Lite besviken över Emir Bajramis vacklande landslagsform? Sur över att Hiddinks tappade trollstav? Laddad inför spanska armadans Englands-invasion?

Jag med. Men vi kunde haft det jobbigare med vår fotboll.

Just i detta nu spelar Somalia sin första match i det afrikanska VM-kvalet, de 24 sämst rankade landslagen går in i en inledande runda av dubbelmöten och Somalia inleder med hemmamatch. Ingen räknar med att de ska kunna hävda sig, de har förlorat 14 av sina 15 senaste landskamper.

Men i Somalia kan man å andra sidan inte ens räkna med att spela fotboll alls.

Det är snart 20 år sedan de spelade en officiell landskamp på hemmaplan, den här gången skulle de lagt matchen i Nairobi, men Fifa bannlyste kvalspel i Kenya, och i måndags åkte en somalisk landslagstrupp till Djibouti istället. Förbundets vicepresident Abdullahi Abow Hussein höll tal när de åkte:

– Vi vill att var och en av er sliter som två, men att ni alltid är vänliga mot era etiopiska kollegor. Ni ska spela fotboll, och fotboll är fred och vänskap mellan jordens folk.

Att han talade om fred var ingen slump.

Det är trots allt inte mer än två år sedan som Somalia låg i öppet krig med Etiopien.

USA-stödda etiopiska trupper tågade norrut över gränsen i juli 2006 och invaderade Somalia, kriget varade i tre år och en av följderna var att den militanta islamistiska gruppen Al-Shabaab ökade sitt inflytande i Etiopiens södra delar. De nationalistiska rebellerna blev en motståndsrörelse, och när Etiopien lämnade landet fortsatte de driva sitt krig – mot somalierna själva.

Al-Shabaab, som rapporteras vara en av Al-Qaidas förtrogna i området, vill införa stenhårda sharia-lagar och under rebellernas regim har många hamnat i kläm. Till exempel de som vill röra sig fritt – eller de som vill se på fotboll.

Vi har skrivit om det förut, och greppet har inte mjuknat sedan dess. I februari i år dog U20-talangen Abdi Salaan Mohamed Ali när en självmordsbombare sprängde sig i luften. Flera spelare har skadats i självmordsattacker. Förbundsordföranden Said Mahmoud Nur tvingades ta ställning på ett sätt som Lars-Åke Lagrell aldrig behövt – för att spela fotboll hela vägen in i döden – för att spela fotboll hela vägen in i döden.

– Vi kommer att fortsätta utföra vår plikt i det här krigsplågade landet ända tills vi möter döden, meddelade han.

Fotboll är och förblir den största folksporten i Somalia, trots svält, krig och terror.

– Normalt är alla ställen i Mogadishu eller Somalia farliga, men den unga generationen vill ändå spela eller titta på fotboll. Det är vårt mål, förklarade förbundssekreteraren Abdi Qani i veckan.

Under tiden smäller bomberna. Al-Shabaab har provocerat fram en Kenyansk invasion i syd, och inne i centrala Mogadishu sprängde rebellerna två människor i luften så sent som i tisdags. En talesman för terroristerna har, enligt Reuters, meddelat att fler attacker är att vänta.

Men ett somaliskt landslag spelar just fotboll mot Etiopien, och häromveckan drog Somalias olympiska kommitté i samarbete med Kit Aid igång ett projekt i flyktinglägren i Mogadishus utkanter. Genom att dela ut idrottskläder och fotbollar ville de föra barn och ungdomar i lägren i alla fall ett litet steg närmare ett normalt liv.

Först maten, sedan idrotten, som steg tre utbildning.

Kit Aid berättade om Madino Nur Madey, en fembarnsmor som tvingats resa tjugo mil genom ett av världens farligaste områden för att komma till ett läger i Mogadishu där hennes barn kunde få något att äta. Nu kunde hon stå vid sidan av en fotbollsplan och se hur två av hennes söner lekte igen, hur de spelade fotboll.

– Jag hade aldrig drömt om att få uppleva det här, de spelade bra och en av dem fick en fin medalj som turneringens bäste spelare. Det här är något vi kommer att prata om länge.

Nu kliver jag på ett flygplan för att se Sverige spela mot England på Wembley.

Under tiden håller Somalia alltjämt 0–0 mot Etiopien.

/Simon Bank