På plats. Alltid med den där delade känslan av besvikelse och upprymdhet, det är som när man var liten och gick på Liseberg – förväntningarna ställde sig nästan i vägen för verkligheten. Det är klart att EM märks, men inte överallt och inte hela tiden. Det putsas och fejas, städas och hejas, men Kiev är en stor stad och de allra flesta lever sina liv som de levde dem igår, i förrgår och för ett år sedan.

Fotbollen kommer hit, sköljer med sig en sommar, och åker vidare någon annanstans.

Det regnar i ett grått Kiev, det är därför jag låter melankolisk (när himlen, låg och tung, har lagt sig som ett lock; Ekelöf). Fast inte bara. Det har lite med Ernesto Valverde att göra också.

I slutet av april satte sig en av världens mest intressanta unga tränare vid ett podium i Aten och berättade att han inte hade för avsikt att förlänga sitt kontrakt med Olympiakos. Det handlade inte om att han ville gå till en större klubb (även om många är intresserade), och det handlade definitivt inte om en brist på resultat. Valverde hade lett laget till tre ligatitlar, han var mycket populär, men nu ville han göra annat än att träna Olof Mellberg och hans lagkamrater.

– När jag kom hit första gången, 2008, så visste jag inte särskilt mycket vare sig om Olympiakos eller Grekland. Jag undrade om jag fattat rätt val, och till en början visste jag inte vad svaret var. Nu vet jag helt säkert att det var rätt, förklarade han.

Men ändå skulle han alltså sluta. Och varför det?

– Huvudskälen är personliga och handlar bara om mig. Det här är något som rör en människas privatliv och är inget jag kan diskutera på en presskonferens. Dessutom har jag gått varvet runt med Olympiakos. Tre år är en lång tid i fotboll.

De där orden fick sin genklang när Pep Guardiola avgick som Barcelona-tränare ett litet tag senare. Snittiden för en tränare på ett och samma jobb i europeisk toppfotboll är, enligt en färsk undersökning, sjutton månader. En och en halv säsong. Fyra år, tre år – det ÄR lång tid i fotboll. I klubbar som Olympiakos eller Barça är det en evighet.

Valverde slutade, och hans namn dök upp i lite olika sammanhang. I El País färska EM-bilaga har han bland annat skrivit en analys av Zlatan Ibrahimović. Om någon har läst den får ni gärna berätta. Framför allt ryktades det om att Valverde skulle ta över Barcelona, men det blev inte så heller.

Spelaren som kallades Txingurri (”Myran” på baskiska) när han spelade för Athletic, som spelade för Barcelona och landslaget, tog ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. Pep Guardiola pratade om att se sig om, att vila, att utbilda sig, att, antar jag, ägna lite mer tid åt den konst och kultur som han tycker så mycket om.

Ernesto Valverde tog fram sin kamera och gjorde det han älskar.

Han blev fotograf igen.

När han tränade Espanyol för fem år sedan berättade han om sin passion i en intervju med El Mundo.

– Under tiden i Barcelona gick jag på fotoskola (han gick på Institut d’Estudis Fotografics de Catalunya). Jag tänkte att jag skulle ägna mig åt det när jag slutade. Jag höll på en del under de två år när jag inte var tränare, men nu är det omöjligt. Tränar du ett lag i la primera är det det enda du kan tänka på.

Men han fotograferade ändå, lite vid sidan om. Ernesto Valverde var en tänkande spelare och blev en tänkande tränare (hans bror Mikel är en av Spaniens mest uppskattade tecknare).

Under tiden han spelade publicerade han bilder av sina lagkamrater i den katalanska pressen. Under VM 2010 publicerade El País hans bilder på temat ”gatans fotboll”, och det har getts ut en fotobok med titeln Medio Tiempo.

Och nu, när han ska lämna Grekland?

Jo, Ernesto Valverde har precis återvänt med en sista present. Hans första fotoutställning någonsin gick igår upp på Ileana Tountas moderna museum i Aten, alldeles bakom Panathinaikos stadion. 70 svartvita foton från en värld som pågår, långsamt, vid sidan om målen och extaserna. I förordet till Medio Tiempo skriver den baskiske författaren Bernardo Atxaga:

Bilderna visar en värld som inte är ett hem, vare sig ett hus eller ett hemland; utrymmen som hotell, flygplan, fotbollsplaner, turistområden och, i största allmänhet, ensamma platser eller platser där vem som helst skulle känna sig ensam. Faktum är att de allra flesta människorna vi ser på fotona verkar vara ensamma.

– Jag lämnar Grekland nu, och känner att det är rätt tillfälle att göra det här, förklarar Ernesto Valverde.

Utställningen – här kan ni se en handfull bilder, jag tycker mycket om dem – kommer att pågå i Aten månaden ut. Intäkterna? De ska skänkas till sociala projekt i spåren av finanskrisen.

/Simon Bank