Det är möjligt att Camilla var först. Eller Anette, även om vi nog mest var kompisar. Det är möjligt att ett par till hann före.

Hur som helst: en av mina allra första stora förälskelser i livet hade blå tröja, vita shorts och Platini som släpande anfallare.

Om det är en sanning att man aldrig kommer att bli lika lycklig som när man var sju år gammal och inte förstod bättre så är det också en sanning att man aldrig kommer att bli lika olycklig som när man är sju år gammal och en dyngsur Horst Hrubesch slår in den sista straffen i en VM-semifinal.

När l’Équipe går igenom gamla EM-turneringar och i sitt söndagsnummer låter den elegante Michel Hidalgo berätta om sitt landslag, det som förlorade på straffar 1982 och vann EM på hemmaplan 1984, är det alltså med lätt sjuåriga ögon jag kastar mig över texten.

Han är gammal nu, Hidalgo. Skröplig och kanske till och med lite långsam, men när han berättar om somrarna för 30 år sedan är det som om ingenting har hänt, som om blodet bara runnit varvet runt utan att stelna och läka.

– Vi kom från en fruktansvärd frustration, den där VM-semifinalen i Sevilla, säger Hidalgo.

Och så är det 1984 igen.

(Jag har Platini-planschen på pojkrumsväggen, viskar ”Genghini” innan jag somnar, har skickat ett brev till Alain Giresse som ska komma i retur med två autografer och en inbjudan till hans fotbollsskola)

– Efter den där matchen fanns det inte en spelare som ville spela kvar i landslaget. Varenda en sa ”det är slut nu, vi lägger av”. Varenda en.

(Schumachers överfall mot Battiston, Giresses 3–1-mål i förlängningen, Littbarskis fantastiska tvåfotsdribblingar, den sena kvitteringen, Hrubesch)

– Det var som en förskola i omklädningsrummet. Några grät som barn. Två av spelarna klarade inte ens av ta av sig sina kläder, vi var tvungna att leda in dem i duschen med kläderna på, för vi hade ett plan att passa.

Hidalgo berättar om hur de kom till flygplatsen och försökte undvika både tyskarna och domarna, som också skulle flyga. Och så pratar han om EM två år senare, om revanschen.

Hemma-EM började inte så bra, egentligen. Frankrike knölade sig till 1–0 mot ett ljuvligt danskt landslag, och fick lagkaptenen Manu Amoros utvisad för en onödig skallning. Amoros stängdes av i tre matcher och ersattes av Domergue.

Domergue skötte jobbet fint, så när det var dags för final mot Spanien spelade det ingen roll att Amoros var tillgänglig igen. Platini hade tagit hans kaptensbindel, Domergue hade tagit hans plats och gjort två mål i semifinalen.

Amoros fick börja på bänken, en av lagets stora hjärtan riskerade att missa sitt livs största fotbollsögonblick.

(Platinis bohemiskt nedkavlade strumpor, den magiska fyrkanten på mittfältet, namnen; Bats, Bossis, Bruno Bellone)

Nu gjorde han inte det, med arton minuter kvar blev han inbytt, när Frankrike vann sin första internationella titel över huvud taget fanns han på planen.

– Men det var inte jag som bytte in honom, avslöjar Hidalgo.

Så vem var det? frågar l’Équipe.

– Battiston visade att han ville bli utbytt. Jag vände mig mot bänken. Den bäste backen jag hade var Amoros.

Battiston – han som blivit överfallen av Toni Schumacher i Sevilla två år tidigare – gick av, satte sig bredvid sin förbundskapten, väntade ett par minuter.

Sen sa han som det var.

– Det är inget fel på mig. Jag ville bara att Manu skulle få sin final.

 

(30 år senare, förälskad igen)

/Simon Bank