Okej, ni får börja med att titta på det här flödande anfallet.

En ung argentinare drar upp anfallet. En schweizeralban fördelar bollen ut till kanten. En italienare hoppar över bollen, en annan italienare slår in ett inlägg och den där argentinaren vrickar in bollen i mål med utsidan. Snyggt.

Klippet är från i lördags. Watford gör 4-0 på Huddersfield, klättrar upp på kvalplats till Premier League. Just nu spelar laget en fantastisk fotboll och inget annat lag i divisionen har gjort lika många mål som sevärda Watford. Det nya Watford. Gianfranco Zolas Watford. Och framförallt – familjen Pozzos Watford.

Den sista augusti 2012 offentliggjorde Watfords hemsida att de gjort klart med ännu en ny spelare. Svenske landslagsbacken Lars Ekstrand skulle förstärka laget under säsongen.

Vem?

Jo, det visade sig såklart handla om Joel Ekstrand, den mångsidige försvararen som vi främst känner från hans tid i Helsingborg. Folket i Watford utgick ifrån att han hette Lars, eftersom andranamnet stod före tilltalsnamnet i passet. De hade ingen som helst aning om vem han var.

Misstaget var begripligt.

Ekstrand blev den 14:e lånespelaren i Watford-truppen. Pozzo-familjen hade då haft kontroll över klubben i drygt två månader, och introducerat sin arbetsmodell med stor energi.

Som ni säkert vet äger ju Pozzo-klanen italienska Udinese, och sedan några år tillbaka har de även kontroll över spanska La Liga-klubben Granada. Förenklat uttryckt har de en idé om att skapa fotbollsmässiga synergieffekter genom att äga klubbar i flera olika europeiska länder.

I första hand kretsar konceptet kring know-how, om kunskap kring hur man driver en fotbollsklubb att nå bättre resultat än den egentligen har förutsättningar för. Udinese har överpresterat systematiskt under en längre tid, främst tack vare ett globalt scoutingsystem som gjort det möjligt att köpa billigt och sälja dyrt.

Men alla spelare lyckas inte i alla miljöer. Det finns slovaker som inte trivs i Italien, ghananer som kommer in fel i spanska omklädningsrum och chilenare som inte klarar av anpassningen till den brittiska spelstilen. Familjen Pozzo har för avsikt att både gardera sig för den här sortens misslyckanden och samtidigt dra maximal nytta av sin scoutingapparat.

Framöver är det tänkt att de utsända scouterna ska ha tre klubbar i tankarna medan de jobbar. Den pricksäkre skyttekungen kanske ska till Udinese medan den lurige speluppläggaren borde passa Granada och den urstarke mittbacken kanske vore något för Watford. Och om det ändå inte blir rätt – då går det alltid att slussa spelaren på lån mellan de egna klubbarna för att ge dem både en andra och tredje chans.

Så ser upplägget ut i teorin. I praktiken innebär det att det nyrenoverade Watford just nu slår sig fram genom The Championship med sju spelare som tillhör Udinese och två spelare som ägs av Granada. Där finns tjecker, italienare, brassar, argentinare, ghananer, belgare, jamaicaner och svenskar i en salig blandning.

Nästa säsong? Den vet vi inget om. Kanske försvinner ett dussin killar och kanske kommer femton andra in i stället. Kanske blir det fokus på billiga afrikaner ifall det blir ett år till i Championship, kanske blir det exklusiva sydamerikaner om det nu räcker hela vägen till Premier League.

Klart är i alla fall att det inte kommer att handla om det Watford jag själv lärde känna i mitten av 1990-talet.

Jag bodde i stan på den tiden, då det låg tillräckligt långt utifrån centrala London för att jag skulle ha råd. En tvårummare på nedre botten. Queens Road, halvvägs mellan järnvägsstationen och shoppinggatan. 20 minuters promenad till Vicarage Road.

Watford låg i trean då, men både Elton John och Graham Taylor var tillbaka i klubben och det fanns en jävla entusiasm runt den. Så fort det passade in i mitt Tottenham-schema stod jag på The Vicarage Road End och jublade då egenfostrade tonårstalangen Gifton Noel-Williams sköt laget närmare tabelltoppen. Elton John’s Taylor-Made Army.

Två saker formade klubbens identitet. Dels profilen som familjeklubb och dels fokuseringen på den egna ungdomsverksamheten, den som fostrat John Barnes, Luther Blissett, David James, Ashley Young och alla de andra. Enbart de senaste 11 säsongerna har 51 spelare från den egna akademin debuterat för Watfords a-lag. Nu tycks den vara på väg att monteras ner.

Och givetvis är det här diskussionen landar, på ungefär samma ställe som bloggen lämnade Newcastle United igår.

Vad föredrar man egentligen? Att vara det Watford som pendlar mellan andra- och tredjedivisionen, klubben som når begränsade resultat med begränsade – men välbekanta – spelare? Eller att vara det Watford som är en del av Pozzo-familjens storslagna vision, en begåvad främlingslegion som lattjar sig genom The Championship och drömmer om att etablera sig på den övre halvan av Premier League?

Det är ingen enkel fråga att svara på, och inte ens de människor som är Watford har bestämt sig.
– Jag har först stått och sedan suttit med samma grupp nära vänner i drygt 30 år. Vi har varit närmare att bli ovänner över den här frågan än vi någonsin tidigare varit, konstaterar supportern Paul Hopwood.

Inte nu för att någon har brytt sig om att lyssna på honom och hans kamrater, men… Ändå.

/Erik Niva