Vino vinner vid Buckingham Palace, och letar ni efter fotbollskopplingar här så letar ni förgäves.

Jag hoppas att det är okej att jag gör ett undantag, för det här är lika märkligt som märkvärdigt. Han var kronprinsen och tronarvingen som störtade på skallen och försvann, han var den åldrade som kom tillbaka och bestämde sig för att sluta.

Och nu är han, ett ögonblick senare, olympisk mästare. Jag tyckte väldigt mycket om hans hårdhet där ett par år i början av 2000-talet, men tappade honom sedan – det gjorde alla – och som en liten bakgrund tänkte jag bara reprisera en text jag skrev i Sportmagasinet 2008. För att den handlar om Vino, och om en sport som är både väldigt enkel och väldigt svår att förhålla sig till.

Cykelsporten gav Vino en chans till, han tog den. Cancellara kraschade, Boonen punkterade, och jag satt och höll på den lojale Cav alldeles förgäves.

Och här har ni några gamla rader om en gammal kazak som just blivit olympisk mästare. Märklig sport, märkligt liv.

•••
•••

Jag har varit i Frankrike i nästan en månad utan att tänka en tanke om cykel. Det brukade inte vara så enkelt att göra det, men nu skriver tidningarna mest om handbolls-EM, rugby och Karim Benzema.

Kanske några sidor om säsongspremiären, men utan särskilt mycket hjärta. Jag går på matcher, åker till Milano och Genua, ser till och med en del rugby, läser L Equipes fantastiska hyllningsmagasin till Jacques Anquetil – jag ska berätta mer om honom någon gång – men tänker inte en tanke om Touren.

Inte förrän en griffeltavla ändrar på saken. Det är inte så att den skriker, precis, även om det känns så.

Den sitter på stenväggen utanför en liten, oansenlig sylta på en sidogata till Rue Massena i Nice. Versala bokstäver, prålig handstil med den gamla sortens kalkkrita: Rencontre avec Alexandre Vinokourov.

Träffa Vino? Jag trodde inte ens att det var möjligt längre, men här står det i kalkvitt på svart: den 29 december kommer hela Astana-stallet att ta plats på en sjaskig krog i Nice för att träffa sina fans. Om de nu finns kvar.

Alexandre Vinokourov, den store Vino, var min favoritcyklist ett par år när alla var upptagna med att leta efter vem som helst som kunde vinna något utan att heta Armstrong eller Ullrich.

Vino kunde.

Han kom från Kazakstan, körde för Telekom, och var så modig och hård och bred i sitt cyklande. Han var aldrig större än just i Nice, när han vann Paris-Nice och tog med sig ett foto av vännen Andrej Kivilev upp på segerpallen.

Kivilev hade precis dött i en krasch, och Vino var så vacker och värdig där på pallen.Nu dyker han upp på en svart tavla, och det borde han inte göra. Förra sommaren stämplades Astana som ytterligare ett av alla stall med smutsiga händer. Vino var en blek skugga förra sommaren och åkte ur Touren, fälld för bloddopning och avstängd.

Han sa att han var oskyldig, att något var fel och att han skulle lämna sporten. Andreas Klöden, lite av den nye Vinokourov på många sätt, har tagit hans plats som Astanas frontman. Astana har ett nytt kanonlag, lett av Johan Bruynel som var hjärnan bakom Lance Armstrongs sju vinster i Touren. Men jag är mer nyfiken på Vino.

Jag har skrivit mer än vad som är nyttigt om dopningen inom cykelsporten. Den här gången tänker jag inte ens särskilt mycket på det, utan mer på en fuskares ansvar.

I Sverige existerar inget annat än det stenhårda fördömandet av fuskarna. Carolina Klüft vill operera in mikrochip i idrottarkroppar för att komma åt orent blod, de flesta andra pratar om svek, om stenhårda straff, om livstids avstängningar.

Det är klart att jag förstår dem. Vad jag inte förstår är fuskarnas ideologi, och det är den jag vill förstå. Och då kan det totala skuldbeläggandet vara ett hinder. Jag skulle vilja höra en sådan som Vinokourov stå upp och säga att ja, jag fuskade, och vet ni – det var värt det. Alla gör det, och medicinerna gav mig både pengar och upplevelser som jag aldrig kommit i närheten av annars.

Om han fick säga så skulle vi kunna gå innanför huden på fuskarna på allvar, och förstå logiken bakom. Den är ju inte universell; det fanns olika skäl för en 18-årig DDR-tjej 1980 och en amerikansk basketspelare 2008.

Nu är de bara martyrer eller monster, allihop. Kriminella som antingen säger att de är oskyldiga eller att alla andra också dopar sig.Av alla fuskare har jag två favoriter.

Den ena är Anquetil, som aldrig hycklade. Han sa att tror ni verkligen att man vinner cykellopp på vatten?

Den andra är Ludmila Engquist, som bröt ihop och visade upp hela sin svaghet som människa. Hon lät mig förstå varför hon dopat sig, var allt började och slutade.

Alexandre Vinokourov låter mig inte förstå någonting. Jag var inte kvar i stan när han mötte sina fans på en sylta i Nice strax före nyår, men jag tror inte ens att det hade varit särskilt intressant att lyssna till honom.

Han sa säkert något om orättvisor och revansch. Inträdet kostade 25 euro. En signerad tröja ingick.

/Simon Bank