Tottenham Hotspur Football Club vann the North London Cup, Arsenal kom inte ens till start, Andrea Agnelli tände en slutminutscigarett i Turin, Javier Pastore är kejsare i Paris, och… ja, så hade fotbollsplaneten snurrat ett varv till.

Ni vet förstås hur just den här delen av planeten resonerar, att vi gärna hade ägnat ett par veckor framöver åt att prata om händelser på en rektangel i Londons N17, men med handen på valfri religiös dogmskrift? Om någon bett mig tala om de senaste dagarnas viktigaste fotbollshändelse? 

Då hade jag pekat mot Balkan. Då hade jag vänt mig mot Bosnien.

Ni vet ju hur a) genompolitiserad, b) utnyttjad och c) misshandlad fotbollen i BiH varit de senaste åren. Det är inget nytt. Så sent som i våras var BiH:s fantastiska landslag, med alla sina beundransvärda fotbollsspelare, halvvägs utslängda av Uefa-gemenskapen eftersom förbundsstyrelsen var mer intresserad av egenintressen än av att ge ett ungt land chansen att samlas kring ett landslag. Jag skrev då att jag var rädd för fortsättningen, av vart landet (främst) och dess fotboll (sedan) skulle bli av.

Fotbollens betydelse i Bosnien kan inte överdrivas, och oftast har vi skildrat de positiva aspekterna av det tillståndet. Den enande kraften, stoltheten, allt det. De är ju inte allt. För två år sedan hade vi FK Sarajevo-supportern Vedran Puljics död i samband med en match och demonstrationerna som följde. 

Det här var veckan när våldet högg tag i Bosnien igen.

Normaliseringskommittén som tagit över BiH:s förbund, med fotbollsfolk som Ivica Osim, skulle bli en spjutspets för ett fotbollsland som ville ägna sig åt fotboll istället för politik. Nu får de ägna sig åt att försöka släcka bränder istället.

Förra helgen åkte bosniska Zeljeznicar från sitt Sarajevo upp till Banja Luka, den serbiska delen av BiH, för att möta Borac i ligan, men matchen blev aldrig färdigspelad. Zeljo ledde med 1–0 efter en halvtimme, när Borac-ultras stormade planen och det blev våldsamma sammanstötningar och kravaller; stenkastning, fyrverkerier, nationalistiska ramsor.

Borac dömdes till förlust med 3–0, till böter och tre matcher utan publik. Idrottsministern Nada Tesanovic gick ut och kallade huliganerna ett hot mot idrotten, Zeljos klubbledning krävde stenhårda straff mot Borac, och i pressen diskuterades meningen med att över huvud taget spela klart ligan.

Efter skandalen lades förslag om att till och med förbjuda bortasupportrar helt och hållet, som en total och uppgiven eftergift.

Sedan – blev det värre.

I onsdags spelades cupmatch i det delade Mostar. Zrinjski mot Velez. Kroater mot bosniaker. Matchen spelades på Bijeli Brijeg, arenan som en gång tillhörde Velez men som hamnade på ”fel” sida Mostar när staden delades på mitten under kriget och som sedan dess är Zrinjskis hem. 

21-årige talangen Rijad Demic gjorde ett sent 1–0 för Velez, och helvetet bröt ut. Zrinjski-huliganer stormade planen för att jaga Velez-spelarna, som flydde för livet. En spelare gjorde det till mer än bara ytterligare en berättelse om sekteristiskt huliganhat: Zrinjskis Mile Pehar stod inte stilla när alla ultrás sprang in. Han försökte fälla en av Velez-spelarna så att huliganerna skulle hinna ifatt honom.

Pehar är nu inte vem som helst. Han är en av bosnisk fotbolls talanger, en U21-landslagsman med framtiden för sig. Nu är han avstängd från vidare landslagsspel.

– Det var skamligt att se Mile Pehars uppträdande när supportrarna stormade planen. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om han hade fällt Tarik Céric. Allt syns ju tydligt på filmen, sa Velez-anfallaren Damir Rovcanin, som samtidigt hyllade andra Zrinjski-spelare.

– Särskilt kaptenen Damir Dzidic. Han var extremt artig och korrekt. 

Mile Pehars facebook-sida har svämmat över av anklagelser mot förbundet, och av hatiska kommentarer mot orättvis behandling av Zrinjski. Där dras befängda paralleller mellan Pehars sparkförsök och Zvone Bobans spark mot en polis på Maksimir 1991. Zrinjski-tränaren Slaven Musa tyckte annorlunda:

– Jag skäms. Jag ångrar att jag tog mig till stadion idag. Det här måste få ett slut, sa han.

Idag spelades det Mostar-derby igen, Zrinjski vann med 1–0 men matchen spelades utan publik. Zrinjski har dömts till fem matcher inför tomma läktare, säkerheten kan inte garanteras längre, och det som skulle föra Bosnien framåt har tagit flera farliga steg åt helt fel håll.

Det finns inget som säger att det är etniska konflikter som startat oroligheterna den här gången, det kan lika gärna vara gammal hederlig idiotisk huliganism, eller – som det spekuleras i –tunga  politiska intressen som vill undergräva normaliseringskommitténs arbete. Men det är upplopp på fotbollsplanerna på Balkan igen, och i den här delen av Europa ser de bilderna otäckt bekanta ut.

/Simon Bank