Som det heter i den där bubbeldrickereklamen:

– What did you expect?

Spanien hade lust att göra mål, så Del Bosque skickade in Torres från start – och tycker ni att det finns en ironisk underton i det så får ni tycka det. I Spanien tycker de annorlunda, och Nando är fortfarande inte en sämre forward än att han kan ta en landslagschans när han får den.

Irland boxförsvarade irländskt, lät en andraboll drälla ett halvt ögonblick, Shay Given gjorde sådär som reflexmålvakter ofta gör: han kurade ihop lite istället för att göra sig stor.

Pang, bom, 1–0, och det var väl det hela.

Målet avgjorde ju matchen, men framför allt kan det, på en personlig spelarnivå, ha varit EM:s viktigaste mål hittills, möjligen i konkurrens med Mario Gomez premiärnick. Torres behövde ett mål, Spanien behöver en Torres. Eller i alla fall en anfallare som gör mål.

Men… Spanien kommer vi ju att få gott om tid att prata om framöver. Det är inte som att de tänkt sig att åka hem någon gång snart.

Irland? Jo, ja, de ville ju också vara kvar länge.

– Visst. Varför inte? Allt kan hända – kolla på Grekland, sa Glenn Whelan innan turneringen rullade igång.

Whelan vet ju.

Det här EM:et är höjdpunkten på en landslagskarriär som redan var över. För fyra år sen var han en 24-årig mittfältsharvare som Tony Pulis köpte loss till Stoke för fem miljoner – kronor, inte pund – lite på chans.

Han är fortfarande kvar, och Pulis har inte blivit besviken.

– Varje gång du ber Glenn att höja sig en nivå så gör han det. Han har det där keltiska blodet i sig, övertygelsen att bevisa för folk att de har fel.

Whelan tog chansen i Stoke, och när nästa nivå bad honom höja sig lite – då gjorde han det också.

Giovanni Trapattoni öppnade dörren till landslaget, utan att någon riktigt förstod vad han sett. Whelan fick åka med på en landslagssamling i Portugal, och gjorde vad han brukade.

– Jag tänkte ”okej, det här är din chans. Ta den”. Jag var tvungen att försöka visa nåt, för den sortens möjligheter får man inte särskilt ofta.

Glenn Whelan har varit en av Irlands absolut viktigaste spelare sedan dess. Ikväll tog han på sig tröja nummer sex, tog Keith Andrews under armen och gick för att lira boll mot Xavi och Iniesta.

Även om inte alla trodde det på förhand så kan det ha varit den största mismatch vi sett sedan Erik Niva bröt arm med Pa Dembo. Kampen om mittfältet fick Salle Östlund vs Damien Duff att framstå som Karpov vs Kasparov.

Whelan tog med handen ett par gånger. Om han rörde bollen med fötterna också så var det inget jag såg. Före paus slog Xavi och Xabi Alonso 106 passningar till rätt adress. Hela det irländska laget? De satte ihop 104.

Shay Given gav bort 2–0-målet på en tallrik, han såg El Niño skyttekungs-placera in det tredje och släppte in Cescs 4–0 rakt genom kroppen efter hörna (Pointer: Om Irland ska hota Spanien ska de inte släppa in mål på hörnor).

När Irland ville snygga till matchen på slutet bytte Trap in Paul Green, en spelare som står utan kontrakt efter en säsong med Derby County.

Trapattoni ska möta Italien, sedan ska Irland åka hem. Glenn Whelan har en smekmånad att ta hand om, han gifte sig precis före EM-lägret. När det stora äventyret började hängde Mrs Whelan med för att titta på. Det gjorde Glenns farsa Dave också.

– Han är här med sina fem polare. They’re doing it the proper way, by camper van.

Glenn Whelan fick gå ut i en match där det var han och Iniesta som bar tröja nummer sex, hans farsa fick åka till Polen med sina fem polare, hänga i sin husbil, och se grabben spela EM för Irland inför turneringens bästa fans.

De hade förstås inte skuggan av en chans. But what did you expect?

/Simon Bank