Det var lite en påminnelse om varifrån jag kommer: efter två veckors – stundtals fantastisk – idrott så är det framför en handbollsmatch som det händer saker som temporärt förändrar hela ens dna-system.

En boll, två lag, en rörelse från vänster till höger och tillbaka igen.

Den lägre bloggfarten kommer att hålla i sig ett tag till, det finns mycket att göra i London och Erik Niva är alltjämt upptagen med att göra ingenting alls.

Men eftersom det är en lite speciell dag idag så är jag ju inte sämre än att jag kan göra ett undantag. Det finns ett gammalt spår om en gammal tränare som jag aldrig hunnit berätta om trots att jag borde.

Det har gått femton år sedan Roy Hodgson öppnade dörren på Appiano Gentile och gick ut. Inter hade förlorat en final, han kände på sig att ingen skulle sakna honom om han gick.

Det var rätt, men det var fel.

Massimo Moratti har alltid, oavbrutet, hyllat Roy som en av dem som förde in klubben på rätt väg. Det kan vara tveksamt om Moratti själv alltid vet så mycket om den vägen, men så är det i alla fall. Han är jämngammal med Roy, de trivdes tillsammans, och det fanns saker han uppskattade med en lugn gentleman från Croydon.

I våras, just som Inter hade anlitat Stramaccioni som ny tränare, gjorde Moratti ett semi-officiellt framträdande vid Milanos Universitet. Han var egentligen inte där för att prata om Inter, utan för att närvara vid ett speciellt ögonblick för familjen. Maria Celeste, hans och Millys äldsta dotter, skulle ta sin examen. Maria har fallit en bit från trädet, hon har jobbat på Broadway, hon är gift med den jamaicanske teatermannen Duane Allen Robinson, och hon har flyttat till New York för att arbeta med teater.

Men i våras tog hon alltså sin examen i filosofi, och eftersom Massimo Moratti var där så var journalisterna det också.

Så förklarade han hur han fått en dotter som den här:

– Det är Roy Hodgsons fel, sa han. Det var han som gav mina barn böcker om filosofi, innan han sa till mig att ”det är dags att jag drar nu, för jag vet att du inte har modet att sparka mig”.

Jag vet inte vad ni tycker om vare sig Roy Hodgson eller filosofi, men jag gillade det där så mycket att jag bar det med mig; en tränare som ger filosofiböcker till Morattis barn.

Massimo Moratti har inte glömt det, och han har inte glömt Roy Hodgson heller.

Idag är det alltså en lite speciell dag, och det vet jag av det enkla skälet att det talats om för mig via Inters officiella twitterkonto.

 

Gammal kärlek rostar aldrig. Inte gammal vänskap heller, tydligen.

65.

/Simon Bank