Det ska flängas runt i Europa och det ska fixas det tredje med det fjärde och det ska göras allt annat förutom att blogga.

Men nä, det där ursäktandet duger ju inte när Juventus tar sig tillbaka till tronen efter sex år.

Antonio Conte hade aldrig accepterat det.

Men Antonio Conte får likafullt nöja sig med en kompromiss. Jag låser upp en Plus-text jag skrev av honom i vintras och uppdaterar den så att den fungerar även en dag som denna. Han firar vidare, och jag kämpar framåt mot en bättre bloggbalans.

Grattis, Juventus.

••• 

Neapel i vintras. Läget var bistert, matchen mer eller mindre förlorad. Det var pausvila, och Juventus låg under med 2-0 på en av de mest svårspelade arenorna i hela världen.

Napoli hade manglat de svartvita under första halvlek. Sprungit sönder dem, kämpat ner dem. Hade verkligen något förändrats sedan förra säsongen eller var Juventus fortfarande ett lag som kapitulerade när det sattes under press? Antonio Conte kom in i omklädningsrummet och krävde svar.

Exakt vad han sa därinne vet vi inte, men när han mötte pressen efter matchen hade han knappt någon röst kvar överhuvudtaget. Han viskade fram sin belåtenhet med hesa stötar.
– Ställningen, spelet, stämningen här på San Paolo… Situationen i paus hade knäckt vilket lag som helst, men vi visade ödmjukhet, passion och tro och kämpade oss tillbaka.
Juventus hade klöst till sig ett meriterande 3-3-resultat, försvarat positionen som serieledare. Conte hade fått sina svar.
– Jag är otroligt lycklig över att se de inre kvaliteterna som finns i det här laget. Jag är stolt att leda dem.

Förra våren slutade Juventus sjua i Serie A, för andra säsongen i rad. Det var naturligtvis inte bra nog för en klubb som alltid sett sig själv som både störst och bäst i Italien. Presidenten Andrea Agnelli var bekymrad. Hans familj hade styrt Juventus i nästan 90 år, men han kände inte längre igen det han såg.
– Det har framgått med all önskvärd tydlighet att en hel rad av nya spelare inte förstått vad den här klubben representerar – och att de som tidigare kände till det nu har glömt.

Enligt den egna traditionen går Lo Stile Juve att sammanfatta i de tre s:en semplicità, serietà och sobrietà. Enkelhet, pålitlighet och återhållsamhet. För att bli komplett måste bilden kompletteras med ytterligare ett grundvärde: vinnandet. Som klubblegendaren Giampiero Boniperti uttryckte det:
– Att vinna är inte viktigt här. Det är snarare det enda som betyder något.

Medan Juventus snubblade sig fram mot sin unkna slutplacering slogs Siena för uppflyttning nerifrån Serie B. Inför en avgörande match mot Novara häpnade Siena-tränaren Antonio Conte då han konstaterade att hundratals Juventus-fans slutit upp vid träningsplanen. De sjöng, smällde av fyrverkerier och räckte över en specialtillverkad hedersplakett till Conte.
– När du har givit så mycket av dig själv på planen så glömmer inte supportrarna dig. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma Juventus. 

Antonio Conte föddes långt nere i södra Italien – i Lecce – men Juventus dragningskraft nådde hela vägen dit. Hans pappa Cosimino var coach för en lokal klubb med namnet Juventina Lecce, komplett med svartvit dräkt, och de ränderna gick aldrig ur familjen.

När Giampiero Boniperti väl ringde sitt värvningssamtal behövde han aldrig ens öppna sin övertalningsväska. Han fick prata med en lovande spelare som knappt ens fyllt 20, men som redan drömt om Juventus i 15 år. Den enda utmaningen var att övertyga en mamma som var orolig för flytten till andra änden av landet.
– Signora, oroa dig inte. Antonio kommer att hitta en ny familj i Turin. Vi ska hjälpa honom att växa.

Juventus höll sitt löfte. Antonio Conte gick från att vara en strävsam och slitstark Serie A-mittfältare till  att bli den självklare ledaren för ett av Europas allra bästa lag. Han gjorde 419 matcher för klubben under 13 år. Han vann scudetton fem gånger, han vann Champions League och Uefa-cupen.

Inte för att han var bättre tekniskt eller mer briljant än sina konkurrenter – snarare tvärtom – utan eftersom ingen annan ville vinna lika mycket som Antonio Conte.
– Eftersom jag varit Juventus-supporter i hela mitt liv så hade jag nog lättare att passa in i klubben. Jag kände till hur man förväntades bete mig, vilka uppoffringar som förväntades – och att segrar i slutändan är det enda som räknas.

En sekvens har blivit mer klassisk än andra som illustration över den glittrande karriären. Juventus låg under i en viktig Champions League-match borta mot Olympiakos, och behövde minst ett kryss för att inte åka ur turneringen.
– Jag hade spräckt läppen, och var tvungen att spela med en sorts näsduk i munnen för att stoppa blodflödet. Med en kvart kvar så gjorde jag kvitteringsmålet. Jag minns hur jag försökte jubla med en nerblodad tygtrasa i munnen. 

Spelarkarriären tog slut sommaren 2004. Antonio Conte sadlade om till tränare, skrev in sig på universitet i Foggia, där han skrev en avhandling med titeln ”Tränarens personlighet”. Ambitionen med den nya karriären var klart formulerad.
– Vid ett tillfälle sa jag att om jag inte är tränare för Juventus inom fem år, då lägger jag av. Då har jag misslyckats. Det är så jag fungerar – jag sätter ett mål och gör sedan allt som står i min makt för att uppnå det.

Tidigt stod det klart att även tränaren Antonio Conte hade den där speciella förmågan att inspirera fotbollsspelare, att dra dem med sig mot ett gemensamt mål. I Bari fick han laget att vinna fler matcher i rad än någonsin tidigare under klubbens 101-åriga historia. I Siena ledde han ett nynedflyttat lag tillbaka till Serie A.
– Mitt bästa sätt att övertyga spelarna är därute på träningsplanen. Om de märker att du pratar skit kommer de aldrig att följa dig. Men nu tror mina spelare på det här projektet, och de tror också mer och mer på sig själva.

Juventus har alltid haft en fixering vid att klubben på alla plan ska företrädas av campioni, mästare.
– En mästare är någon som leder genom exempel i alla områden av livet. På planen, visst, men ännu mer utanför planen. Den sanna mästaren är en mästare i allt: uppträdande, artighet, viljan att prata respektfullt med alla på alla nivåer inom klubben. 

Med Antonio Conte som nyutnämnd tränare har fjolårssäsongens mediokra mittenlag blivit ett mästarlag som överhuvudtaget inte förlorat på 37 ligamatcher. Han har lyckats med sitt uppdrag – att göra Juventus till Juventus igen, att återinföra Lo Stile Juve.

Mycket har förändrats sedan tiden då Antonio Conte var lagkaptenen som lyfte bucklor, men vägen till framgång ser alltjämt likadan ut. Ska man nå hela vägen fram krävs det att man jobbar hårdare än andra, att man gör större uppoffringar än konkurrenterna, att man lever hela sitt liv för att vinna. Att man följer Antonio Contes exempel.
– Just nu går mitt liv ut på att coacha. Det är det jag gör. När jag inte coachar så tänker jag på vad jag skulle kunna göra för att coacha bättre.
Inga andra intressen? Nja.
– Jag gillar att läsa. Men då mest bara biografier om livets vinnare och böcker om segerpsykologi.

Conte är en familjeman, men han hymlar ändå inte med att en del av hans uppoffring för Juventus har varit att han försakat sina nära och kära.
– För mig innebär arbete total och fullständig närvaro. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag vet att jag straffar min familj genom att jobba på det här sättet – och det är något jag säger med stor ånger och dåligt samvete – men jag försöker tillbringa den tid som arbetet tillåter med min dotter.

Vad dottern heter? Vittoria. Seger.

/Erik Niva