Right.

Slut på snösafaris i Malmberget. Nog med sandsåsande på Lanzarote. Dags att återvända till den mullrande, malande fotbollsfabriken.

Här är det business as usual, i flerdubbel bemärkelse.

De senaste dagarna har jag varit extra intresserad av att följa turerna runt matchen på Emirates, toppmötet som ramades in av att Man City valde att skicka tillbaka drygt 900 av de 3000 biljetter de tilldelats.

Som ni säkert har hört kostade de 62 pund styck.

Och ja… Vi har ju varit här förut i den här bloggen. Vi har svurit över hur marknadsekonomiska principer fått envåldshärskarmakt över läktarna, argumenterat för att det faktiskt inte finns något samband mellan hur rik en klubbs ägare är och hur mycket pengar dess supportrar har.

Den här gången har också diskussionen tagit fart på ett nytt sätt borta i England. Journalister har intresserat sig. Politiker har engagerat sig. Till och med linjedomare har tyckt till.

Det som gjorde starkast intryck på mig var dock kommentaren från en betydligt mer central aktör. Arsène Wenger fick frågan om han tyckte att 62 pund var ett ”fair” biljettpris, och överraskade mig med sitt svar.
– Of course it is fair. Fansen har ett val. De kan välja att gå och se Manchester United. De kan välja att gå och se Manchester City, de kan välja att gå och se Barcelona. Eller de kan välja att gå på teatern.

Var ska man börja? Wenger gjorde visserligen några förmildrande svepningar om hur han önskar att biljettpriserna vore så låga som möjligt, men jag väntar mig ändå mer av en man med ett stort rättvisepatos, ett färskt tal om värdet av klubbens ”socialistiska” lönestruktur och – framförallt – drygt 16 år i Arsenal.

Han borde faktiskt fatta. De borde faktiskt fatta.

Att klubbägare och marknadsmänniskor agerar enligt sin egen logik är en sak – men det fortsätter faktiskt förvåna mig att framgångsrika, erfarna fotbollstränare missar den grundläggande poängen så grovt.

Livet som fotbollssupporter, ur en managers ögon. Tycker man fotbollen är för dålig på Emirates så åker man ner till Barcelona istället. Har man inte råd med biljetterna där så får man lov att stanna hemma och nedgradera till en Barnet-match istället. Efterfrågan och prissättning – allt enligt produktkvalitet.

Att de allra flesta fotbollsfans släpar sig till arenan av lojalitet snarare än av underhållningstörst tycks gå dem helt förbi. Att det var lika viktigt för tiotusentals människor att se Manchester City mot Rochdale i tredjedivisionen som det är att se dem mot Arsenal idag – det är tydligen en obegriplighet i deras värld.

Arsène Wenger är ju verkligen inte ensam. För ett drygt år sedan fräste Harry Redknapp om hur missnöjda Tottenham-fans borde gå och titta på Chelsea istället. Det var väl en sak – Harry Redknapp är ju som Harry Redknapp är – men till och med Alex Ferguson har använt sig av precis samma sorts retorik.

I samband med att Glazer-familjen höll på att ta över klubben spelade Manchester United en Champions League-match i Ungern. När de landade på flygplatsen i Budapest stötte Ferguson ihop med en grupp fans, som undrade varför han inte ställt sig på deras sida i anslutning till protesterna.
– Kommer inte fansen först, undrade en supporter.
– Jag antar att de kommer någonstans, muttrade Ferguson tillbaka.
– Vad sa du? That’s well out of order.
– Om du inte gillar det, åk och kolla på Chelsea.
– Fansen har blivit screwed right over. Det kostar mig mer än 20 pund per match redan nu.
– Chelsea kostar ännu mer. Gå och se dem.

Ingen annan manager i världen är lika tätt sammanlänkad med sin klubb som Alex Ferguson. Han gör dessutom en poäng av att alltjämt kalla sig socialist, av att minsann vara en man av folket. När han inte visar minsta förståelse för de fans som inte längre har råd med klubbarna de vuxit upp och levt sina liv med – då vet jag inte riktigt hur framtidshoppet ser ut.

/Erik Niva