Jag bodde i Frankrike i vintras och tog tåget längs kusten lite då och då för att se på fotboll. Ibland åkte jag till planète Mars, ibland åkte jag åt andra hållet. Förbi Monaco, ner i Ligurien, till Genoa eller vidare ner till Milano.

En gång såg jag till att åka till Turin, och det var inte för att se Juventus.

Jag ville se Torino–Pescara.
Jag ville doppa tårna i Zemanlandia.

Det är inte särskilt längesedan vi gav upp tanken på romantik inom fotbollen, när vi trodde att den enda ideologi det fanns plats för var cynismen. Stora monsterkillar på 28 år som organiserade sig i 4-5-1, stängde ytor och utnyttjade misstag. Sedan kom Barcelona, sedan kom revolutionen, sedan kom till och med Zdenek Zeman tillbaka.

Jag skrev om hans fiasko med Crvena Zvezda, om hans återkomst med Foggia, men med lilla, unga Pescara verkade han äntligen ha hittat rätt. Så jag åkte till Turin för att se honom möta Torino.

Jag såg ett lag som inte liknar något annat, helt enkelt eftersom det är ett lag som tränas av en tränare som inte liknar någon annan.

Uppvärmningen: Pescara värmer upp fem mot fem på begränsad yta. Ett tillslag. Laget som försvarar ska inte ta bollen, det går ut på att röra sig och känna tid, rum, rytm. Det är som om de dansar.

Tränaren: Zeman håller en lång, ingående diskussion med Lorenzo Insigne. Det ser ut som att de bråkar, som en pappa bråkar med sitt barn. De bråkar om fotboll.

Läktaren: En banderoll i Maratona-curvan, Torinos curva: Uno Cento Mille Zeman. Torino gillar också Zeman, eftersom han är anti-Juve, eftersom han är fiendens fiende.

Avsparken: Pescara ställer upp i en klassisk Zeman-variant, åtta spelare på mittlinjen som rusar framåt, två mittbackar som står kvar tio meter in på egen planhalva. Inget lag i världen anfaller så. Pescara gör det.

Matchen: Pescara spelar extremoffensivt, med oerhörda offsidefällor och mittbackar som ligger nära mittlinjen.

Pojkarna: Pescara startar med fyra spelare som är födda på 90-talet (Brosco, Romagnoli, Insigne, Immobile). De byter in en till med en halvtimme kvar: Verratti, den störste talangen av alla, den ende nye Pirlo som förtjänar etiketten.

Pescara förlorade med 4–2 i Turin, de var aldrig ens nära. Men de var på väg någonstans, de hade en ideologi och en stolthet i att inte vara som alla andra. Sett över de senaste tio åren finns det två genuint nostalgiska fotbollsideologer som nått osannolika framgångar – den ene är Otto Rehhagel, som vann EM med en ultradefensiv som han hämtat från 60-talet. Den andre är Zdenek Zeman, som spelar den fotboll som gubbar i keps pratar om, med övertygelsen om att det är okej att släppa in fem mål, så länge som man gör sex.

Ikväll har jag suttit och försökt streamfölja den turkiska guldfinalens hela kaos, men jag hade bara ett öga att göra det med. Med det andra streamföljde jag returmötet mellan Pescara–Torino. Det har gått en evighet sedan i vintras, Zeman förlorade sin högra hand Franco Mancini till en hjärtattack i vintras, det tog honom hårt. Men Pescaras 4-3-3 har fortsatt sin väg genom Serie B, de har gjort 86 mål nu. Immobile har gjort 27, Insigne 18, det finns inte en klubb i Italien som inte vill ha Verratti (det lär bli Juventus).

Pescara–Torino blåstes precis av. Zeman vann med 2–0, fotbollens störste romantiker är ett andetag ifrån Serie A. Medan världen vänder blicken mot Istanbul för att räkna röda kort och gratulera Galatasaray (och Johan Elmander) till en mästarbragd i Kadiköy – och medan ni letar efter ett vettigt sätt att se den tyska cupfinalen – så ville jag ha det sagt.

Zdenek Zeman försvann aldrig, det finns fortfarande plats för honom i den moderna fotbollen. Det är möjligt att det bara bevisar att historien är cirkulär, eller att gud är ironisk, eller att den som bär samma jacka genom hela livet kommer att vara modern åtminstone ett par gånger under sin livstid.

Jag är bara glad att Zeman är på väg upp i Serie A igen. Inte för att han är offensiv (jag struntar i vilket), utan för att han är en vilja och en visionär. Be mig beskriva honom så plankar jag det där som Brennan Totten sa när han skulle beskriva Jonathan Richmans musik:

– Zeman gör oss nostalgiska över en tid som aldrig existerat.

/Simon Bank