5–0 mot San Marino, det vore ju lätt att säga att jobbet är gjort – men det vore att ta i lite mer än vad den här insatsen egentligen förtjänade.

Men tre poäng är tre poäng, och fotboll är ibland mest bara fotboll.

Det har ju spelats andra matcher den här veckan, på annat håll, där betydelsen inte riktigt stannat på insidan om sidlinjerna.

I lördags kvalspelade Libyen till Afrikanska Mästerskapen, men det var en final mer än en kvalmatch. För första gången spelade de under en flagga som senast vajade över Libyen innan någon av spelarna i dagens landslag ens var född. Det har gått 42 år sedan Libyen spelade under monarkins flagga istället för Muammar Gaddafis, nu gjorde de det igen. Nu kunde de lyssna till den gamla nationalsången igen.

Tripoli har fallit, flera av landslagsspelarna har stridit med rebellerna, och mittfältaren Tarik El Taib har sparkats ut ur truppen efter att ha uttalat sig för Gaddafi och mot revolten under kriget.

Matchen spelades, av säkerhetsskäl, i Kairo – och Libyen slog Mozambique med 1–0. En seger för Libyen, inte för Gaddafi.

I dag kom laget hem till ett splittrat land, som i alla fall fått en symbol som spelat under en flagga.

– Bland oss finns folk från Misrata, Tripoli, Benghazi. Det är ingen skillnad mellan oss. Skillnaderna tillhör det förgångna, mässade anfallaren Ahmed Saad enligt AFP.

– Vi tillägnar den här segern åt martyrerna och revolutionärerna som fortsätter slåss, det är det minsta vi kan ge det libyska folket. Låt oss hoppas att den här glädjen kröns med Libyens frihet.

Fotbollen var alltid ett av de starkaste symbolvapen Gaddafi hade, hans son spelade till och med i landslaget. Nu är det en symbol för ett nytt Libyen istället.

•••
•••
Så flyttar vi oss två dagar framåt, utan att lämna Kairo.

Om Libyen startade om här i lördags var det Egyptens tur att starta om här idag.

Vi har skrivit mycket om fotbollssupportrarnas roll i revolutionen, om hur fotbollen sögs in i maktspelet som följde på och kring Tahrir. Al-Ahlys supportergrupper försökte desperat hävda sin roll som apolitisk, men utan att lyckas särskilt väl.

Hur som helst, igår skulle fotbollen i Egypten rulla in i nästa fas. Cupen skulle börja om, Al-Ahly skulle möta miniklubben Kima Aswan i en sextondelsfinal.

Hur det gick? 4–0.

Hur det gick? Åt helvete.

De unga ultrás i Al Ahlawy är inte ovana vid att drabba samman med polisen, läktarna har aldrig varit en apolitisk plats och var det inte ikväll heller. När supportrarna började sjunga smädelser om Hosni Mubarak och (förre inrikesministern/säkerhetspolischefen) Habib el-Adly smällde det fullt ut.

Fullskaliga upplopp, ett femtiotal skadade poliser, ännu fler skadade supportrar, ett dussintal brända polisbilar och rykten om dödsfall, som bland annat spreds via Al-Ahlys officiella hemsida. Batonger och tårgas från ena sidan, projektiler och fyrverkerier från den andra.

När Egyptens fotbollsförbund beslutade att köra igång cupen igen var det eftersom ett uppbyggt inrikesministerie sade sig ha återvunnit kontrollen över huliganismen i samband med fotbollsmatcher.

– Det finns ingen anledning att förolämpa tidigare eller nuvarande ministrar. Vi borde koncentrera oss enbart på fotbollen, dundrade en talesman från förbundet.

Medan han gjorde det brann det ännu på gatorna kring arenan.

/Simon Bank