En förmiddag i Berlin, en berättelse från andra sidan gränsen.

Häromåret ägnade jag en vintertisdag åt att läsa Abd al Maliks fantastiska, semi-självbiografi La Guerre des Banlieus n’aura pas eu lieu, Kriget i förorterna kommer inte att äga rum. Abd al Malik är en av Frankrikes mest kända rappare, en Kongo-bördig poet, och i boken skriver han sig in i och ut från förortens problematik via islam, in i och ut från radikalismen.

Det är en berättelse om identitet, om religion, om hur man kan förhålla sig till de dubbla, mångdubbla identiteter en ung, svart, afrikansk, fransk, fattig, individuell, kollektiv, muslimsk man i en förort har och får.

I ett allt mer islamofobiskt Frankrike – Sarkozys tal inför parlamentet häromåret hade inte varit möjligt bara några år tidigare – tvingas unga män att förhålla sig till det.

En del blir radikala. En del blir kriminellt radikala. En del av dem spelar fotboll.

Tidigare i år berättade vi om Mohammed Merah och kulorna i Toulouse som dödade sju människor. Idag tänkte jag berätta om en nittonåring som heter Yann Nsaku.

För en månad sedan utfördes en bombattack mot en mataffär i Paris. Precis som i fallet Merah var målet judiskt, den franska säkerhetspolisen misstänkte en islamistisk terrorcell och förra helgen slog de till mot den utpekade ledaren, 33-årige Jérémy Louis-Sidney, i en lägenhet i Strasbourg.

Det blev skottlossning, Louis-Sidney dog. I rummet bredvid fanns hans flickvän med sin sexåriga dotter och ett spädbarn. Louis-Sidney var radikal islamist, en rappare (”le 11 Septembre n’est que la face cachée de l’iceberg, sachez que vous êtes manipulés par Bilderberg”, ”Elfte september är bara toppen på isberget, ni ska veta att ni blir manipulerade av Bilderberg”) och en extrovert ledartyp.

Sen gick allt snabbt. Nya morgonräder, i Paris och Cannes. Nya gripanden. Polisen kommunicerarde ut sina misstankar om att de är i färd med att spränga en landsomfattande, jihadistisk terrorcell.

Elva unga män arresteras, och i många fall kunde vi känna igen mönstren. Exkluderade, halvkriminella, någon som suttit i fängelse, någon som sålt droger. Och så en som stack ut: Yann Nsaku, 19 år.

Precis som Louis-Sidney hade Yann spelat in ett videoklipp där han berättade om vem han var och vad han ville. Men klippet, som Nice Matin publicerat, är inte inspelat med ruff hiphop-estetik. Det är ingen rapp, utan ett vänligt meddelande från en ung, vacker man som sitter i solen framför Medelhavet och berättar om sitt liv.

Han säger en sak som påminner mig om den intellektuelle, hyllade Abd al Malik:
– Jag konverterade eftersom islam besvarade alla mina frågor.

al Malik kom från Neuhof-kvarteren i Strasbourg, precis som Jérémy Louis-Sidney. Han hade rötterna i Kongo, precis som Yann Nsaku. Men han hittade, möjligen, helt andra svar i sin islam än vad de hittade i sin.

Men skälet till att jag skriver om Yann Nsaku här är inte det. Skälet till att jag berättar om honom är det andra han säger.

Om livet han kunde fått, vägen han kunde gått.
Om fotbollen.

Yann är 1,90 lång och mittback, eller i alla fall var han det. Precis som alla afro-franska unga talanger med bra längd döptes han till ”den nya Vieira”, och för några år sedan verkade hans väg mot stjärnorna utstakad.

Han växte upp i Cannes, men som sextonåring fångades han upp av Portsmouths scouter och flyttade över kanalen. Han togs ut i Kongos U19-landslag, sågs som en mycket stor talang – tills en svår knäskada kom i vägen och drömmen kroknade.

I maj 2010 flyttade Yann hem igen, tömd på fotboll men full av frågor. Le Nouvel Observateur har intervjuat familjen, som berättar om hur Yann utbildade sig till elektriker, hjälpte pappa Philip i affären, men också att han hittade något annat.

– Han har aldrig gjort någon illa. Men efter att han träffat en gammal klasskompis erkände han att han konverterat till islam, och han började tillbringa mer tid framför datorn.

Familjen oroade sig, hans storebror konfronterade honom och pressade honom på varför han hade kontakt med Jérémy Louis-Sidney, och när tv visade bilder av radikala islamister frågade föräldrarna honom vad han tyckte.

– Han svarade lugnt att de där inte var några riktiga muslimer, att det inte hade med religionen att göra. Det lugnade oss.
– Han har alltid varit lugn och respektfull.

I videoklippet, som är ett par år gammalt, berättar Yann om sitt liv, om hur hans passion var fotbollen, att han tränade hårt men att han tvingades återvända hem. Han talar om sin kristna uppväxt, om fördomarna mot islam som religion och kring muslimer som terrorister.

Nu sitter hans familj klistrad framför teven hemma i Cannes för att få veta vad som hänt honom, medan Yann förhörs om misstänkt inblandning i en terrorcell. Han greps inför familjen, av tungt beväpnad säkerhetspolis.

Hans mamma grät, hans pappa hoppas att det här ska bli en vändning i sonens liv.

/Simon Bank