Sunday Bloody Sunday. Hann inte mer än sätta foten inne på redaktionen innan jag mötte en rödblommig, frustande Robert Laul som kom manglande mot mig med ett oxblodsfärgat baseballträ i ena handen, en sliten machete i den andra och en calzone med extra allt i den tredje.

Äh. Vill ni delta i en relevant diskussion om den nya journalistiken, hur den påverkas av nätifiering och klickjakt så ta er in på Roberts blogg idag. Jag lovar att det inte ska bli en vana att rekommendera det, men det finns ett samtal värt att föra om utvecklingen han tar upp där.

Om vi bortser från storleken på penseln så håller jag med honom. Det enda principiella jag vill invända mot är en sjukdom som alltid dyker upp även i diskussioner kring supporterkultur: Rankandet av supportrar, den tvärsäkra uppdelningen i vad som är genuint och inte.

För drygt tio år sedan skrev Rex Nash vid University of Liverpool en intressant forskningsartikel om LFC:s fans i Skandinavien. Han upptäckte att svenska eller norska Liverpool-supportrar driver en extrem jakt efter autenticitet i sitt supporterskap. Det var – jag citerar ur min upplevelse av texten, inte direkt – till och med så att de var i större behov av genuina berättelser och myter kring Det Äkta Liverpool än vad Liverpool-fans som bodde mitt i Liverpool, som hade vuxit upp och ihop med klubben, hade.

Utlands-fansen läste in sig, konsumerade slaviskt all information, åkte över på helgresor, gick på rätt pubar och lärde sig rätt sånger, bar rätt kläder och såg till att känna till rätt historier. De var stenhårda i sitt sorterande av vad som var äkta eller inte.

Jag tycker också att det är omöjligt att klona kärleken hos en Gais-supporter som levt ett liv i och runt Gais, som fått sin värme i arv av sin farsa och har Gais som en andra hud och första identitet.

Men jag skulle inte döma ut alla andra kärlekar som oäkta eller värdelösa. 2012, i en helt ny medial miljö, finns det ganska många som upplever kärleken till Juventus eller Manchester United som det mest äkta och värdefulla de har i sin relation till fotbollen. Ska vi tala om för dem att de, eh, känner fel?

En äkta supporter är, helt enkelt, en som bryr sig, en som är närvarande – och det behöver inte alltid betyda att man står på läktaren på Strömvallen. Det är som att diskutera vad som är konst: man landar till slut i beskrivningen att… det som är konst är konst, för att vi bryr oss.

Det finns bra och dålig konst, bra och dåliga supportrar, bra och dålig journalistik. Hur objekten ser ut bryr jag mig faktiskt mindre om.

Jag vet inte. Det är omöjligt att föra en diskussion om den moderna fotbollen eller den moderna journalistiken, förmodligen också om den moderna konsten, utan att samtidigt föra en diskussion om politik.

Politik är att vilja, sa Palme. Politik är att sälja, vet vi nu. Och den som vill byta ut ordet ”politik” mot ordet ”journalistik” har gott om argument.

Är det relevant att publicera texter som ingen vill läsa? Det är klart att det är. På samma sätt som det är relevant att fatta politiska beslut som alla vänder sig emot. För att man vet bättre, för att man vill mer.

Det här är saker vi diskuterar både ofta och mycket. Det här är saker vi borde diskutera ännu oftare, ännu mer.

•••
•••

Så, för att inte helt förlora fokuset på de flashigaste av arenor – någon ska ju ta ansvar för det också – ett litet PS från Paris: veckans viktigaste uttalande från den franska Zlatan-horisonten.

I fredags uppmärksammade l’Équipe att det är 80 år sedan proffsfotbollen kom till Frankrike. De gjorde det med fem sidors historisk porr kring den första upplagan av proffsserien, från 1932, och med en stor intervju med René Llense, den äldste ännu levande franske spelaren som var med på den tiden.

1932 stod Llense i mål i Sète (Hofors-Lasse Erikssons klubb), nu är han 99 år gammal och pratar med värme om engelska fotbollskängor av läder och gulliga segerbonusar (när Sète vann dubbeln 1934) på 50 francs, motsvarande 5000 kronor i dagens värde.

L’Équipe frågar Llense om han fortfarande ser på fotboll, och får svaret att han minsann ser varenda match. Men allt gillar han ju inte:

– På min tid hade inte en spelare som Zlatan Ibrahimović klarat sig i tio minuter på plan. Såna grabbar, lite kaxiga, var man inte så förtjust i på vår tid.

Bara så du vet, Zlatan. Om du kommer till 1932 så ska du ligga jävligt lågt.

/Simon Bank