Han ser nästan generad ut när hon ber om en kyss, säger att han ”har händerna fulla” och smiter ut genom dörren. Han har precis gett henne en bunt sedlar, hon har precis pratat om en present hon gett honom. De fjompar sig som ett förälskat par gör.

Hon filmar och fnissar. Han poserar och rodnar.

Det är den allra sista, dokumentära scenen i Mahnar Afzalis film ”Red Card”, och jag råkar halka rakt in i den eftersom det är det första som är på när jag slår på hotellrummets tv mitt i natten i Amsterdam.

Hon som håller i kameran och fnissar heter Shahla Jahed och är ingen speciell. Han som poserar och rodnar heter Nasser Mohammadkhani och har gjort 25 landskamper för Iran, som anfallare.

Idag är det på dagen tio år sedan deras liv blev en historia som angick hela världen.

2002 hade Nasser Mohammadkhani blivit en framgångsrik tränare, hyllad för sitt arbete med Persepolis. Han var iväg på träningsläger i Tyskland när han fick veta att hans två barn hittat hans hustru, Laleh Sagarkhizan, liggande livlös på golvet i sitt hem. Hon var mördad, någon hade huggit en kniv i hennes kropp 37 gånger.

Polisen hittade en ledtråd att nysta i. Mohammadkhani arresterades, misstänkt för delaktighet i mordet, men den som spärrades in som huvudmisstänkt var Shahla Jahed, kvinnan han tagit till ”tillfällig hustru”, en möjlighet som iransk lag ger en man som under en tidsbestämd period vill leva som gift med en annan kvinna än sin fru.

Shahla Jahed var en sjuksköterska som älskade fotboll i allmänhet, och Nasser Mohammadkhani i synnerhet. Inför rätten vittnade hon om att hon förälskat sig i honom redan när hon var tretton, och han var firad landslagsstjärna.

Hon hade sökt upp honom, han hade sökt upp henne, de registrerade ett tillfälligt äktenskap och inledde en passionerad kärleksaffär. Passionerad, svartsjuk, determinerad.

Shahla blev gravid, gjorde abort, och för exakt tio år sedan hade Shahla Jahed tagit sig till sin älskares lägenhet, och – hävdade hon – hittat en redan död kvinna på golvet.

Den rättsliga processen blev en följetong i tidningarna i månader och år. En landslagsstjärnas älskarinna misstänktes för att ha mördat hans hustru på ett iskallt, vansinnigt sätt.

Shahla spärrades in i Evin-fängelset i nordvästra Teheran. Nasser och en av hans vänner besökte henne när hon satt anhållen, och efter besöket ändrar hon sitt vittnesmål.

Under förhör erkänner hon att hon mördat Laleh Sagarkhizan. Polisen rekonstruerar mordet, låter henne berätta exakt hur hon gjort – och filmar alltihop för att visa upp det för rätten och för Lalehs familj.

Rättegången inleds i juni 2004. Den börjar med att domaren låter Lalehs familj svara på frågan om de vill att Shahla Jahed ska dömas till döden. De vill det. Det andra som händer är att Shahla återigen tar tillbaka sitt erkännande.

– Alla vet under vilka förhållanden jag erkänt, förklarar hon.

Enligt försvaret finns flera märkliga detaljer i undersökningen. Det ska ha funnits uppgifter om sexövergrepp i den tekniska bevisningen i samband med mordet, som aldrig togs upp. Det som väger tyngst i processen är erkännandet, att Shahla Jahed erkänt mordet.

Internationella människorättsorganisationer protesterar, iranska kvinnorättsaktivister engagerar sig i fallet som ett symbolfall för kvinnors underordnade ställning i Iran, även rent juridiskt (kvinnors vittnesmål väger mindre än mäns i iranska domstolar).

Den kvinnliga journalisten Fereshteh Ghazi delar cell med Shahla Jahed i Evin-fängelset. Efteråt berättar hon om hur vägen fram till erkännandet gått till.

– Shahla sa till mig att hon blivit misshandlad under elva månader, torterad. Men hon erkände inte förrän Nasser kommit dit och bett henne att ta på sig skulden för mordet, vilket hon gjorde.

Rätten dömer Shahla Jahed till döden, under de följande fem åren driver bland annat Amnesty en kampanj för att stoppa domen. Skuldfrågan är svår, men rättsprocessen är full av frågetecken. USA-baserade människorättsorganisationen ICHRI (International Campaign for Human Rights in Iran) publicerar ett uttalande från en polis som varit inblandad i utredningen, där han säger dels att Shahla Jahed är oskyldig, dels att teknisk bevisning förstörts av civilklädda poliser.

Domen överklagas flera gånger, men 2009 avslås den sista överklagan. Shahla Jahed döms till döden genom hängning. Amnesty lämnar in en sista vädjan, en talesman för organisationen menar att ”det finns goda skäl för att hon kan ha blivit felaktigt dömd”. Det hjälper inte.

Den 1 december, i gryningen, verkställs 2010 års 146:e avrättning i Iran. Enligt uppgifter som sprids i medierna är det Laleh Sagarkhizans bror som sparkar undan stolen under Shahla Jaheds fötter.

Den före detta fotbollsstjärnan Nasser Mohammedkhani är också närvarande. Han säger inte ett ord.

/Simon Bank