Det säkraste tecknet på att man jobbar för mycket är väl att man blir sjuk så snart man blir ledig.

Kort sammanfattat bestod mitt jullov av en tiodagars influensa som inte gav med sig förrän det började bli dags att jobba igen. Peachy.

Men tja, en av fördelarna med att vara sängliggande är ju i alla fall att man har en chans att tömma datorn på några av de där filmerna som man aldrig tidigare fått möjlighet att hinna titta på.

I det här sammanhanget kan jag passa på att nämna ”Blue Moon Rising” – en sorts sämre ”Blådårar”-variant baserad på Manchester City, komplett med putsad corporate-känsla – och ”Cuando Fuimos Campeones”.

Den sistnämnda skildrar det spanska landslagets väg fram mot VM-guldet 2010, och jag tänkte på den när jag såg Chelsea besegra Wolverhampton igår eftermiddag. Fernando Torres gjorde visserligen en av sina bättre insatser i blå tröja – men han förblir ju tyvärr ändå en skugga av den spelare som tillhörde världens allra bästa forwards för tre, fyra år sedan.

Det som är intressant med hur han pratar i den här dokumentären är att han ger intryck av att ha gjort ett medvetet val, tagit en kalkylerad risk. Han visste att det kunde bli såhär – men han tyckte ändå att det var ett pris värt att betala.

Mindre än två månader före VM-premiären opererade Torres menisken för andra gången på kort tid. Det var ett ingrepp som egentligen borde ha gjort slut på hans VM-dröm, men det faktumet vägrade Torres helt enkelt att acceptera.
– Jag sa till läkaren att jag ville spela VM, till varje pris. Om det innebar att han var tvungen att ta bort halva menisken – och att min karriär därmed skulle förkortas med tre, fyra år – då var det så det fick lov att bli. För mig var det nödvändigt att spela VM. Det var allt jag tänkte på, och jag brydde mig inte alls om hur det skulle bli efter turneringen. Vi fick lov att hoppa över några steg i den medicinska processen – den blev inte korrekt utförd – men läkarna förstod att jag ville nå VM till vilket pris som helst. Jag ville spela. Jag visste att Spanien kunde vinna.

Träskblueslegenden Robert Johnson sägs ju ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot ett riktigt styggt gitarrsound. Fernando Torres gick igenom fotbollsmotsvarigheten när han lade upp sina briljanta ben på operationsbordet och sa åt läkarna att börja karva.

Nu tror jag väl visserligen inte att hela förklaringen till Fernando Torres formsvackestup går att spåra tillbaka till de här ingreppen – min huvudtes ligger fortfarande här någonstans – men det är likafullt ett tankeexperiment värt att dra till sin spets.

Säg att du tillhörde världens allra bästa anfallare, och fick en enda chans att kröna karriären med ett VM-guld… Skulle du ta den möjligheten – även om du visste att du innebar att du därmed skulle offra din egen högstanivå, att du knappast skulle bli något mer än en ordinär Premier League-forward i mängden på andra sidan av triumfen?

Vad är viktigast när man summerar en fotbollskarriär – vilka titlar man vunnit eller hur hög nivå man hållit individuellt? Vad är allra mest eftersträvansvärt när man utvärderar livet – den allra högsta toppen eller den längre perioden av mer stabil framgång?

/Erik Niva