Och där tog halva VM slut. Tyskland är borta, partyt är över.

Men, vet ni, det betyder ju inte att berättelserna blir sämre, eller att verkligheten tar paus.

Först och främst: Det här var en annan sport än damfotboll för fyra år sedan, en annan nivå, en annan fart, en annan fysik. Det räcker inte längre med att vara starkare och större, 2011 kan matcher se ut som den här, med ett ursinnigt tempo och en passningsfart som är på en annan planet jämfört med alldeles nyss.

Japan var helt enkelt bättre på det mesta som har med teknik och passningar att göra, de överlevde de defensiva fasta med fin organisation och de orkade springa i 120 minuter.

VM:s bästa match, hands down.

Och verkligheten?

Tja, om ni såg matchen så såg ni också Aya Sameshima, Japans nummer femton.

Hon spelar numera för Boston i WPS, men de senaste fem åren har hon spelat för en klubb som heter Tepco Mareeze. Den heter så eftersom den ägs, enligt japansk corporate-modell (den är likadan på herrsidan), av Tokyo Electric Power Company.

Tepco är en av Japans största energileverantörer, men spelarna i damlaget var tvungna att arbeta vid sidan om för att försörja sig. Aya Sameshima gjorde det, som de flesta andra i laget, vid en av Tepcos anläggningar.

Anläggningen var ett kärnkraftverk. Det låg i Fukushima.

När katastrofen slog till, när Japan rasade genom alla skyddsnät, låg fotbollslaget på träningsläger. De överlevde, men inget fanns kvar att komma hem till och ny spelar Aya Sameshima för Boston och för ett landslag som inlett varje match i VM med att tacka världen för stödet när katastrofen slog till.

Före VM berättade Sameshima vad hon egentligen gör här:
– Jag vill spela för Fukushimas folk, och för mina lagkamrater som inte kan spela fotboll längre. Jag vill spela med hela hjärtat.

Nu är Japan i semifinal och Tyskland utslaget. Det betyder inte att VM är slut.

/Simon Bank