Såhär inleder jag en Samir Nasri-text i dagens tidning:

Ute på internet cirkulerar ett alldeles bedårande litet videoklipp. Det är filmat uppe i Marseilles norra förorter, i april, 1999. Ett knappt år tidigare hade en fransk-algerier från de här kvarteren avgjort VM-finalen, mer eller mindre på egen hand. Nu satt en blyg liten elvaårig fransk-algerier och tittade truligt ner i marken, samtidigt som han rullade en sliten läderboll mellan händerna.
– Fråga inte den om Zidane. Jag vill inte ha den frågan. Jag vill inte.
Tv-journalisten som filmade undrade förvånat
–Varför vill du inte ha den?
11-åringen undvek att svara. Tittade skyggt ner på sin boll och petade i sömmarna.
– Därför…
– Skäms du? Är du rädd för att folk ska driva med dig?
– Därför att… Jag vill inte jämföras med Zidane. Jag kommer aldrig bli som honom. Han är den bäste spelaren i världen. Jag är inte ens säker på att jag kan bli profesionell fotbollsspelare.
Med det klipps det i filmen. En scen därefter ser man 11-åringen spela fotboll med sina kompisar på en inhängnad liten betongplan mellan höghusen. I full fart plockar han ner en höjdboll med vänsterfoten, för att i nästa skede skicka in en perfekt halvvolley i bortre burgaveln med högern. Klipp. Nytt spelmoment. Nu står lillgrabben och lattjar med en motståndare. Skottfintar. Rullar sula. Gör en kroppsfint och sätter full fart förbi – allt på mikroskopiskt liten yta.
Sedan filmsnutten spelades in har den här pojkspolingen vuxit upp, blivit dubbelt så gammal och förvandlats till en av Premier League-höstens hetaste spelare – men som sammanfattning av Samir Nasris liv och karriär förblir den häpnadsväckande heltäckande. Allt finns ju här. Råtalangen som förädlades på samma små betongplaner där några av fotbollens största elefanter lekt. Den blyga lilla killen som motvilligt tvingats lära sig spela fotboll nertyngd av orimliga förväntningar.

Och det är ju här det här med nya medier kommer in. Vill ni läsa fortsättningen på texten får ni lov att klicka här – men vill ni faktiskt se det där klippet jag tjatar om så klickar ni här.

Var han inte sockersöt, den 11-årige Samir?

***

Det har ju blivit någon sorts bloggstandard att uppladdningen inför en stormatch består av att man länkar till fem-tio klipp från klassisker lagen emellan. Formen börjar redan kännas rätt uttjatad – det blir lätt så efter tre upprepningar – så inför kvällens tabelltopparuppgörelse mellan Man United och Arsenal får vi väl helt enkelt hitta på något annat som känns lite mer intressant.

Jorden runt på några klick? Så får det bli. Vi har ju redan varit i Marseille, så vi kan lika gärna fortsätta till Azerbajdzjan. I helgen gav ju Alex Ferguson dagens Arsenal en komplimang, beskrev dagens upplaga som ”den mest fysiska sedan Martin Keowns dagar”. Här väcks ju givetvis frågan: ”Hmm… Undrar vart Keown håller hus nuförtiden”. En fråga som just de här dagarna har svaret: ”Han är och hälsar på sin gamla Arsenal-kompis Tony Adams i Azerbajdzjan”.

Som ni säkert snappat upp är ju Adams numera tränare för azeriska Gabala, och Daily Mail hakade på när Keown först tog planet till Baku och därefter skumpade sig genom en tre och en halv timmes taxiresa för att morsa på sin gamla mittbackspartner.
– I min första match på nationalarenan var det hundbajs över hela planen. Så jag fick planskötaren att ta bort det – han slängde det bara i längdhoppningsgropen, introducerar Adams.
Av någon anledning har Daily Mail varit ledande på den märkliga historien om Adams i Gabala. Ni har ett par bra förklarande artiklar här och här, och lite kompisgnabbande med Keown här.
– Investeraren här har ett välstånd och en vision som du inte hittar i England. Han bygger ett mini-Arsenal här. Det råkar bara vara mitt i Azerbajdzjan.

•••

Vidare till Polen och lite konsonantvrickande. Intressant nog finns det ju rykten som påstår att Łukasz Fabiański är skadad, och att supertalangen Wojciech Szczęsny därmed ersätter. Gemensam nämnare? Krzysztof Dowhań.

Vi kan tycka att Jan Ericsson i Trelleborg gjort det bra som fått fram Andreas Isaksson, Daniel Andersson, Viktor Noring och de andra – men han är ju inte riktigt jämförbar med den Dowhań som just nu måste beskrivas som världens bästa målvaktstränare.

Mustaschprydde Legia Warszawa-mannen Dowhán har inte bara coachat fram Fabiański och Szczęsny. Artur Boruc (Fiorentina) är hans gubbe. Ján Mucha (Everton),Tomasz Kuszczak (Man United), Łukasz Załuska (Celtic) och Wojciech Kowalewski(Sibir) också. Dessutom coachade han faktiskt pappa Szczęsny också, landslagsmeriterade Maciej Szczęsny.
– Han gav mig den största komplimangen jag någonsin fått. Han var 33 år gammal när jag började arbeta med honom, och han sa att han hade trott att han inte kunde lära sig något mer. Men det var innan han började jobba för mig, säger Dowhán.

För några år sedan ringde Arsenals målvaktstränare Gerry Peyton till Krzysztof Dowhań för att försöka locka över honom till London, som juniortränare. Polacken sa nej.
– Jag har den största respekt för Arsène Wenger, men att lämna Legia för att bli juniortränare kändes aldrig särskilt aktuellt.

•••

Vi får lov att ta vägen över Chile innan vi kommer fram till Manchester. Senast vi stötte på Franklin Lobos i den här bloggen hade ”El Mortero Magico” precis räddats upp till ytan efter 69 dygn under jord. Ikväll sitter han och 25 av hans gruvarbetarkompisar på Old Trafford – ”people of real substance”, enligt Alex Ferguson – inbjuden av Bobby Charlton och Manchester United. 

När vi lämnade Lobos i oktober hade han precis firat sin återkomst till jordelivet med att nappa åt sig en fotboll och jonglera lite. När han nu ser tillbaka på ögonblicket är han inte helt belåten.
– Jag försökte dominera. Första touchen gick bra, men den andra träffade mig i ansiktet. Det var en katastrof, skrattar Lobos.

Förutsägbart nog finns det en populistisk strömning som lanserat Lobos som en framtida chilensk förbundskapten. Själv är han tveksam, inte helt säker på att den fotboll som spelas idag fortfarande är hans.
– På min tid var fotboll något väldigt romantiskt. Vi spelade för tröjan, men idag är det annorlunda. Det verkar vara alla andras dröm att jag ska bli förbundskapten, men det är inte min. Jag skulle hellre arbeta med skolor eller ungdomsfotboll. Eller så går jag ner i gruvan igen. Nu är vi sjukskrivna – så vi får inte gå ner igen – men det är ett yrke där egenskaper som mod och hederlighet fortfarande värdesätts.

***

Avslutningsvis, en sak som vi inte ens kan fabricera ihop en Man United-Arsenal-koppling till – vågade försök välkomnas i kommentatorsfältet – men som ändå förtjänar sin plats i svepet.

Bloggens egen Trabzonspor-tornado Özgür Kurtoglu gör oss uppmärksamma på helgens mäktigaste supporteruppvisning.

İstanbul BB är en märklig klubb, som spelar sina hemmamatcher på stadens gigantiska olympiastadion, trots att de inte har några egna fans. Igår passade serieledande Trabzonspor på att utnyttja den situationen. Det är ungefär 100 mil från Trabzon i nordöstra Turkiet till Istanbul – ändå hade det blåröda bortalaget cirka 55 000 fans på plats för att se 3-1-segern.

Tiotusentals inflyttade Trabzon-bor håller visserligen redan till i Istanbul och europarekordet för bortafans tar de heller inte – Celtic och Rangers får fortsätta träta om vilka som egentligen hade med sig flest till Uefa-cup finalerna i Sevilla och Manchester – men ett omnämnande förtjänar de jävlar i mig.

Videoklippen gör inte riktigt händelsen rättvisa, men ni får i alla fall den generella idén här och här.

/Erik Niva