Färdigviftat med ikurriñan?

Jo, möjligen, men det betyder ju inte att vi är klara med själva temat.

Athletic Bilbaos självpåtagna geografiska-genealogiska begränsning, i kombination med en fin liten Marca-hypotes är mer än tillräckligt för att vi ska gå igång på lite hederliga gamla ukroniska tankeprocesser.

Det är nämligen så att Marca, i sin gudomliga vishet, sett till att ställa ett helkatalanskt lag mot en elva från resten av Spanien. I spåren av Barças Bayer-bashing är det ju lätt att få för sig att en sån match skulle vara vikt för katalaner.

Själv tycker jag det ser ut som att Katalonien skulle vara finfina på att bygga spel, men ha vissa problem med att banka in målen. Spanien ser vuxnare ut, jag skulle säga att de vinner sju matcher av tio.

Eller?

 

Och med den dörren öppen går vi vidare och sorterar ihop ett par parallellmatcher, nu när det är helg och allt:

1. Skåne mot Sverige.

Det fanns en tid när göteborgarna med visst fog kunde vara lokalchauvinistiskt bergsäkra på att det var slöseri att ta ut en tvärsvensk elva till de stora landslagsturneringarna. De hade andra idéer:
– Skecka Blåvitt.

Nu för tiden räcker det att titta på försvaret, där fyra av fem spelare är hämtade från en frimärksstor skånsk yta där det är omöjligt att höra vad folk säger. Skåne ser möjligen lite svaga ut mittfälts-wise, men de skulle pressa Sverige hela vägen över tio matcher – och förlora knappt på ett svagare mittfält och en mindre bänk?

Skåne:
Isaksson – Ekstrand, Granqvist, Olsson, Safari – R Jönsson, Pekalski, P Farnerud, M Olsson – Ibrahimovic, Rosenberg.

Sverige:
Wiland – Lustig, Mellberg, Antonsson, Wendt – Svensson, Källström – Larsson, Toivonen, Elm – Elmander.

2. London mot England.

Vi valde mellan att styra upp ett Merseyside-lag och ett London-lag, men fastnade för det senare. Med lite välvilja och ett skohorn pressade vi in Stevenage-pojkarna Wilshere och Young i huvudstadslaget, fick in Green i målet – och dunkade ihop en stark 4-4-2.

Om ni undrar över anfallsbesättningen i det engelska laget finns det helt enkelt för få superspelare, så då är det ju lika förbannat bra att gå på romantiken. Klart Holt ska spela för England. Här skulle jag säga att vi har 5-5, förlängning och straffar. Och där förlorar ju England, det gör de alltid.

London:
Robert Green- Glen Johnson, John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole – Scott Parker, Jack Wilshere, Frank Lampard, Ashley Young– Jermain Defoe, Peter Crouch.

England:
Joe Hart – Phil Jones (Kyle Walker), Gary Cahill, Joleon Lescott, Leighton Baines – Steven Gerrard, Gareth Barry – Aaron Lennon, Wayne Rooney, Stewart Downing – Grant Holt.

3. Paris mot Frankrike.

Här hade man lika gärna kunnat jobba ihop Lyon eller Provence-elvor, men det känns av väldigt många skäl mer relevant att ge huvudstaden ett lag. Vi har ett problem att lösa med kolonifödda spelare, men när det till exempel gäller typexemplet Malouda så fick han sin fotbollsfostran i Paris, även om han föddes på andra sidan havet.

Resultat? Ett bättre balanserat helfranskt lag är bättre både längst bak och längst fram och vinner åtta av tio matcher.

Paris:
Nicolas Douchez – Loïc Nego, Mamadou Sakho, Willam Gallas, Patrice Evra – Alou Diarra, Blaise Matuidi – Jérémy Ménez, Marvin Martin, Florent Malouda – Nicolas Anelka.

Frankrike:
Hugo Lloris – Mathieu Debuchy, Adil Rami, Philippe Mexès, Éric Abidal – Mathieu Valbuena, Yann M’Vila, Samir Nasri, Franck Ribéry – Karim Benzema, Loïc Rémy.

Och med det lämnar jag kommentarsfältet fritt. Har ni lika roligt som jag så ska vi väl kunna hitta på några parallellfall i Italien och Tyskland också vad det lider.

/Simon Bank