Bland det finaste med att se Champions League-matcher på Stade Gerland är när spelarna kommer.

Det här är den enda arena jag känner till där de går till sina omklädningsrum alldeles igenom pressrummet, där man alltså får en liten inblick i hur de ser ut, hur de för sig, hur de liksom känns, halvannan timma före avspark.

I kväll gick Jean-Michel Aulas först av alla när OL kom, Kim Källström släntrade in som trea och som vanligt fastnade jag för det faktum att Jérémy Toulalan såg yngre ut än någonsin. Det vill säga som 57.

Jag har ju snuddat vid diskrepansen mellan Toulalans fotbollsspelande och hans musiksmak tidigare, rent framtoningsmässigt är han inte helt olik Andresito Iniesta. En liten farbror som bara råkar vara en fenomenal mittfältare.

Och om han nu råkar gilla Michel Sardou så har det ju inte så mycket med hans fotbollsspel att göra. Det har däremot en annan del av hans katalog. När Lyon slog ut Real Madrid ifjol så bad Jean-Alain Boumsong – en annan superprofil, en intellektuell som råkat lära sig spela hyfsad fotboll – att få haka upp med Toulalans iPod.

Klart Jérémy fixade det.

Han lät honom lyssna på Grégoires hit Toi + Moi, en av de senaste årens största försäljningssuccéer på den franska popscenen. Om det kan vi säga en hel del, inte minst att det är rätt långt ifrån Rhoff eller IAM eller de andra dängorna som studsar mer frekvent i franska omklädningsrum.

Men vi låter det vara nu.

Vi lyssnar bara på Toi + Moi, sjunker ner i lyriken, och känner hur Lyon faktiskt har chansen den här gången också.

Á deux, à mille, je sais qu’on est capable
Tout est possible, tout est réalisable
On peut s’enfuir bien plus haut que nos rêves
On peut partir bien plus loin que la grève

Två, i tusental, jag vet att vi kan
Allt är möjligt, att kan förverkligas
Vi kan nå mycket högre än våra drömmar
Vi kan komma mycket längre än horisonten

/Simon Bank