt lika.

– Bilden togs på 70-talet, när min far var lagkapten och Sparta Prag ville ha honom. vilket var rätt stort då. Till slut kunde han inte gå dit, av politiska skäl. Hans mor ville inte ge sin mark till staten efter andra världskriget. That was it.

– Jag gillar helt enkelt fotot, eftersom det representerar människor från ingenstans, fulla av energi och drömmar. De gillar att spela i laget. Det är ungefär så min position i konstvärlden ser ut också. Jag springer runt hela tiden och ibland sparkar jag till en idé vid rätt tidpunkt, vid rätt plats. Det är svårt, men jag gillar det.

När Lucia Nimcova gifte sig arrangerades en fotbollsmatch som en del av bröllopet. När hon studerade var det hon som höll i matcherna mellan konstnärerna på skolan. Jag kommer att följa henne framöver, av flera olika skäl. Det främsta är att det är omöjligt att inte intressera sig för en konstnär som förstått det fundamentalt magiska i en alldeles vanlig, ovanlig lagbild.

/Simon Bank