En sista ryckning i den här bloggpsykosens post-ryckningar.

Ni får ha överseende. Det är ju ingen vanlig fotbollshelg, det här.

Medan Barcelona firar vidare, medan Palemmo och Inter morgonvärmer, medan Fifas etiska kommitté gör så gott den kan, och medan vi flyger hem till en mer moldav- än Messi-mättad måndag så kan vi väl snabbscanna en helgtriptyk som vi missade medan vi tittade på CL-finalen?

Fint.

Vi tar väl Berlusconi först, eftersom det är enklast så. Hans politiska kris spretar åt alla håll, som bekant, och i fredags var han i Neapel för att kampanja lite i samband med en konsert med singer-songwritern Gigi D’Alessio på Piazza del Plebiscito.

Berlusco är ju inte Neapels populäraste människa, och när han tog plats på scenen rejält försenat möttes han av visslingar och burop. Hans metod för att få tyst på dem?
– Jag har tvingats att lämna ett löfte, förklarar han 1.20 in på det här klippet.
– Milan kommer INTE att värva Hamšik!

Och ja, det är klart att det jublades en del. Men snabbspolar ni två minuter fram till så hör ni när de femtontusen kommer till sans igen och drar igång ett ”Chi non salta rossonero è”.

Han har det jobbigt, Silvio.
•••
Jobbigt är kanske inte rätt ord för att att beskriva hur Ratko Mladić har det. Däremot kan det vara värt att påpeka att han inte har hela världen mot sig. Igår, medan världen tittade mot Wembley, spelade nyblivna bosniska mästarna Borac Banja Luka mot Leotar, och såhär såg det ut på läktaren.

Texten? ”Ratko Mladić – serbisk hjälte”.

•••

Och så, slutligen, en nickning mot en stor musiker.

Ni noterade kanske att Gil Scott-Heron gick bort i fredags. Mannen bakom The Revolution Will Not be Televised lever inte längre, och om ni missat honom så är han värd att lyssna in sig på. Men skälet till att vi rör honom här är ju hans pappa.

Gil Heron dog också nyligen, för två och ett halvt år sen, och han hade sin egen historia. Gil föddes i Kingston, Jamaica, 1921, men flyttade till Kanada som liten och visade sig ha en stor talang i livet:

Han kunde spela fotboll.

1946 var Gil Heron stjärna i Detroit-laget Wolverines, han vann skytteligan och blev mästare i efterkrigsårens temporära påfund the North American Professional Soccer League. Ett par år senare blev han upptäckt av en Celtic-scout, som ordnade ett provspel för honom i Glasgow. Gil Heron gjorde två mål i sin testmatch, fick det tidstypiska smeknamnet the Black Arrow och ett kontrakt med Celtic.
Det är inte helt historiskt bekräftat, men här och var hävdas det att han var Celtics förste svarte spelare någonsin.

 

/Simon Bank