Nähäpp, det här blev inte dagen då vi förlorade det 175:e derbyt. Istället blev det dagen då vi slutligen fick lov att säga farväl till spelaren som kanske måste beskrivas som den allra bäste vi någonsin haft.

Nästan exakt sex år har gått sedan jag stod på den östra läktaren och såg Gareth Bale spela sin första match på White Hart Lane. Det var derby mot Arsenal då också, och det hade inte ens gått en kvart av matchen då han skruvade in en frispark vid den närmsta stolpen.

Han hade precis fyllt 17 år då.

”He was born to play for Spurs”, hette det i visan, men ska vi vara riktigt ärliga så har vi nog alltid insett att det inte varit riktigt sant. Under min tid med Tottenham Hotspur har vi alltid kretsat kring dysfunktionell genialitet snarare än finslipad perfektion. Glenn Hoddle var den överlägset bästa passningsspelaren jag någonsin sett på White Hart Lane, men hade huvudet fyllt av både egocentrisk hybris och religiösa grubblerier. David Ginola var en dribbler helt utan motstycke, men var rabiat ideologisk motståndare till alla typer av defensiva insatser. Gary Lineker och Jürgen Klinsmann tittade bara förbi våra straffområden i slutet av sina karriärer. Ledley King hade ett knä utan brosk i.

Och så var det ju ”Gazza”. Den första versionen.

Paul Gascoigne är det närmaste vi kommit en spelare med samma status som Gareth Bale. När Diego Maradona var på väg att abdikera som fotbollsvärldens kung efter VM 1990 fanns det mycket som tydde på att en 22-årig Paul Gascoigne var på väg att ta över tronen. Han hade kvaliteten, han hade karisman – men han var samtidigt också spritt språngande galen. Samtidigt som Tottenham och Lazio förhandlade om en av historiens dyraste övergångar fortsatte han spela, ofta så adrenalinpackad att han hyperventilerade inför matcherna. Han utgick inte ifrån några karriärsstrategier, utan drevs alltid av sin särskilda sorts maniska spelglädje. Han sista match för Tottenham var FA Cup-finalen 1991. Efter en kvart hade han försökt sparka sönder Gary Charles, men istället lyckats med att trasa sönder sitt eget knä.

Det var både slutet på början och början på slutet. Paul Gascoigne blev inte den fotbollsspelare han kunde ha blivit. Han blev aldrig ens samma fotbollsspelare igen efter den skadan.

Något sådant hade aldrig kunnat hända Gareth Bale. Han är alldeles för välbalanserad för det, alldeles för medveten om sina egna kvaliteter och sina egna möjligheter. Jag önskar såklart att han hade struntat i de där strejkdagarna i förra veckan – han hade fått sin flytt ändå och sluppit en solkfläck på sin liljevita minnessten – men jag förstår ju varför han gjorde som han gjorde.

Gareth Bale är en spelare för det 21:a århundradet, en av den moderna fotbollsfabrikens allra mest fulländade produkter.

Under den där bisarra freakperioden då vi inte kunde vinna med honom i laget var det många som gjorde sig lustig över Gareth Bale, men vi som hade sett honom 17-årsdominera under sin första Premier League-höst… Vi anade. Vi visste.

Även han hade väl sin mentala valpighet och sina tonårstvivel, men när väl framgångarna spolade bort dem återstod inga egentliga svagheter. Kvar fanns bara en uppsättning egenskaper som jag aldrig sett någon motsvarighet till på White Hart Lane. Gareth Bale var både en fantastisk fotbollsspelare – han kunde både passa, skjuta och dribbla, spela i planens båda riktningar – och en fullständigt fenomenal atlet. Han kunde pulverisera motståndarlag enbart genom sin kraftfullt explosiva sprinterfysik.

Världsklass höll han redan våren 2010, men det var först senare den hösten som världen fick upp ögonen och insåg det. I oktober det året stod jag högst upp på San Siros södra kortsida och såg oss spela Champions League-fotboll mot Inter. Efter 35 minuter låg vi under med 4-0 och hade bara 10 spelare kvar på planen. Utifrån de förutsättningarna tog Gareth Bale tag i bollen, började springa – och stannade inte förrän han gjort hattrick.

Två veckor senare var det dags för returmatchen. Bale var ännu bättre i den. Hans fullständiga förnedring av Maicon – då ansedd som världens bästa högerback – är den särklassigt bästa individuella insats jag någonsin sett med egna ögon på White Hart Lane.

Ännu bättre när alla andra trodde att toppen redan var nådd. Aldrig nöjd, alltid ambitiös. Harder, better, faster, stronger. Framåt och uppåt.

Nej, Gareth Bale var inte född att spela för Spurs. Förr eller senare skulle han alltid komma att lämna oss. Vår mentalitet var inte hans.

Om han är värd en knapp miljard kronor? Nej, givetvis inte, ifall man nu är konsekvent i ett underkännande av marknadsekonomin på moraliska grunder. Självfallet, om man utgår ifrån faktumet att Real Madrid i förlängningen kommer att tjäna pengar på den här affären.

Det finns flera Tottenham-spelare som jag känt starkare haft starkare känslor för än Gareth Bale, men det finns ingen annan som har skänkt mig lika många euforiska läktarstunder på lika kort tid.

Enormt stort tack för det, ”Gazza”. Tack för San Siro, för Emirates, Old Trafford och Upton Park. Tack för truppbygget din övergångscheck nu efterlämnar. Tottenham kommer att förbli Tottenham utan dig – med allt vad det nu innebär – men vi mådde bra av att få smaka på din perfektionselixir under några år.

Ut och vinn de där ligatitlarna nu. Jag kommer att applådera dig när du gör det. Spring ända tills du har Champions League-bucklan i dina händer, och spring sedan hem med den till dina barndomskvarter i Cardiff. Där kommer de säga åt dig att strunta i de där jävla rosa kepsarna, de CR7-brandade frisyrerna och de patentskyddade målgesterna.

Håll ögonen på bollen nu. Set the world on fire.

/Erik Niva