Åh herregud.

Förstår ni vad som håller på att hända i Frankrike? Mediapart, en betaltidning på nätet, går alltså ut i en tillsynes ambitiös och genomarbetad rapport och berättat om en sanktionerad och uppenbart rasistisk framtidsplan inom fransk landslagsfotboll.

Akademierna, de som byggt hela det franska fotbollsundret, de som låg bakom det där VM-guldet som togs av det förment integrationssymboliska black-blanc-beur-laget 1998, ska ha fått order om att skära ner antalet antagna tolv-trettonåringar med afrikansk eller arabisk bakgrund. Laurent Blanc anklagas för uttalanden i gränslandet mellan fördom och rasism, man avslöjar olika former av diskriminering som drabbat muslimer i landslagen (bönemattor som konfiskerats, halal har förbjudits), François Blaquart (mannen som tog över efter Houllier som teknisk chef i förbundet) tillskrivs en nyckelroll i ett nytt system som i princup handlar om att förvita fransk fotboll.
– Spanjorerna har inga problem. De säger ”vi har inga svarta”.

Det är svårt att förstå omfattning av den här skandalen om det är sant, om Mediaparts uppgifter står sig genom den granskning som kommer att ta vid i Frankrike.

Det enda jag kan tänka mig att jämföra med är Calciopoli, det är så det känns. Det känns som de första dagarna av skandalen, den där upplevelsen av ”tänk om det verkligen är så här, tänk om allt som sagts är sant”.

Rasismen i fransk fotboll är ett enormt debattämne. Har varit länge. Det har skrivits böcker om det. Under VM 2006 kunde både Le Figaro och de stora tv-kanalerna ge utrymme åt en pseudorasistisk provokatör som Eric Zemmour, som kallade Togo–Frankrike för ”det enda afrikanska derbyt i VM” och pratade om hur svårt det var för (vita) fans att identifiera sig med (de svarta) landslagsspelarna. Jag har skrivit förut om Alain Finkielkraut, högerfilosofen som förut fick mothugg när han hävdade att ”folk säger att det franska landslaget beundras eftersom det är black-blanc-beur (svart-vitt-arabiskt). I själva verket är landslaget idag svart-svart-svart, och hela Europa skrattar åt det”.

I somras hördes han plötsligt igen, och då lyssnade folk:
– Man drömde med Zidane-generationens lag. Idag vill man snarare kräkas med gangster-generationen.

Att Finkielkraut pratade om religiös splittring, maffia-moral och ”folk som skiter i Frankrike” var en sak.

Att så många verkade hålla med var något helt nytt.
– Det är uppenbart att landslaget impregnerats av förortskulturen, av knulla-din-mamma-kulturen, förklarade sportsociologen Jean-Marie Brohm.

Parallaller drogs till det nya Frankrike, även utanför planen. Konfliktinriktat, amoraliskt, inriktat på pengar.
– Det är en avbild av en blingbling-republik, arrogant och penga-perverterad.

För några år sen satt Front National och jublade när Frankrike åkte ur VM, eftersom laget ändå inte var deras. Sedan kom Knysna, spelarrevolten och skammen i VM förra sommarne. Och nu det här. Det här är något annat. I les banlieus brinner bilar, där pratar man om ett grundproblem som består av en hel generation unga män som känner sig diskriminerade och hatade av det centrala Frankrike, av (den företrädesvis vita) makten och de mäktiga.

I vintras skrev jag om en intervju som Les Inrocks gjorde med Nicolas Anelka och rapparen Booba, där de gjorde upp med ett Frankrike de inte kunde känna någon stolthet över och alltså inte ville ha med att göra.

Att det finns rasism och tysta system som är rasistiska är ställt utom alla tvivel. Men tänk om det är mer än så? Tänk om Anelka hade rätt inte bara känslomässigt, utan rätt om allt? Tänk om fransk fotboll, 13 år efter les blacks-blancs-beurs bestämt sig för att deras problem handlar om hudfärg? Tänk om de, systematiskt, bestämt sig för att stänga till den enda dörr som åtminstone chimärt stått öppen för alla som ser ut som Gallas, Nasri, Anelka, Thuram, Zidane?

Vi kan inte ens försöka föreställa oss vilka följder det skulle få.

/Simon Bank