Jamen, vi hade väl trevligt igår, hade vi inte?!

Och nu menar jag alltså inte de av oss som svassade runt på byn i galakläder – jag syftar på den strävsamma skara som noggrannt vägde för- och nackdelar mot varandra när förtjänsterna hos Exeter City stod mot tillgångarna runt Carlisle United.

Uppföljarna är ju förvisso alltid sämre – men likafullt är detta ett ämne som tarvar en utvidgning.

Fotbollens Europa tar ju inte slut vid Dover. Det finns fler undervegetationer att gräva i.

Inte heller detta är tänkt att bli en diskussion kring det moraliska i att byta eller välja favoritlag. Det är i första hand ett hypotetiskt tankeexperiment, där man får lov att tänka bortom den livsbana man faktiskt hamnat i och fundera på vad som hade blivit annorlunda ifall man haft chansen att göra allt igen.

Om du skulle välja ett favoritlag någonstans i Europa idag – hur skulle du då resonera?

Idag som igår är grundkriteriet att klubben inte får spela i sin nationella högstaliga. Därefter är det väl egentligen upp till en själv att formulera urvalsprinciperna.

För egen del har jag känt mig nödgad att förhålla mig till att jag i någon mån håller på St Pauli (och inga snipiga kommentarer om det tröttsamt förutsägbara i det – mitt engagemang i klubben är snart 25 år gammalt och jag har the t-shirts to prove it). Det har inneburit att det känts uteslutet med någon annan tysk klubb, vilket annars är den absolut rikaste lägredivisionsmyllan att börja gräva i.

Det har i sin tur fått följdeffekter.

Instinktivt dras jag ju österut, men den bistra sanningen är att de lägre divisionerna i den delen av Europa mår så dåligt att tillvaron där vore alldeles för deprimerande. Jag känner sympati för en traditionsstänkt klubb som MTK i Budapest – men i längden skulle jag aldrig palla med hemmamatcher med färre än 500 åskådare och bortamatcher inför fyra gubbar och en hund.

Nä, ute i Europa får jag lov att vara lite mindre masochistisk än i England.

Här är inte 80 års studsande mellan tredje- och fjärdedivisionerna ett alternativ. Här måste jag nog rikta in mig på en klubb som faktiskt har en rimlig möjlighet att spela ihop till en tolerabel framtid.

Jag vill visserligen inte klättra upp i masten hos någon av de allra mest självklara storklubbarna – Sampdoria, Deportivo, Torino – men jag vill ändå hitta ett sammanhang där det finns ett ordentligt support.

Flest rättklingande alternativ hittade jag i Frankrike. Här finns till exempel de fotbollspuritanska gruvarbetarna i Lens och de regionalistiskt stridslystna korsikanerna från Bastia – men det var ändå något som kändes lite obekvämt med de varianterna.

Det vore för självklart, precis som det vore för uppenbart att knyta an till supporterkollektivet runt Austria Salzburg eller fackkämparna i Livorno.

Den här gången var jag ute efter en aningen mer irrationell lösning.

Därför landade jag till sist vid FC Nantes.

Där finns både traditionen och framtidsmöjligheterna, sammanhanget och identiteten.

De karaktäristiskt gulgröna kanariefåglarna har en tydlig fotbollsidé som är lätt att sympatisera med. De kallar den för jeu à la nantaise, och sammanfattar man den så hittar man en kollektivistisk idé om att bygga upp något underifrån över tid. Genom åren har den framförallt fått utlopp i en framgångsrik ungdomsutveckling, som bland annat format Didier Deschamps, Marcel Desailly och Christian Karembeu.

1996 nådde de semifinal i Champions League, med ett i stora stycken hemmafostrat lag.

Tvivlet jag har gäller huruvida de egentligen är för stora och framgångsrika för det här sammanhanget – men jag möter det med konstaterandet att uppflyttning tillbaka till Ligue 1 långtifrån är någon självklarhet. Det här är tuffa tider för Nantes. Just nu ligger de i mitten av den andraliga de tillbringat fyra av de fem senaste säsongerna i, och det är uppriktigt svårt att säga vart klubben egentligen är på väg.

Även det som ramar in matcherna känns rätt. Inför avspark tutas det i biniou, den speciella säckpipan som finns i Bretagne. Identiteten som bretonsk klubb är tydlig, och skapar en stark rivalitet med grannarna från Rennes.

Staden är rätt mörk och murrig där den ligger vid Atlantkusten. Tempot är stillsamt, och jag skulle nog trivas betydligt bättre med att hänga där än till exempel i ett hysteriskt Bari.

Christian Wilhelmsson fann sig aldrig tillrätta i Nantes. Jag misstänker att det är en indikation på att jag skulle trivas alldeles förträffligt.

Vart hamnar ni själva när ni låter fantasierna sväva iväg ut över fotbollens Europa? Och vart skulle ni rekommendera att vi tar oss, ni med detaljkoll på tillvaron därute?

/Erik Niva