Mest anmärkningsvärt av allt är att han aldrig blev älskad.

Harry Redknapp var på många sätt Tottenhams mest framgångsrika manager sedan Bill Nicholson. Han gjorde oss till ett av Englands fyra bästa lag två gånger om. Han tog oss till San Siro och vann. Han satte ihop ett öppet, offensivt lag som spelade den mest sevärda fotboll jag någonsin sett på White Hart Lane.

Och ändå blev han mest bara… accepterad.

Det var bara så det var. Det var hela tiden alldeles för uppenbart att han i alla lägen först och främst företrädde det mångsysslande enmannaföretaget Harry Redknapp, i andra hand Tottenham Hotspur FC.

Hans eviga utspel i media kunde framstå som förvirrande inkonsekventa, men i själva verket utgjorde de ett väldigt tydligt mönster. De utgick alltid från hans egen förträfflighet, de belyste alltid en situation på just det sätt som gynnade honom själv för stunden.

När det passade var Tottenham ett lag som på allvar hotade om ligatiteln. Tre förluster senare var folk som överhuvudtaget hoppas på en plats bland de fyra främsta fullständiga dårar.

Efter en kostsam och demoraliserande femteplats förra säsongen bemötte Redknapp inkommande kritik på sitt eget, karaktäristiska sätt.
– De som säger att vi borde slutat högre upp är idioter, och jag lyssnar inte på dem. Var väntar de oss att vi ska vara? Ovanför Man United, Man City, Arsenal och Chelsea? Alla som har någon som helst hjärna fattar att det har varit en fantastisk säsong. Är det någon som inte gillar det borde han sticka iväg och supporta några andra.

Nä, det var ju just det, Harry Redknapp.

Att byta klubb är liksom inte ett alternativ för oss. Att hålla utkik efter en bättre deal någon annanstans ingår inte i konceptet, och inte heller är det särskilt tilltalande med den sortens syrligheter från en man som påstår sig ha varit barndomssupporter till West Ham, Arsenal och Tottenham på en och samma gång. En man som inte såg några som helst problem med att hoppa fram och tillbaka mellan Portsmouth och Southampton sådär när andan föll på.

Till sist föll Harry Redknapp på klassiskt grepp. Han försökte hålla så många dörrar öppna att han inte hann hindra någon från att stängas.

Hade han verkligen prioriterat ett nytt kontrakt med Tottenham hade han naturligtvis fått det, men han räknade ju med att bli engelsk förbundskapten och lät alla få veta det. Klubbledningen hade inget annat val än att förbereda sig för en framtid utan honom. Det fanns helt enkelt ingen återvändo.

Vad avskedet betyder för Tottenham? Tja, vi har ju lärt oss att inte ta Harry Redknapps ord bokstavligt, men såhär resonerade han i alla fall för mindre än tre månader sedan.
– Spelarna bryr sig inte om huruvida jag är manager eller inte nästa år. Det är inget de ligger och grubblar över på nätterna. Sådan är fotbollen. Fotbollsspelare spelar fotboll, de kommer in och tränar varje dag. Om det är någon annan som går in i omklädningsrummet i morgon… Kungen är död, länge leve kungen.

Då trodde visserligen Redknapp att han skulle lämna Tottenham för att bli engelsk förbundskapten, men nu blev det såhär istället.

Kungen är död, länge leve Ledley. The Spurs go marching on.

Harry Redknapp grävde sin egen grav, men förtjänar naturligtvis ett stort och innerligt tack för de framgångar han givit oss. Han nådde högre än jag någonsin kunnat drömma om när han först utnämndes. We’ll always have Milan.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat gilla honom mer.

/Erik Niva