Och han talade till slut.

Daniele De Rossi, il principe, gick in i den stora salen ute på Trigoria, satte sig framför alla mikrofoner och kameror som den romerska befolkningen över huvud taget kunnat få tag på, och berättade hur han tänker.

Vi skriver ofta om definierande ögonblick för en klubb eller ett lag, och det handlar nästan alltid om mål eller inte mål, straff eller inte straff, kanske till och med om en skada.

Det kan lika gärna se ut så här. En (försenad) presskonferens, med fyra dagar kvar till seriestarten. Tronarvingen ska tala om huruvida han tänker konvertera eller inte. Om det inte vore Rom skulle man kunna säga att det var just precis nu som allt ställdes på sin spets, men Rom står ju alltid på den där spetsen. Spetsen är AS Romas adress, deras postnummer.

Åh, era jävla dramadrottningar.

Men i alla fall. Manchester City la budet, och Daniele De Rossi hade inte sagt ett ord om det förrän idag.

När Roma spelade mot Aris skrek speakern ”Per sempre alla Roma… Daniele De Rossi!”, Zdenek Zeman har förklarat att det inte ens är en fråga utan en självklarhet att Daniele är den grund han ska bygga sitt projekt på.

Och där stod en prins och hade sitt val att fatta: Should he stay or should he go?

De Rossi är en av de där spelarna som har ett värde för sin klubb som ligger oändligt mycket högre än hans marknadsvärde för alla andra klubbar. Han är arvingen, själen, och även om jag aldrig har sett honom som ens en halv Francesco Totti – det är han inte, av många skäl – så har han aldrig varit annat än en kroppsdel, en bärande vägg i klubben där han växte upp och blev till. Där pappa Alberto sköter juniorerna, där han känner alla och alla känner honom.

Manchester Citys bud kom, och även om oron mest stressats fram av supportrar som älskar att oroa sig så har det känts lite som nu eller aldrig. Jag är övertygad om att fotbollsspelaren Daniele De Rossi skulle må oerhört bra av att lämna Italien, att utmana sig själv på alla plan och ta ett steg utanför livmodern. Han har utvecklats de senaste åren, blivit smartare och mer internationell i sitt spel. Han skulle klara sig i Premier League också.

Men det är ju inte allt.

Det vet vi eftersom Francesco Totti alltid valde att stanna kvar i Rom och Roma. Totti stannade alltid i Rom – och han gjorde det trots att han hade alla möjligheter i världen att flytta till Real Madrid eller vad ni vill. Han spelade vidare i en klubb som vinner en ligatitel i modern tid, som aldrig utmanat om Champions League, som spelar på en omodern arena i en mäktig men märklig stad.

Jag vet förstås inte, men jag kan ju tänka mig att det är lättare för en Daniele De Rossi att bestämma sig om sin framtid när någon annan redan gjort samma sak före honom.

Kanske är det Tottis största arv, större än målen och allt det andra. Att han stannade, att han visade att man kan göra så.

Zdenek Zeman ska göra om AS Roma efter sin modell – vet ni att han säger att Smetana är den musik som påminner mest om hans fotboll? – och det kommer att bli bra eller dåligt, men aldrig dåligt.

Daniele De Rossi är den viktigaste delen de har i det där bygget. Alldeles nyss gick han upp och satte sig på ett podie, i röd träningströja med klubbemblemet över hjärtat.

Han sa att det här är hans färger, att han inte ens funderat på att lämna.

– Mai, mai. Aldrig, aldrig.

 

/Simon Bank