Here we all are, sittin in a rainbow. Någonstans i det där obestämda gränslandet mellan natt och morgon (klockan var inte ens åtta!) satte vi oss på ett flygplan och åkte till Visby.

Det är här som EM börjar, och om ni är ute efter ingående rapporter om skadeläge, träninsgupplägg eller exakt vad som serverades i pressrummet så finns det andra forum ni ska leta upp.

Här nöjer vi oss med att, lite Willy Kyrklundskt sådär, försöka hitta den rätta känslan.

När hade vi riktigt roligt på ett EM senast, om vi ska se det lite blågult? 2004, ja, när Mikael Nilsson läxade upp Zambrotta och Sverige utklassade Italien med 1–1. Det var tider, det.

Hur som helst, i det skade-Harmagedon som det hör svensklägret är kan vi ju behöva påminnas om hur det var då, i Portugal, när det rann mjölk och honung längs vägarna ända tills Holland ställde sig i vägen.

Det fina är att vi inte ens behöver leta. Walter Chalá gör jobbet åt oss.

För inte särskilt många timmar sen spelade Deportivo Cuenca mot Manta FC i ecuadorianska förstaligan. Cuenca är varken stan eller klubben som drömmer om ligatitlar, men med sex omgångar kvar var de i alla fall i läget att de var piskade att slå Manta för att ens kunna ha chansen kvar.

Två minuter in på stopptid stod det fortfarande 1–1, när Cuenca skyfflade in en frispark i offensivt straffområde, målvakten hamnade lite på mellis – och anfallaren Walter Chalá fick för sig att kicka fotboll som han, som om det vore 2004.

Vi behöver våra goda tecken i skyn nu. Vi tar vad vi får.

/Simon Bank