När Europacupfinalen 1990 tagit slut återstod en sak för Marco van Basten att uträtta. Han hade blivit Europamästare ännu en gång – Milan hade slagit Benfica med 1-0 – men den holländske skyttekungen var ändå inte helt färdig för dagen. Precis som han sagt på förhand sökte han nu upp centern i motståndarlaget.

Marco van Basten bad om att få byta tröja med Mats Magnusson, sådär två av Europas allra bästa anfallare emellan.

Senast jag var i Lissabon skrev jag lite om åren då Benfica rasade samman under skotske tjurgubben Graeme Souness. När jag nu är tillbaka känner jag att situationen kräver några rader om perioden som föregick fallet, den senaste storhetsepoken.

Svensktiden. Os anos dos suecos.

Och här får Jonas Thern, Stefan Schwarz och Glenn Strömberg ursäkta. Till och med Sven-Göran Eriksson får faktiskt stå åt sidan. I inrökta taxibilar och trånga Bairro Alto-gränder är det fortfarande legenden om ”Rato Branco” som de lite äldre mustaschgubbarna oftast berättar.

Den vita råttan. Mats Magnusson.

Och det är ju inte så konstigt. I Portugal är det såklart en jättegrej att Benfica står på tröskeln mot en Champions League-semi, och hemma hos oss gör vi ju ofta ett stort nummer av den handfull svenskar som någon gång spelat en Europacupfinal.

Mats Magnusson ledde Benfica till två Europacupfinaler på tre säsonger.

Egentligen skulle han aldrig ens ha kommit hit. Efter ett ganska misslyckat försök i schweiziska Servette hade Mats Magnusson flyttat hem till Skåne och var i full färd med att bygga bo och bilda familj. Han stod och tapetserade i sin nya Malmö-lägenhet när dåtidens demonagent Börje Lantz ringde och insisterade på att ”Masse” skulle pallra sig ner till Hotell Savoy för att diskutera igenom en sak.

En dryg månad senare landade Mats Magnusson i Lissabon. När han åkte därifrån fem år senare hade han gjort 84 mål på 122 matcher för Benfica.

Han var en sorts förlaga till Andrij Sjevtjenko, en blond bombare som spelade klokt, löpte rätt och som vräkte in mål på alla tänkbara sätt. Höger fot, vänster fot, huvudet. Hårda skott, listiga lyftningar, välplacerade nickar.

1988 borde han ha blivit europeisk mästare. Det var innan den andra vågen av svenskar kommit till Portugal, och Magnusson var ensam nordbo i ett Benfica som dominerade finalen mot PSV, men till sist ändå förlorade på straffar.

1990 borde han ha vunnit Guldskon. Han gjorde 33 mål på 31 ligamatcher, och passerades bara när Hristo Stoitjkov öste in sex mål mot ett misstänkt omotiverat motstånd i den sista bulgariska ligaomgången.

Tyvärr blev även Europacupfinalen samma vår en besvikelse. Magnusson gjorde vad han kunde mot Franco Baresi, men Milans holländska drömlag var helt enkelt lite för starkt för Benfica och deras svenskkoloni. 1-0 blev det. Frank Rijkaard gjorde målet.

Kanske är det för att den där sista fullträffen saknades som Mats Magnusson aldrig riktigt fått den status han förtjänat i Sverige. Kanske är det för att han aldrig riktigt fick ut sin fulla kapacitet i landslaget.

Jag vet inte säkert, men jag vet i alla fall att jag blev illa berörd av reaktionerna då han spelade den där välgörenhetsmatchen med Zinedine Zidane och hans kompisar häromåret.

Visst var han kraftigt överviktig och visst var det lite sorglustigt att se hur han ramlade omkring på planen – men i mina ögon kan Mats Magnusson ändå aldrig reduceras till en figur man skrattar åt.

Själv har han berättat för Offside om hur den kvällen innebar en vändpunkt i hans liv, om hur han i ganska rask takt GI-bantade bort 20 kilo efteråt.

Själv var jag nyss nere på en kaffebar, där innehavaren givetvis ville snacka Magnusson när han fick höra att jag var från Sverige.
– Vad gör han nuförtiden? Är han tränare i någon av de stora svenska klubbarna.
– Nä, han jobbar på fabrik, svarade jag. Tillverkar någon sorts ventilationstrummor.

Kafégubben trodde att jag skojade, men det gjorde jag ju inte. Så vitt jag vet jobbar ”Den vita råttan” – Europas mest fruktade målskytt i skarven mellan 1980- och 1990-tal – fortfarande kvar på Sydtotal i Malmö.

Här i Lissabon är det 25 grader varmt och fotbollsfeber, men i morse gick Mats Magnusson som vanligt upp klockan kvart över fem. Han kokade sig en kopp kaffe, och hoppade sedan på 5.56-bussen till jobbet. Linje 31 mot Fosie.

Ibland åker han fortfarande ner till den varma staden som älskar honom så mycket. För Kvällsposten har han berättat om hur han tog med sig hela jobbargänget för att se Benfica-Porto i samband med att verkstan firade tio årsjubileum i fjol.
– Det var kul att resa dit med arbetskompisarna. De fattade nog inte hur stort det är där nere. Det började redan på flygplatsen, det är fortfarande något speciellt med Magnusson i Lissabon. Helt sjukt.

I stort sett alla jobbarkompisarna är sportintresserade, och det händer att ”Masse” och de andra ägnar en rast på verkstaden till att prata om gamla tider.
– Jag berättar om det är någon som vill höra och jag har tagit med gamla filmer och visat för dom som vill se.

Fler än jobbargänget på Sydtotal borde titta. Hela den svenska fotbollsfamiljen borde tamigtusan samlas i fikarummet och minnas en av de allra främsta målskyttar vi någonsin producerat.

/Erik Niva