Idag blir Julio César Falcioni klar som ny tränare för Boca Juniors, och det är givetvis dåliga nyheter.

Det skulle ha varit Diego.

Jag har berört ämnet förr, men det är värt att betona igen. Det allra bästa med Diego Maradona är att han gör så att fotbollen förblir irrationell. Själv vet jag ju med mig att jag egentligen inte borde gilla honom – han ligger så långt ifrån mig på karaktärsskalan som det bara går att komma – men vafan… Det är ju Diego. Känslomänniskan, bråkmakaren, geniet Diego.

När han nu håller på att svinga igen dörren i näsan på det argentinska förbundet – de senaste dagarna har han kallat förbundsordföranden Grondona för ”lögnare” och landslagschefen Bilardo för ”tönt” – återstod en utväg som hade varit bättre än någon annan. Posten som tränare för Boca Juniors har varit vakant i en månad, och Diego Maradona har ju sagt att han ”skulle dö” för chansen att ta över.

Men nej, det blir alltså förre Banfield-coachen Falcioni – och som väntat är det ett beslut som Maradona inte är helt belåten med.
– Det är ett enormt svek från Boca. Jag trodde att de skulle ringa mig, men beslutet har fattats av människor som inte kan skilja en fotboll från en rugbyboll. Men jag kan försäkra alla om att jag en dag kommer att sitta på Bocas bänk.

Och det är klart att jag känner till alla de brister han har som fotbollstränare och visst är det så att bråket med Riquelme har försurat relationen till Boca – men vafan… Det är ju Diego. Det är ju fotboll. Det ska inte bara handla om iskall rationell businesslogik.

Såhär såg det ut när han återvände till La Bombonera, 1995. Och såhär såg det ut när han slutligen tog farväl av sin allra mest älskade gräsmatta i sin allra sista match, 2001.

Tittar man på de klippen utan att vilja se Maradona än en gång komma hem till sitt Boca Juniors – då har man glömt bort varför fotboll är fantastiskt.

/Erik Niva