Fast på ett flygplan, med rätt begränsad uppkoppling – vilket betyder att jag inte riktigt vet vad Edy Reja sysslar med just nu.

Vad Lazio som helhet sysslar med vet jag inte heller, men det har inte så mycket med höjdmeter att göra. Om nu Edy undviker att göra den där u-svängen som vi vant oss vid, om han verkligen lämnar Lazio, om Lotito hämtar in en Tassotti eller en Di Matteo, eller något annat – då betyder det att Serie A just fått sin 32:a tränare för säsongen. Palermo (tänka sig) och Cesena har omsatt tre tränare var, Cagliari (tänka sig), Inter, Genoa, Fiorentina, Bologna, Novara, Lecce och snart Lazio har använt två.

Vi är bara i februari, och hälften av klubbarna har alltså redan bytt tränare minst en gång.

Det här får mig att tänka på två personer.

Den ena, och det är möjligen lite oroande, heter Erik Niva.

Erik skrev ju ett finfint hypotesinlägg alldeles nyligen, där han spaltade upp sina pros och cons som eventuell huvudtränare i den moderna fotbollscirkusen. Det var träningsupplägg här och taktik där, det var diskussioner kring auktoritet, gruppdynamik, fysiologi och nätverkande.

Men ibland räcker det ju inte med det. Du kan vara välskolad i all fotbollsteori som finns, en omvittnat duktig lagbyggare med stor erfarenhet och ett fint nätverk – och ändå tvingas lämna din post innan du knappt hunnit ur startblocken.

Du kanske inte klarar det rent psykosomatiskt.

Du kanske heter Ralf Rangnick.

 

Det har gått – som vi oxymoronfans brukar säga – ganska precis fem månader sedan Rangnicks kropp sa nej. Schalke låg nia efter sex omgångar, långt ifrån katastrofalt, men efter 0–2 mot Bayern orkade inte deras tränare längre.

– Det var bara en tidsfråga innan han skulle implodera, meddelade lagläkaren Thorsten Rarreck. Hans kropp är utsliten, fysiskt har han tagit slut. Depåerna är tomma.

– Jag har ingen energi kvar, förklarade Rangnick själv.

Efter Deisler och Miller, framför allt, efter Enke, var tysk fotboll förstås oerhört medveten om sprickorna i fasaden, om bråddjupen under ytan. Rangnick åkte hem utan att vända sig om, och möttes av den djupaste förståelse.

Sedan blev det tyst, fram tills nu. Häromdagen gav Ralf Rangnick, för första gången sedan han sjukskrev sig, en intervju. För ZDF berättade han om ett liv som bytt riktning.

– Jag mår betydligt bättre. De här fem månaderna har gjort mig gott.

Han har till och med börjat fundera så smått på att återvända till fotbollen.

– Jag har arbetat med proffsfotboll i femton år utan problem, och jag är övertygad om att jag kan göra det igen i framtiden. Men det går inte utan att ändra ett par grundläggande saker. Dit hör att ha vilopauser, att äta ordentligt och att ha tid att träna själv.

På flygplatsen plockade jag upp gårdagens nummer av SportBild för att läsa mer om hur Ralf Rangnicks liv ser ut nu för tiden. Han berättar om promenader i skogen, om lättare joggingpass, om hur han såg Schalkes match i helgen på tv.

– Jag är uppriktigt glad över min nya väg och mitt nya liv, förklarar han.

När läkarna undersökte honom upptäckte de en provkarta över symptom. Han hade körtelfeber, hans ämnesomsättning var usel och hans blodvärden katastrofala. De diagnosticerade honom som gluten- och laktosallergiker.

– Åttio procent av allt det jag åt och drack var inte bra för mig.

Rangnick fick lägga om sin diet och sina levnadsvanor fullkomligt. Sluta dricka mjölk och öl, skära ner på bröd. Läsa böcker, lägga undan mobiltelefonen, träna kontinuerligt. Han har till och med börjat med qi gong.

Det brukar heta att fotbollen inte har plats för svaghet, att det inte finns utrymme för depressioner eller sjukdomar. Kanske är det ett lika stort problem att det inte finns tid nog att upptäcka dem.

/Simon Bank