Så stod Clarence Seedorf där med sitt eleganta världsvana sätt, och så hade en av de riktigt stora europeiska klubbarna en holländsk manager igen.

Ordningen var på så sätt återställd. Cruyff, Hiddink, van Gaal, Beenhakker, van Basten, Advocaat och många andra befinner sig i andra skeden av sina fotbollsliv, och det skulle kännas helt fel med ytterligare ett Champions League-slutspel helt utan holländska tränare.

Ändå var det inte den nyutnämnde Milan-managern som symboliserade kärnan i den holländska fotbollens bildningstradition på San Siro igår. Det var istället killen som satt på läktaren för att titta på, Clarence Seedorfs gamle vapendragare.

I lördags lämnade Edgar Davids sitt jobb som tränare för den engelska femtedivisionsklubben Barnet. Det var visserligen trist att den episoden skulle sluta på det sättet, men det får lov att vara okej. Vi vet ju att Edgar Davids snart kommer att vara tillbaka vid sidlinjen igen. Han klarar helt enkelt inte av att hålla sig borta.

Officiellt slutade Edgar Davids att spela redan sommaren 2010, då han var 37 år gammal. Ändå kunde han inte slita sig. Under några års tid såg han till att tjata sig in i så många välgörenhetsmatcher han bara kunde, men även om han uppskattade lattjolirandet med Zidane, Figo, Ronaldo och de andra så var det liksom inte tillräckligt.
– Det var som att jag hade ett hål i hjärtat, en enorm tomhet. Jag älskar att träna, jag älskar att spela matcher och min vilja att spela fotboll försvann aldrig.  Jag minns när vi hade spelat en sån där uppvisningsmatch, och åkt hem till Zidane efteråt. Alla andra satt inne runt middagsbordet och drack vin, men jag var ute i trädgården och kickade boll. Jag ropade: ”Hey, Zizou, kom igen. Vi kör en match”. Han stirrade bara på mig. ”C’est fou, c’est fou”. Du är galen. Nej. Spela, spela, spela.

Att Edgar Davids skulle återvända till fotbollen var inte oväntat, men platserna där han gjorde det överraskade däremot många. Det blev inga pengasvullna säsonger i någon Gulfliga, eller för den delen ett glamouröst tränarjobb i någon europeisk storklubb.

Edgar Davids började istället coacha Brixton United, en amatörklubb från ett problemområde i södra London  som deltog i en sorts korpserie snarare än i den vanliga seriepyramiden. Själv såg han inget konstigt med det.
– För mig är det normalt. När man har lagt av så fortsätter man spela gatufotboll, man går tillbaka till rötterna, försöker ge något tillbaka. Du har ett ansvar gentemot både fotbollen och samhället, och det är inte okej att bara sitta hemma och göra ingenting. Du måste delta, och bidra så att ungdomar fortsätter spela fotboll.
Det var inte så att det saknades andra anbud. Tvärtom, de strömmade in från Kina, Ryssland och Dubai – men Edgar Davids hade inget intresse av att utnyttja dem. Fotbollen som spelades där var inte hans fotboll.
– Jag är mycket hellre på en lerig plan i Brixton en kylig söndagsmorgon och hjälper unga spelare att utvecklas.

När Edgar Davids väl tog steget tillbaka in i proffsfotbollen så gjorde han det alltså som spelande tränare för Barnet FC, en förvuxen kvartersklubb som i det skedet låg sist i fjärdedivisionen. Han kände sig hemma där, omgiven av människor som hade samma sorts relation till fotbollen som han själv.
– På den nivån handlar det fortfarande om ren passion för många. Jag älskar när det kommer från hjärtat, när du ser ett gäng amatörer spela både på lördagen och söndagen – bara för att de älskar det. Jag applåderar sånt.
Efter en förlorad bortamatch mot Accrington Stanley var laget på väg tillbaka till London då de passerade en supporterbuss som fått motorstopp. Davids tömde då den egna bussen på spelare vid nästa vägkrog, och kommenderade därefter chauffören att åka tillbaka och hämta upp fansen.
– Det var det minsta jag kunde göra, att skicka bussen så att de slapp stå ute i kylan och frysa. Jag är glad att jag gjorde det, för strax därefter började det regna. Inga ska lämnas kvar på egen hand.

Barnet blev ändå nedflyttade, ramlade ur hela ligasystemet – men Edgar Davids hoppade inte av för det. Så sent som för tre veckor sedan spelade den gamle Champions League-vinnaren mot Salisbury City borta inför 1 343 åskådare. Han gjorde det med samma entusiasm och inlevelse som någonsin tidigare, och blev givetvis även utvisad med knappt tio minuter kvar.

I ren frustration deklarerade han att domarna drivit honom till punkten där han tänkte sluta spela, och i förrgår så avslutades alltså Edgar Davids-eran i Barnet definitivt. Det förringar inte betydelsen av hans tid i klubben – i synnerhet inte som den funkar så bra som förklaring till varför Holland förblir fotbollsvärldens minsta stormakt.

Holländska fotbollsspelare har nämligen ett smått unikt förhållningssätt till sin idrott. Det spelar ingen roll om de vunnit allt de någonsin kunnat vinna, om de tjänat så mycket pengar att de aldrig behöver lyfta ett enda finger igen – de tar sig tillbaka ner till sidlinjen. De känner en så stark respekt och vördnad för sin sport att de vill fortsätta bidra till den. De vill försäkra sig om att det idéarv de själva fått ta del av inte går förlorade, utan istället lärs ut till kommande generationer.

Både Clarence Seedorf och Edgar Davids kommer ju från den generation som spelade VM-semifinal 1998. Av de 22 man som ingick i den truppen arbetade 21 stycken med fotboll, fram till och med att Edgar Davids lämnade Barnet. Och då handlar det alltså inte om oregelbundet tyckande i någon tv-studio eller någon lukrativ agentverksamhet – utan om jobb som är omedelbart knutna till fotbollens vardag. Allra vanligast är att ägna sig åt någon form av ungdomsutveckling, någon sorts investering i fotbollens själva framtid.

Såhär:
Clarence Seedorf (manager, Milan), Frank de Boer (manager, Ajax), Philipp Cocu (manager, PSV), Jimmy Floyd Hasselbaink (manager, Royal Antwerpen), Edgar Davids (ex manager, Barnet), Patrick Kluivert (asstränare, holländska landslaget), Jaap Stam (asstränare, Ajax), Dennis Bergkamp (asstränare, Ajax), Giovanni van Bronckhorst (asstränare, Feyenoord), Aron Winter (ungdomstränarutbildning, holländska förbundet), Wim Jonk (akademichef, Ajax), Michael Reiziger (ungdomstränare, Sparta Rotterdam), Ronald de Boer (ungdomstränare, Ajax), Boudewijn Zenden (ungdomstränare, PSV), André Ooijer (ungdomstränare, PSV), Pierre van Hooijdonk (ungdomstränare, Feyenoord), Artur Numan (talangscout, AZ), Ed de Goey (målvaktstränare, RKC Waalwijk), Ruud Hesp (målvaktstränare, PSV), Edwin van der Sar (marknadschef, Ajax),  Marc Overmars (sportchef, Ajax).

Undantaget som bekräftar den holländska regeln utgörs givetvis av Winston Bogarde, men som bekant hade han ett ganska atypiskt förhållande till sin idrott. Det var ju han som hellre satt av hela sitt fyraårskontrakt på Chelseas bänk snarare än att acceptera en lönesänkning för att spela någon annanstans.

Men motsvarande siffra för den engelska 98-truppen, som en sorts exempel? 4. Gareth Southgate har hand om U21-landslaget, Les Ferdinand är asstränare för Tottenham, Paul Scholes har börjat utbilda sig till tränare inom Man Uniteds organisation och Paul Ince är på väg att få sparken från Blackpool. Eventuellt kan Gary Neville också få vara med på nåder, då han vid sidan om sina mediala åtaganden ingår i a-landslagsstaben med oregelbundna mellanrum.

Och Sverige då? Tja, om vi tar 94-truppen som jämförelseobjekt så är det så vitt jag vet bara Henrik Larsson (Falkenberg), Klas Ingesson (Elfsborg), Teddy Lucic (Holmalund) och Stefan Rehn (Göteborgs FC) som är heltidstränare. Håkan Mild ska såklart också nämnas, som sportchef för IFK Göteborg. Därutöver har Lasse Eriksson sitt uppdrag som målvaktstränare för landslaget, flera andra är ”mellan jobb” och både Jonas Thern och Patrik Andersson är inblandade i olika talangutvecklingsprojekt.

Bra eller dåligt?

Förmodligen ganska normalt. Det är inte England och Sverige som är undantagen här – det är istället Holland som är en alldeles extraordinär fotbollsnation.

När Edgar Davids siktades på San Siro fick han såklart frågan om huruvida det betydde att han var på väg in i Clarence Seedorfs tränarstab. Nej, i alla fall inte i nuläget. Det var inte därför han var där.
– Jag åkte ner för att se Juventus, och när jag ändå var i Italien ville jag gärna se Milan också. Jag tycker om att gå på matcher, jag gillar fotboll.

Han gör ju det, Edgar Davids.

/Erik Niva