Då den ligger bakom Plus-galler antar jag att en stor andel av er aldrig kommer att läsa den, men min summerande matchtext från Old Trafford handlade i alla fall om den oundvikliga restaureringen av Chelsea.

Och så om Ryan Giggs, förstås, men det tar vi en annan gång.

Nu var det ju de blå lejonen från SW6 vi skulle diskutera, tänkte jag. En era tog ju slut igår – Romans första imperium har fallit – och miljardrubelsfrågan är såklart vart klubben tar vägen nu. Ett hjärta måste transplanteras, en offensiv måste regenereras.

Men för att vara sluta med metaforerna – detta övervärderade tilltyg – och istället bli lite konkret: Vad behöver egentligen göras?

This is how I see it.

Målvakt:
Egentligen inga problem. Petr Cech ramlade visserligen ner en halv klassnivå efter den där otäcka huvudskadan, men han förblir en keeper av högt europeiskt snitt och är fortfarande bara 28 år gammal. Har han bara lusten kvar kan han stå i mål för Chelsea i många år än.

Försvar:
Det minst akuta operationsområdet ute på planen. David Luiz är redan inhandlad, och Ivanovic och Alex är två tunga, trygga spelare i rätt ålder. Kanske behöver en specialiserad högerback införskaffas, och ett framtidsalternativ till Ashley Cole måste utses och börja fasas in inom kort.

I tidningen skrev jag att John Terry knappast kommer att få vinna Champions League med sitt Chelsea, men det grundar jag mest på att den uppskjutna renoveringen av laget kommer att ta så många säsonger att det är tveksamt om han är med på andra sidan. Vad gäller hans egen kvalitet har kaptenen fortfarande ett kontrakt till i kroppen, och vad gäller kontinuiteten är såklart hans närvaro i nästa projekt livsviktig.

Mittfält:
Ett större problem än det kanske framstår som vid första anblicken. Michael Essien är fortfarande bara 28, men konspiratörerna har ju nu börjat viska om att rör sig om ”afrikanska 28”. Det må tolkas bildligt eller bokstavligt – i takt med skadorna tycks Essiens energinivåer ha sjunkit den senaste säsongen, och han är ännu en sån där spelare som just nu framstår som en äldre fotbollsspelare än människa. John Obi Mikel? Bara 23 år gammal, visst, men hur bra är han egentligen?

Och så då Super Frankie Lampard. Givetvis ett superproffs i allt han gör och företar sig, men tyvärr är tiden nu på väg att nå ikapp de där patenterade box-to-box-löpningarna. Som någon av de engelska tidningarna mycket riktigt påpekade nu i morse – Lampard är fortfarande bra, men då han tidigare var en spelare som låg på en åtta eller nia i betyg match efter match så ligger han numera på sexor och sjuor. Och han blir ju inte bättre.

Ramires kommer ju att göra mycket nytta, men i övrigt måste vi hela vägen ner till Josh McEachran innan vi hittar en framtidsmittfältare i Chelseas trupp. Och även om 18-åringen är exceptionellt begåvad så är han en byggd för ett helt annat spelsätt än den kraftfotboll som Chelsea länge byggt sitt mittfält på.

Anfall
Enligt vedertagen fotbollssanning bör ett fungerande anfallsspel baseras på yngre spelare. De tar fortfarande de obekväma löpningarna, de hugger ivrigt på de där chanserna som egentligen inte finns. På Old Trafford bestod Chelseas offensiv av Drogba (33 år), Anelka (32), Malouda (30) och så fotbollsvärldens mest slutkörda 27-åring.

Det är fullt möjligt – kanske till och med troligt – att både Anelka och Drogba försvinner till sommaren. Malouda i nuvarande form kan kvitta, och Salomon Kalou kommer tyvärr aldrig bli mer än en inhoppsspelare på den här nivån.

Kvar står vi då med halvmiljardsmannen Fernando Torres, och vart vi ska ta vägen med honom har jag ingen som helst aning om. Går det att bygga ett anfallsspel runt honom framöver? Är det här prestationsnivån han kommer att ligga på är det naturligtvis omöjligt, men hur ser i så fall alternativen ut för spelare och klubb?

Daniel Sturridge kommer såklart tillbaka redan till sommaren. Bra. Gaêl Kakuta? Möjligen. Men sedan är det ju tomt. Chelsea har inte skött sin föryngring, och ska det bli stuns i offensiven igen kommer Roman återigen att tvingas handla, och handla dyrt.

Får han för Uefa? Vill han? Orkar han?

***

Och så var det förresten en kille jag vill att ni ska träffa. I en söder-om-söder-förort till Stockholm bor numera Gabriel Kuhn, en snubbe som en gång i tiden satt på bänken när FC Kufstein var några få matcher ifrån att gå upp i den österrikiska högstaligan, men som numera alltså tillsammans med Franz Kafka sorteras in under samlingstiteln ”Austrian anarchists” på Wikipedia.

I skärningen mellan hans förra identitet och hans nuvarande liv har han sammanställt boken ”Soccer vs The State – tackling football and radical politics”.
– På ett personligt plan var anledningen enkel. Under en lång tid har jag försökt försona min djupt rotade passion för fotboll med mina politiska övertygelser, skriver Kuhn i förordet.

Ikväll berättar Gabriel Kuhn om hur han fått ihop det hela, om hur han ser på världens mest populära idrott ur sitt autonoma vänsterperspektiv. Kapsylen är en lokal som ligger ovanpå Kafé 44 på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm, och där presenterar Kuhn sin bok från och med klockan 18 ikväll.

Ni hinner dit innan ni ser Tottenham åka ur Champions League, och jag tror att ni kommer att få en påminnelse om varför vi både hatar och älskar den här sporten så mycket.

/Erik Niva