Positionen som familjefar medför även rätten att vara charterresenär, och jag har precis kommit hem efter en vecka på Teneriffa. Behagligt nog hände ju ingenting av större värde där, men jag passade i alla fall på att ta med mig 4-årige Hugo på hans första riktiga fotbollsmatch.

Teneriffa-Sporting Gijón. Spanska andraligan. 0-0.

Hugo höll tappert skenet uppe. Även om han tappade intresset för själva spelet efter sisådär sju minuter så höll han ut till slutsignalen; åt chips, studerade ljustavlan och fascinerades av domargnällande gubbar. Han påstod sig gilla upplevelsen – men när jag sedan försökte bredda erfarenheten med en drygt 20 år gammal berättelse fick det faktiskt räcka.

Hugo ville leka Star Wars. Han ville inte höra om ”Los Robos En Tenerife”.

Där stod jag med mina dammiga anekdoter och undrade vem jag skulle dra dem för – då det slog mig att jag faktiskt har en avsomnad blogg för precis det syftet.

Såhär var det ju. Den 7 juni 1992 åkte Real Madrid ner till Teneriffa för att spela hem ligatiteln. De behövde bara besegra ett svagt och omotiverat motståndarlag, och gick planenligt upp i 2-0-ledning efter mindre än en halvtimme (om inte annat måste ni faktiskt titta på Gica Hagis 2-0-frispark).

Men sedan hände något. Sedan hände en hel massa.

Först reducerade Teneriffa. Sedan fick Madrid ett regelrätt mål obegripligt bortdömt för offside. Därefter fick de en spelare utvisad. Och till sist inföll ”El Minuto Mágico”, den magiska minuten då Real Madrid gjorde ett självmål, sjabblade in ytterligare ett baklängesmål och såg ligabucklan segla iväg till Barcelona.

Michel grät. Alla grät. Men Teneriffa-tränaren Jorge Valdano inledde presskonferensen efter matchen med orden:
– Viva el fútbol limpio. Leve den rena fotbollen.

Egentligen refererade Valdano till debatten som föregått matchen. Själv var han ju en gammal Real Madrid-legendar, och hans lag innehöll dessutom både Fernando Hierros bror och Paco Gentos son. Det hette att Teneriffa därför skulle skänka bort matchen till Real Madrid – en farhåga som Valdano nu såg som bortborstad. Hade inte hans spelare i själva verket kämpat som lejon, firat varje mål som om det var de själva som jagade seriesegern?

Men leve den rena fotbollen?! Nja, kanske inte riktigt. Några månader efter matchen erkände Teneriffas lagkapten Toño att han och hans lagkamrater fått dela på ungefär 20 miljoner pesetas (en dryg miljon kronor) som en sorts inofficiell segerbonus. Ett par veckor efter matchen hade en okänd välgörare mött upp utanför Heliodoro-stadion med kontanter i en plastkasse.
– Han var mellan 30 och 40 år, klädd i jeans och skjorta. Han presenterade sig aldrig eller förklarade vilka han representerade. Han sa bara: ”Det här är pengarna för att ni slog Madrid”. Jag frågade inte mer.
Toño säger sig fortfarande inte veta om pengarna kom från FC Barcelona eller inte. Själv tycker han inte att det spelar någon roll.
– Jag förstår inte vad problemet skulle vara. Det var pengar för att vinna, inte för att förlora. Den här sortens bonusar är vanliga inom spansk fotboll, och det händer ofta att företagare här på ön belönar oss efter en stor seger.

Ytterligare några månader senare nådde en ännu mer graverande incident ljuset. Luis Milla – en Barcelona-fostrad mittfältare som tagit det ovanliga klivet till Real Madrid – påstod sig ha fått ett telefonsamtal från en av sina gamla lagkamrater kvällen före matchen. Han skulle då ha erbjudits 40 miljoner pesetas för att bli utvisad, orsaka en straffspark eller på något sätt orsaka en Madrid-förlust. Det spanska förbundet tillsatte en resultatlös utredning, och där någonstans hade väl historien kunnat nå någon form av slutpunkt.

Istället skulle den upprepas.

Den 20 juni 1993 återvände Real Madrid till Teneriffa. Förutsättningarna var otroligt nog identiska. Återigen behövde de bara en seger i slutomgången för att säkra ligatiteln. ”Nada será igual”, löd förstasidesrubriken på Madrid-trogna tidningen As. ”Ingenting kommer att bli likadant”. Men om något blev det värre. Återigen förlorade Real Madrid – och återigen såg de sig som utsatta för en konspiration.

Efter att Teneriffa tagit ledningen genom den skalliga argentinska anfallaren Oscar Dertycia – han som blev så deprimerad av en skada att han tappade håret – försökte Real Madrid slå tillbaka. Själva tyckte de att de skulle haft tre straffar. De fick inte en enda. Så sent som 2010 refererade As fortfarande till rättsskiparen  Gracia Redondo som ”domaren som snodde titeln”.

En stor del av FC Barcelonas moderna identitet och historia vilar sig mot Johan Cruyff och hans ”Dream Team”, 90-talslaget med Guardiola, Stoitjkov, Laudrup, Koeman som vann fyra raka ligatitlar och förändrade den spanska fotbollens maktbalans. Lyssnar du på de Madrid-färgade ekona från Teneriffa skulle de aldrig ha fått två av de där bucklorna.

Det var bara det jag ville berätta för någon, där jag själv stod utanför Heliodoro drygt 20 år senare. Hugo var inte det minsta intresserad, och jag klandrar honom sannerligen inte. Men kanske någon annan var det.

/Erik Niva