Svensk fotboll är känd för sin organisation, sin taktiska skolning, Zlatan Ibrahimovic.

Nåt mer?

Jo, vi kan filma. Bäst i världen.

Det här jobbet har sina nackdelar (det är ett jobb, till exempel), men det har helt visst sina fördelar också. För ett par år sedan ägnade jag en halv vecka åt att sitta i ett mörkt rum i Berlin och titta på och prata om fotbollsfilmer tillsammans med författare, filmare och fotbollsfolk från halva Europa.

Jag hade fått en stol i en jury knuten till den gigantiska tyska tv- och radiofesten Prix Europa, och trivdes med uppdraget. Ni känner ju till att den tyska kultursfären är en av de absolut främsta när det gäller att skriva om och tänka om sport. De skriver många och bra böcker, har många och intressanta magasin (frontat av de formidabla 11 Freunde) och intresserar sig för filmerna och teaterföreställningarna som tangerar der Fußball.

I veckan har den internationella fotbollsfilmfestivalen 11mm firat jubileum med sin tionde upplaga, och man har gjort det genom att under sex dagar plocka fram femtio fotbollsfilmer från hela världen för att visa dem för en bred publik, under överinseende av både genier (Jari Litmanen) och guldgrabbar från Gelsenkirchen (Olaf Thon).

När det hade tittats klart fick en omsorgsfullt utvald jury (ja, jag var ju inte med) det prestigefulla uppdraget att utse Världens Bästa Fotbollsfilm.

Ni får ju tänka er stråkslingor, trumpettoner och tacktal på egen hand, så redovisar jag i all korthet:

Historiens bästa fotbollsdokumentär: Maradona by Kusturica (2008).

Bästa nutida fotbollsfilm: The Lost World Cup av Lorenzo Garzella/Filippo Marcelloni (2012).

Bästa kortfilm om fotboll: The Whistle av Grzegorz Zariczny (2012) och The Circumcision av Arne Ahrens (2013).

Jag har hittills bara sett Kusturicas film, som är fantastisk i sitt bildmaterial och sin exklusivitet, och en kanonfilm även om jag är lite allergisk (031: bollenallergi!) mot Kusturicas egenkära placering av sig själv bredvid Diego. Däremot har jag ju sett den film som enligt tyskjuryn är den bästa film som någonsin gjorts om den bästa sport som någonsin uppfunnits.

Den är nämligen svensk.

För 40 år sedan gick Bo Widerberg förbi en ungdomsmatch, och fastnade för den lille knatten Johan ”Fimpen” Bergman. En tanke blev ett manus som blev en film: Historien om hur den sexårige Fimpen tas ut i Hammarby, upptäcks av George Åby Ericsson, tas ut i A-landslaget och gör succé – innan han inser att han ju måste lära sig läsa och skriva, och väljer skolgång istället för fortsatt landslagskarriär.

Fimpen (på tyska heter den Fimpen, der Knirps, jag tänker lämna det okommenterat) är ett tidsdokument från en annan tid, en tid då landslagsstjärnor som Ralf Edström kunde ställa upp och göra film i samband med riktiga matcher, och då idolkulten användes för att göra en sött sedelärande historia om hur viktigt det är att sköta skolarbetet.

– Jag kommer ihåg hur snälla alla spelarna var mot mig. Jag blev som en maskot för dom, sa en vuxen Johan Bergman (han skötte sin skola och blev regissör som vuxen) i en intervju med Aftonbladet häromåret.

– En sån film skulle aldrig gå att göra idag.

Och det är ju sant. Tyvärr.

Fimpen gick upp 1974, Bo Widerberg gick bort 1997, och i veckan utsågs en barnslig svensk fantasi till den bästa film som någonsin gjorts om fotboll.

Från festivalfesten i Berlin meddelades bland annat att Dortmund-tränaren Jürgen Klopp är mycket förtjust i den. Allt annat hade förvånat mig mycket.

/Simon Bank