Ibland behöver man inte göra estetiken, rytmiken eller musiken svårare än nödvändigt.

För väldigt många år sedan såg jag en chilensk familj gå i ett första-maj-tåg i Stockholm, och mitt i alla andra mer eller mindre laborerade ramsor så valde den äldre damen i Chile-kollektivet sin egen, storleende variant av politiskt ställningstagande.

Hon skanderade, skrattande:
– Leve leve leve leve LEVE första maj!

I dag är det den åttonde mars, internationella kvinnodagen, och även om jag i grunden är motståndare till ältande och återvinnande i bloggformen så kan det väl finnas en poäng i att erbjuda en återblick på en handfull av de inlägg som vi i det här, strängt taget helt mansviktade forumet om internationell fotboll faktiskt skrivit om kvinnorna på läktarna och planerna, i styrelserummen och på gatorna.

Har ni hängt med länge så får ni se det som en ödmjuk påminnelse. Har ni inte gjort det så kan det vara värt att lägga ett par minuter på att läsa om brudarna och bollarna.

Kvinnor som konsumerar.
Kvinnor som dömer.
Kvinnor som mördas.
Kvinnor som är förbannade på sin jävla tvättmaskin.

Kvinnor som bestämmer.
Kvinnor som blir dockor.
Kvinnor som får stöd.
Kvinnor som byter klubb.
Kvinnor som älskar.
Kvinnor som älskar Juventus.
Kvinnor som torteras.
Kvinnor som förnedras.
Kvinnor som är halvhoror och halvförtryckta.

Sådär. Det är en bit kvar till halva planen, halva makten och hela lönen för halva mänskligheten – men det rör sig, och det gör det tack vare alla som går före.

I dag, i morgon och alla dagar är det värt att tänka på det. Leve leve leve leve LEVE åttonde mars.

/Simon Bank