Champions League? You’re avin’ a larf.

Jo, det är klart att den som ville höra fotbollshjärtan sjunga i takt igår kunde göra det både vid Rhônes stränder och i ett askgrått Leverkusen. Högt och tydligt.

Men ni kunde lika gärna, eller hellre, lagt örat mot den engelska sydkusten.

Historien om Portsmouth Football Club är ju inte den som får mest uppmärksamhet när det gäller blå brittiska klubbar med röda siffror just den här veckan, men den säger minst lika mycket om den moderna hyperfotbollens skuggsida som den om Rangers.

Vad är det som får en lokalt rotad, klassisk institution som betyder så mycket för så många, att kasta sig i armarna på hel- och halvkriminella ägare, på fifflare och rufflare?

Tja, vi borde ju veta.
Vi har ju Trollhättan.

När Saab skulle gå under, med man och allt, gick regeringen på dejt med den ryske miljardären Vladimir Antonov (som vi skrivit en del om förut). Han sträckte ut en livlina, och det var många som i desperation sträckte sig efter den, med all världens varningsklockor ringande i öronen.

Stefan Löfven, då ordförande i Metall, förstod till exempel inte varför regeringen tvekade om affären:
– Vad tusan är problemet? dundrade han.

Regeringen ville godkänna köpet, efter en utredning av Riksgälden, men Europeiska Investeringsbanken EIB sa bestämt nej.

Det gick som det gick med Saab. Och det går som det går med Portsmouth FC.

I fotbolls-sammanhang var Pompey precis lika plågat som Saab. När de sattes under tvångsförvaltning 2010 hade de nära en och en halv miljard i skuld, nästan hela personalstyrkan fick gå och lokala leverantörer fick inte de pengar som klubben var skyldig dem.

Under de förhållandena kunde vi ändå stå på Wembley och se ett herkulianskt Pompey spela bort Spurs i FA-cupens semifinal, för att sedan pressa Chelsea hela vägen in till straffpunkten i finalen.

De överlevde, och efter märkliga och skumma turer med tillfälliga ägare (Balram Chainrai, affärsman från Hong-Kong, ville inte ens äga klubben) kastade de sig i armarna på Vladimir Antonov och hans Convers Sports Initiatives (CSI – how about that).

Precis som i fallet Saab så ville ingen höra klockorna som ringde. The Football League tyckte – till skillnad från EIB – att Antonov absolut var ”fit and proper”, att han hade det man kunde begära av en klubbägare i engelsk fotboll. CSI fick köpa.

I höstas rasade alltihop. Antonov greps i London i november, hans litauiska bank Snoras hade kollapsat, Antonov anklagades för en mängd olika former av bedrägerier. CSI sattes under tvångsförvaltning, och Pompey dogs med i fallet.

Plötsligt stod de där igen, i skiten. Utan ägare – men med skulder, med varningar från Skattemyndigheten och med tidigare ägares fordringar.  

Portsmouth kan idag inte betala sin skatteskuld på ett tiotal miljoner, de klarar inte sina löpande kostnader, och de ska söka förvaltning för andra gången på två år. Beviljas det drabbas de av tio minuspoäng och riskerar att åka ur en division till. Beviljas det inte riskerar de att inte finnas längre.

Ja, och inför den frågan ställs vi alltid inför en annan: Vad är en fotbollsklubb? Varför måste den finnas?

I lördags åkte Pompey till Bloomfield och spelade 1–1 mot Blackpool. 1500 ditresta blå tog över arenan med sina protester, 20 minuter efter slutsignalen stod de fortfarande kvar och sjöng.

Inför matchen mot Ipswich igår bad tränaren Michael Appleton om extra stöd i svåra tider. Och han fick det. Medan klubbens existens avgörs på annat håll (och medan Pompey Supporter’s Trust med kisande ögon skissar på hur man kan starta en ny klubb, om det allra värsta skulle hända) gick hans folk på fotboll. De var i och för sig inte mer än 14000 på Fratton Park, men de var där för att visa något.

När matchen var slut och Ipswich hade vunnit med uddamålet återstod bara ljudet av besvikelse, tomhet och… av 2000 supportrar som inte ville gå hem. De stod kvar i sitt Fratton End i tio minuter, i tjugo minuter, i trettio minuter, de stod där tills polisen kom och sa att de var tvungna att gå.

De stod kvar och sjöng – för det är vad fans gör.

För lokaltidningen The News förklarade de vad de gjorde där:
– Klubben är en stor del av staden. Den är stadens liv och blod, sa 70-årige Dave Dobbin.

Martin Bailey, 40 år yngre, höll med:
– Vi står upp tillsammans och visar vad allt handlar om. Det här är vårt lag, vår klubb. We will never die.

/Simon Bank

PS. Ja, det var väl det. Jag gick visst ut en stund, men nu är jag här igen. Har jag missat nåt särskilt?