You can’t blame a guy for trying.

Du kan inte klandra ett lag som spelar på procenten och hoppas på den bästa chans de har. Tjeckien försökte göra det här till turneringens första 0-0-match. De gjorde vad de kunde för att baxa matchen hela vägen till ett straffsparksavgörande, och där lita på sin målvakt och sin bakgrund. Inte en missad straff på 20 försök genom EM-historien. Ett guld inlobbat för nästan på dagen 36 år sedan.

Om de var nära att lyckas? Nä. Inte särskilt.

Fösta halvlek var väl okej, sett från deras perspektiv. Då var det snålt och tajt på ett sätt som gjorde att Cristiano Ronaldos individuella briljans var det enda som kunde tränga igenom.

I andra halvlek gick det inte längre. Orken blev mindre, passningarna sämre, det egna bollinnehavet obefintligt. Portugal sökte sig närmare och närmare och närmare – och till sist var det givetvis Cristiano Ronaldos individuella briljans som blev vägen igenom.

Inte ett tekniskt mästerverk den här gången – ingen cykelspark eller något jongleringsnummer eller någon fladderfrispark – men ett äkta, högkaratigt centerforwardsmål. Ett mästerverk på det andra sättet, det atletiska och kraftfulla sättet. Ronaldo smög in bakom Theodor Gebre Selassie, sedan pilade han in framför honom och nickade med kraft och fart ner bollen i backen och in i nät.

I ett lag som saknar centrar är det rätt praktiskt att ha en ytter som kan fylla i luckorna.

På läktaren tokmannajublade Luis Figo, medan Eusébios glädje var lite mer återhållsam på stolen bredvid. Där var de två allra största i den ärofyllda – men trofélösa – portugisiska fotbollshistorien. Båda ansågs de vara världens allra bästa spelare i sina bästa stunder, men ingen av dem lyckades föra Portugal till den där efterlängtade mästerskapspokalen.

Cristiano Ronaldo har ju vissa problem med att bli erkänd som världens bästa spelare i nuläget, så han kan väl kanske ta och prova att angripa situationen från andra änden istället. 

Nu är han två matcher ifrån att leda Portugal till turneringsseger. Lyckas han med det så lär nog det där andra följa efter.

/Erik Niva

Den allra sista minuten av Tjeckiens avgörande gruppspelsmatch. Bollen hade passerat Petr Cech, var på väg in mot mål – men precis innan den skulle korsa mållinjen dök ett blont huvud upp och styrde undan den.

Än en gång hade familjen Kadlec skickat Tjeckien längre fram i ett EM.

Efter matchen ringde Michal Kadlec till sin pappa och tjoade: ”Vi är i kvartsfinal”. Något riktigt svar hörde han aldrig.
– Det var alldeles för mycket oväsen i bakgrunden. Jag hörde bara att han var på en bar någonstans, och pratade om att köpa en runda. ”Okej, drick för mig också”, sa jag.

För 16 år sedan var rollerna annorlunda. Michal Kadlec var bara elva år gammal, och satt hemma hos farmor och farfar i Uherske Hradiste och såg sin pappa på tv. Han var borta i England och spelade en rätt viktig fotbollsmatch.

Miroslav Kadlec var lagkapten för ett Tjeckien som gjorde sitt första mästerskap som självständig nation. De hade överraskat enormt, skrällt sig fram genom en grupp med Tyskland, Italien och Ryssland, för att sedan slå ut Portugal i kvartsfinal. Och nu var de ett enda skott ifrån att ta ytterligare ett steg, besegra Frankrike och gå hela vägen fram till final.

Och det var Miroslav Kadlec som skulle skjuta.
– När jag såg att det var pappa som skulle slå den avgörande straffen blev jag såklart väldigt, väldigt nervös. Jag visste att det inte var någon enkel sak att göra.

Men Miroslav Kadlec fick det svåra att se lätt ut, skickade Bernard Lama åt ena hållet och bollen upp i nättaket. Några dagar senare gick han ut på Wembley och skakade hand med drottningen
– Jag har en bild på det på mitt kontor. Och medaljen ligger väl i en låda någonstans.

Både far och son Kadlec har vant sig vid att vara nederlagstippade. Miroslav Kadlec beskriver det som att ”max fem procent” av det tjeckiska folket trodde på avancemang från gruppspelet 1996. Michal Kadlec menar att ännu färre trodde att Tjeckien ens skulle nå EM 2012, efter en inledande kvalförlust mot Litauen
– Jag tror inte att folk fattar vilken liten idrottsnation Tjeckien egentligen är. Ändå har vi kvalat in till fem EM i rad. England har inte klarat det. Holland har inte klarat det. Det är faktiskt ett mirakel.

1996 spelade Tjeckien EM-kvart mot ett favorittippat Portugal med Luis Figo i laget. Den här gången möter de ett favorittippat Portugal med Cristiano Ronaldo på yttern. De kanske inte behöver ett mirakel, men åtminstone en rejäl jäkla överraskning. De har rätt att hoppas på den. Själva har de ju en Kadlec i backlinjen.

Egentligen ville Miroslav Kadlec att hans son skulle satsa på studierna. Det kändes säkrare. Men okej, skulle han nu ändå spela fotboll kunde han ju i alla fall få ett råd på vägen.
– Jag har alltid sagt åt honom att skjuta så hårt som det någonsin är möjligt. Om det inte blir mål så ska i alla fall målvaktens njurar slitas sönder. 

/Erik Niva

Nästan 80 000 italienare hade satsat pengar på 2-2 mellan Spanien och Kroatien.

Det var aldrig ens nära. Kroatien var för bra. Skulle den här matchen öppnas upp så var det upp till dem att göra det. Men trots en formskjutsad Fernando Torres och trots ett stubbstabbigt kroatiskt försvar så hände det inte mycket alls i den riktningen.

0-0 i Gdansk.

1-0 till Italien i Poznan.

Det är lätt att glömma, men för två år sedan spelade ju Spanien med kniven mot strupen i den sista gruppspelsmatchen mot Chile. Ett dåligt resultat, och de var ute ur VM. I Sverige var det midsommarafton, men jag var själv nere i ett vinterkallt Pretoria och kände hur hela kvällen ångade av kylslagen ångest.

Spanjorerna kom av spelarbussen och såg rädda ut. Det var de också. Vicente del Bosque kände det.
– Dagen vi spelade mot Chile… Det var helt tyst på bussen. En hemsk tystnad.
En bit in på bussresan hade Iker Casillas vänt sig mot Alvaro Arbeloa, och kommit med en bekännelse.
– Jag är livrädd.
Arbeloa trodde inte sina öron.
– Kom igen, du har spelat tusentals viktiga matcher.
Casillas bara skakade på huvudet.
– Jag är ändå livrädd.

Med en knapp timme spelad i Gdansk hittade Kroatien en lucka i det spanska försvaret. Luka Modric trampade iväg, maximerade öppningen och böjde in ett inlägg med yttersidan. Ivan Rakitic hade fritt nickläge från fem meter… Iker Casillas räddade.

Bara för att man vunnit bucklor förr är man inte immun mot nervositet. Spanen var skärrade när de mötte Chile 2010, och de var skärrade ikväll. Spelet stämde inte, chanserna dök aldrig upp. Bollen från sida till sida, fram och tillbaka, runt och runt – men inga luckor uppstod. Kroaterna stod rätt, spelade disciplinerat. Torres ut och Navas in. Silva ut och Fabregas in. Ändå ingenting. Fortfarande ett enda baklängesmål ifrån att bli utslagna.

I den 79:e minuten spelade spanjorerna bort sig själva igen. Kroatisk kontring, 3-mot-2-läge för ett ögonblick. En lyftning från Mandzukic, ett volleyskott från Perisic… Och ännu en parad från Casillas.

87:e minuten. Hörna för Kroatien. En tröjdragning på Corluka… Ingen åtgärd.

Spanien redde ut det, men de lekte sannerligen med elden. De var oroliga. Det här var faktiskt en ännu värre pärs än de utsattes för mot Chile för två år sedan. Kroatien är ett skickligt, listigt, tappert och modigt lag. Det hade precis lika gärna kunnat vara de som gjorde första målet.

Men nu var det inte det.

De regerande världs- och Europamästarna pustade sig igenom en tuff grupp, men vann den till sist ändå. De har ju lärt sig en del om att vinna bucklor på senare tid. Spelet hackar, men de vet ju att det är viktigare att vara som bäst under turneringens sista dagar än under den första veckan.

Deras dröm om att bli historiskt historiska lever – och EM-turneringen är nu en enda speldag ifrån att klara av hela gruppspelet utan en enda mållös match.

/Erik Niva

Att Mario Gomez skulle vara med däruppe är ingen överraskning. Att Alan Dzagoev fått sitt genombrott låg väl lite på lut. Men hur många av er såg egentligen Mario Mandzukic som en kandidat till att bli EM:s skyttekung?

Han hade visserligen gjort en hel del nytta i Wolfsburg, men ändå aldrig riktigt landat i klubben. Trots att han har två år på sitt kontrakt har tyskarna tydligt deklarerat att de gärna skulle släppa honom ifall rätt bud bara kommer in.

Och jodå, de lär komma. Mandzukic sätter de chanser han får på den största scen som finns, och det skulle väl inte direkt vara en jättechock ifall han följde sin förbundskapten till Moskva efter turneringen.

Länge var ju det här en helt annan spelares match.

Andrea Pirlo var på sitt allra mest dyrköppnande humör, och eftersom just Mandzukic var ganska slapp i sitt försvarsspel var italienaren fri att kontrollera hela matchtempot från sin tillbakadragna mittfältsposition. ”När jag ser vad han kan göra med en boll undrar jag ibland ifall jag överhuvudtaget förtjänas att kallas fotbollsspelare”, sa en gång hans gamla parhäst Gennaro Gattuso, och under stora delar av första halvlek spelade verkligen Pirlo i en annan dimension än de andra på planen. Inte ens Luka Modric var i närheten, vad nu än Slaven Bilic påstår.

Det betyder dock inte att de övriga italienarna spelade dåligt. Tvärtom, fram till paus såg det ut som att Prandelli hade hunnit bli klar med sitt bygge. Italien spelade som ett färdigt lag. Trebackslinjen såg solid ut, mittfältstriangeln tycktes perfekt komponerad. Cassano och Balotelli fick visserligen inte full effekt av sitt samspel, men de kom allt närmare punkten där allt verkligen klickar.

Sedan… Sedan hände något. Sedan föll Italien tillbaka in i urgamla fotbollssynder. Bilic gjorde en bra omdisponering av det kroatiska laget, medan Prandelli träffade fel när han bytte ut Motta mot Montolivo.

De blev alltmer passiva, föll längre och längre tillbaka ner i planen. Kvitteringsmålet var visserligen en konsekvens av ett individuellt misstag av Chiellini, men samtidigt också en följd av att de blå mer eller mindre frivilligt hade lämnat ifrån sig initiativet.

Nu var inte det någon större katastrof för dem när allting kommer kring. Poängen mot Spanien gör att det i praktiken lär räcka att besegra Irland för att de ska avancera – 2-2-spöken hit och 2-2-spöken dit – men det bör tjäna som en nyttig lärdom.

Det här är ju inte Italien från EM 2000, Fabio Cannavaros och Alessandro Nestas ogenomträngliga Italien. Det finns inget egenvärde i att spela offensivt, men det här är helt enkelt ett lag som mår väldigt mycket bättre av att själva ha initiativet. När de själva styrde matchen såg de ut som ett potentiellt finallag. När de väntade in motståndarna var de sämre än ett rätt begränsat Kroatien.

Så stor är skillnaden. Så viktigt är det för Prandelli att fortsätta gå framåt.

/Erik Niva

Mest anmärkningsvärt av allt är att han aldrig blev älskad.

Harry Redknapp var på många sätt Tottenhams mest framgångsrika manager sedan Bill Nicholson. Han gjorde oss till ett av Englands fyra bästa lag två gånger om. Han tog oss till San Siro och vann. Han satte ihop ett öppet, offensivt lag som spelade den mest sevärda fotboll jag någonsin sett på White Hart Lane.

Och ändå blev han mest bara… accepterad.

Det var bara så det var. Det var hela tiden alldeles för uppenbart att han i alla lägen först och främst företrädde det mångsysslande enmannaföretaget Harry Redknapp, i andra hand Tottenham Hotspur FC.

Hans eviga utspel i media kunde framstå som förvirrande inkonsekventa, men i själva verket utgjorde de ett väldigt tydligt mönster. De utgick alltid från hans egen förträfflighet, de belyste alltid en situation på just det sätt som gynnade honom själv för stunden.

När det passade var Tottenham ett lag som på allvar hotade om ligatiteln. Tre förluster senare var folk som överhuvudtaget hoppas på en plats bland de fyra främsta fullständiga dårar.

Efter en kostsam och demoraliserande femteplats förra säsongen bemötte Redknapp inkommande kritik på sitt eget, karaktäristiska sätt.
– De som säger att vi borde slutat högre upp är idioter, och jag lyssnar inte på dem. Var väntar de oss att vi ska vara? Ovanför Man United, Man City, Arsenal och Chelsea? Alla som har någon som helst hjärna fattar att det har varit en fantastisk säsong. Är det någon som inte gillar det borde han sticka iväg och supporta några andra.

Nä, det var ju just det, Harry Redknapp.

Att byta klubb är liksom inte ett alternativ för oss. Att hålla utkik efter en bättre deal någon annanstans ingår inte i konceptet, och inte heller är det särskilt tilltalande med den sortens syrligheter från en man som påstår sig ha varit barndomssupporter till West Ham, Arsenal och Tottenham på en och samma gång. En man som inte såg några som helst problem med att hoppa fram och tillbaka mellan Portsmouth och Southampton sådär när andan föll på.

Till sist föll Harry Redknapp på klassiskt grepp. Han försökte hålla så många dörrar öppna att han inte hann hindra någon från att stängas.

Hade han verkligen prioriterat ett nytt kontrakt med Tottenham hade han naturligtvis fått det, men han räknade ju med att bli engelsk förbundskapten och lät alla få veta det. Klubbledningen hade inget annat val än att förbereda sig för en framtid utan honom. Det fanns helt enkelt ingen återvändo.

Vad avskedet betyder för Tottenham? Tja, vi har ju lärt oss att inte ta Harry Redknapps ord bokstavligt, men såhär resonerade han i alla fall för mindre än tre månader sedan.
– Spelarna bryr sig inte om huruvida jag är manager eller inte nästa år. Det är inget de ligger och grubblar över på nätterna. Sådan är fotbollen. Fotbollsspelare spelar fotboll, de kommer in och tränar varje dag. Om det är någon annan som går in i omklädningsrummet i morgon… Kungen är död, länge leve kungen.

Då trodde visserligen Redknapp att han skulle lämna Tottenham för att bli engelsk förbundskapten, men nu blev det såhär istället.

Kungen är död, länge leve Ledley. The Spurs go marching on.

Harry Redknapp grävde sin egen grav, men förtjänar naturligtvis ett stort och innerligt tack för de framgångar han givit oss. Han nådde högre än jag någonsin kunnat drömma om när han först utnämndes. We’ll always have Milan.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat gilla honom mer.

/Erik Niva

Och trots den där bragdsegern och trots den här upphämtningen – så var de likafullt tillbaka på ruta ett igen.

Det ligger ju liksom i sakens natur att det ska finnas ett mått av dödlighet inbyggt i Dödens grupp. Släpper man lite på vaksamheten under en kvart – eller för den delen en enda spelsekvens – så kan det vara tillräckligt för att giftet ska hinna sprida sig genom hela EM-drömmen.

Jag tyckte ju att Danmark blev lite felbedömda efter skrällsegern mot Holland. Så vanvettigt defensiva var de inte då, utan stod snarare kvar med tre spelare offensivt i nästan varje spelsekvens. Nu klev de fram med ännu större övertygelse, och allt såg ju riktigt löftesrikt ut under den inledande kvarten.

Sedan var det som om de gradvis skruvade ner värmen på plattan, som att de inbillade att de funkade att glida igenom halvleken på sparlåga. Laget blev för poröst i öppet spel, för slappt på fasta situationer – och då gick det ju som det gick.

En Sjevtjenko-skarv från Pepe (som man unnar den killen det målet, för sitt oklanderliga beteende) och ett högkvalitativt måltjuvsmål från Postiga (som man unnar den killen det målet, för hans kliniska säsonger i Spurs).

Danmark hade låtit sig rullas ner för bergssluttningen, och väl nere vid foten var det bara att börja klättra igen.

Och nog tusan klättrade de.

Den specielle portugisdödaren Nicklas Bendtner bidrog med ytterligare två nickmål till det som håller på att utveckla sig till nickmålens turnering (och som man unnar den killen de målen, för hans sätt att i största allmänhet vara Nicklas Bendtner).

Danmark hade orkat släpa sig upp för det där berget ytterligare en gång – bara för att snubbla på en rund liten småsten när de skulle plantera flaggan på toppen.

Vänsterbacken Simon Poulsen hade terroriserats av Nani hela matchen lång. Nu försökte han täcka skott genom att göra sig själv så liten som det någonsin var möjligt, och en vilt svingande Silvestre Varela fick utrymme att ramma bollen bredvid honom.

Det var inget jättemisstag, men det var ett halvdant försvarsingripande som fick väldigt stora konsekvenser. Danmark stod faktiskt med lilltån i slutspelet innan målet föll. Nu måste de förmodligen besegra Tyskland ifall det ska kunna bli något avancemang.

Dödens grupp. Rätt hårda papper där.

***

För övrigt innehöll ju den här matchen en subplot som var utmärkt underhållande för den någorlunda neutrale.

Efter mindre än två minuter är Cristiano Ronaldo missnöjd med en bolleverans. Han gestikulerar ilsket mot passningsläggaren. Ditt fel. Efter en dryg kvart felträffar han ett skott utanför i öppet läge. Han stirrar fientligt ner mot en grästuva. Ditt fel.

Resten av matchen innebar sedan en fascinerande kamp mellan Cristiano Ronaldo och världsalltet. Vems är egentligen felet när han skjuter upp en frispark på läktaren, slår en rundpall i luften när han ska skjuta på volley, avslutar med en fjutt när han har friläge eller vinklar bollen utanför när målet ligger så gott som tomt?

På varje extremzoomad repris ser man hur hans ögon flackar – hur han verkligen letar efter något att fästa blicken på – men hur det blir allt svårare att hitta något.

Vad var det som hände, Cristiano Ronaldo? Gör du en någorlunda normal insats dödar du ju den här matchen åtminstone två gånger om. Nu ska du vara väldigt glad för att det inte var dina misstag som blev de avgörande.

/Erik Niva

Det fanns ju en hel del att lära av det här.

Tjeckien gick på premiäromgångens allra värsta hakspetssmäll, och har ägnat de senaste fyra dagarna åt att bli utskällda, smädade och utdömda.

Sedan gick de ut och gjorde två mål på sex minuter.

Det var en stilstudie i vad riktig, gammeldags nu-jävlar-kör-vi-beslutsamhet kan betyda för ett fotbollslag, och det är naturligtvis något för ett svenskt landslag att ta intryck av.

Det var dessutom också ett prov på vad en korrekt laguttagning har för fördelar. Tjeckien gick ju in övermodiga till premiärmatchen. Michael Bilek struntade helt enkelt i att Ryssland är ett av Europas bästa omställningslag, och ställde upp ett mittfält fullt av snidiga passningsfötter, men utan ett ordentligt hänglås.

Bekant?

Nu var i alla fall Tomas Hübschman tillbaka mellan backlinje och mittfält, och genast var Tjeckien ett lag med betydligt bättre balans. Passningsfötterna? De fick han på köpet. Hübschman och Rosicky slog varsin genomskärare – såna där som kallas just ”tjeckpassningar” på hockeyspråk – och Tjeckien ledde med 2-0.

Sedan var det dags för nya lärdomar.

Sedan blev det nämligen paus och sedan försvann Tomas Rosicky. Sedan återföll Petr Cech in i sin egendomliga EM-form – svag både här i Polen och i Schweiz för fyra år sedan – och sedan försvann också det egna tjeckiska spelet i stort sett helt. De tappade kvalitet när kaptenen försvann och de blev av med modet då de hann fundera över vad som kunde förloras.

Det är ju inga nyheter det här, men ska ett fotbollslag prestera ordentligt gäller det att det är i både mental och taktisk balans. Blir man för arrogant offensiva så straffar det sig. Och nu ska ni få höra – blir man för fegt defensiva så blir det också kostsamt.

Tjeckien lärde sig tillräckligt mycket av sitt premiärfiasko för att få sin EM-resa tillbaka upp på rälsen. Jag hoppas att vi kan säga detsamma om det svenska landslaget på fredag kväll.

/Erik Niva

Klockan 17 samlas de, utanför det polska militärmuséet.

Polen ska möta Ryssland, och inför matchen tänker ungefär tiotusen ryska fans marschera genom Warszawas gator. Man behöver inte vara doktorand i politisk historia för att inse att det är en ganska symbolladdad manifestation.

Relationen mellan det katolska Polen och det ortodoxa Ryssland har varit spända i nästan 500 år. I slutet av 1700-talet raderade ryssarna bokstavligt talat ut Polen från kartorna – landet fanns överhuvudtaget inte på 123 år – och efter andra världskriget gjorde Stalin det till en sovjetisk satellitstat.

Sedan kommunismens fall har förhållandet mellan nationerna gått upp och ner, och efter att det polska presidentplanet störtade i ryska Smolensk för två år sedan har det ställts inför en ny prövning. Den officiella haveriutredningen har visserligen slagit fast att kraschen var en olyckshändelse, men det är sannerligen inte alla polacker som accepterat den versionen. Många tror fortfarande att allt var en sorts planerat attentat, iscensatt av den ryska statsapparaten.

När det ryska landslaget kom till Polen för en vecka sedan checkade de in på Hotel Bristol i centrala Warszawa. Utanför möttes de av hundratals demonstranter. Några av dem höll upp en stor banderoll med texten: ”Kom ihåg Smolensk”. På en annan stod det kort och gott: ”Polens president – mördad i Ryssland”.
– Hoppas ni förlorar alla matcher, skrek en man på ryska.
– Ryska horor, vrålade en annan.

I natt har polska fans samlats och fört oväsen utanför det ryska spelarhotellet, försökt hindra dem från att sova ordentligt. Efter att ryska fans misshandlade polska publikvärdar i Wroclaw – och en grupp polacker sedan gjorde en revanschattack mot ryska supportrar i Lodz – har den uppiskade stämningen trissats upp ytterligare. Polska huliganfirmor har aviserat ”Bolshevik Bashing”.

Nu riktas alla ögon mot den ryska marschen, och syftet med den varierar beroende på vem du frågar. Enligt vissa är det bara en fredlig promenad till arenan, som inte skiljer sig från Camp Swedens tåg till Olympiastadion i Kiev. Andra menar att den hålls eftersom det är den 12 juni idag, en av alla dessa dagar vigda åt att fira Moder Ryssland. Och sedan finns de som hävdar att det är en ytterst välplanerad provokation, ett aktivt försök att göra politisk huliganism av fotboll. Alexej Lebedjev – journalist på ryska tidningen Moskovskij Komsomolets – är en av dem
– Många kommer att ha på sig kläder med kommunistiska symboler, för att reta upp polackerna. Och jag vet att det finns de som tänker veckla ut banderoller med texten ”Smolensk”, och kasta hundratals pappersflygplan i luften.

Lebedjev drar paralleller till matcher som spelats mot Finland och Tyskland de senaste åren, matcher som en del ryska fans försökt förvandla till fristående fortsättningar på Andra världskriget.
– I samband med matchen mot Tyskland fanns det jättelika flaggor som uppmanade till strid mot nazisterna på läktarna. Det var en skandal, men det vore ännu värre ifall de anspelade på flygkraschen i Smolensk nu. Det vore blasfemi. Minnena därifrån är så färska. De anhöriga till de döda är fortfarande inne i sina sorgeperioder.

Fotboll och politik hör inte ihop, menar vissa. Det har aldrig någonsin varit korrekt – men sällan lika osant som i Warszawa just idag.

**

Just det, sedan hade jag lovat er en snabbiografi om Alan Dzagojev också. Tvåmålsskytten från matchen mot Tjeckien är ju en intressant spelare på mer än ett sätt. Han är inte bara en framfusig tekniker – han är ju dessutom den enda spelaren i det ryska startelvan som kommer nere från de politiskt oroliga delarna nere i Kaukasus. Det finns väldigt få framgångsrika förebilder från de delarna av Ryssland, och därför har han blivit en viktig idrottsambassadör.

Alan Dzagojev är etnisk ossetier, född och uppvuxen i Beslan. Och tycker ni att det känns som att ni hört namnet på den staden förut är det dessvärre sant. Ni hörde med all sannolikhet talas om den i samband med ett av nutidshistoriens mer bestialiska terrordåd.

För åtta år sedan fick Tariel Dzagojev ett samtal på sin mobiltelefon. Det var en uppjagad granne, som berättade att tjetjenska terrorister hade tagit sig in på en av stadens skolor och tagit alla elever som gisslan.

Grannen hade hört att det handlade om skola nummer fyra, skolan där familjens 14-årige son gick. Panikslagen började pappa Tariel ringa runt för att få veta mer, men innan han hunnit få tag på mer information släntrade Alan Dzagojev in genom dörren. Det hade varit ett missförstånd. I själva verket var det skola nummer ett som var intagen av terroristerna.

Gisslandramat pågick sedan i flera dagar. När ryska säkerhetsstyrkor till sist gjorde sitt fritagningsförsök gick det fel. 334 personer dog. 186 var skolbarn, och väldigt många av dem tillhörde Alan Dzagojevs vänner, bekanta och lagkamrater.

Idag pratar Dzagojev aldrig om terrordådet och dess konsekvenser. Däremot pratar han väldigt ofta och väldigt mycket om Nordossetien, om Beslan, om hur mycket han älskar sitt hem nere i de kaukasiska bergen.

Ikväll spelar en stjärna från Nordossetien fotboll för ett ryskt landslag i Warszawa. Håll ögonen öppna. Fotboll förändrar sällan världen, men den berättar ofta en hel del om hur världen ser ut.

/Erik Niva

I detta nu vill jag att det svenska landslaget letar upp den största spegeln de överhuvudtaget kan hitta. Jag vill att de ställer sig framför den och frågar sig själva ett par saker.
Varför gjorde vi inte som vi hade sagt?
Varför höll vi inte det vi hade lovat? 

I spelartunneln – precis innan det var dags för att gå ut och spela andra halvlek – gav Zlatan Ibrahimovic ett sista kommando.
– Nu kör vi vårt spel.

Så långt in i matchen hade vi ju inte gjort det. Vi hade gått in i en EM-premiär på bortaplan och fallit tillbaka in i gamla svenska synder. Spelat riskfritt, spelat långt, spelat fegt. Bollinnehavet stod på magra 38 procent. Passningsprocenten på ynka 61,2 procent – sämst av alla i hela turneringen.

Vad hände egentligen med det nya svenska landslaget? Det som skulle gå ut till matcher med högt hållna huvuden och utskjutna bröstkorgar? Det som skulle styra matcher genom sin egen skicklighet?

Nu kör vi vårt spel, sa Zlatan, och vinklade själv in det där ledningsmålet som borde ha löst upp svenska nervknutar.

Vi körde inte vårt spel för det. Vi fick inte se något nytt svenskt landslag – men vi fick dessvärre se misstag som de där gamla svenska landslagen i stort sett aldrig begick.

Försvarsspelet på kvitteringsmålet är uselt. Jarmolenko får vrida in inlägget alldeles för enkelt, och Sjevtjenko tilläts komma loss på ett smått obegripligt sätt.

Men inte lärde vi oss någon läxa av det. Och inte hade vi blivit klokare av av alla elementära blunders vi gjorde under uppvärmningsmatcherna.

Försvarsspelet vid det andra ukrainska målet var fotbollskriminellt. Zlatan Ibrahimovic var ouppmärksam på ett fullständigt huvudlöst sätt, och Mikael Lustig skötte inte den enda enkla syssla han var satt på stolpen för att utföra.

Onödiga misstag. Idiotiska misstag. Kostsamma misstag.

Andrij Sjevtjenko kanoniserades och Olympiastadion detonerade. Johan Elmander och Olof Mellberg sköt över och Ukraina fick sin himlastormande hemmafest. De är absolut inget dåligt lag, och i fotbollssporten ingår att man ibland förlorar den här typen av matcher mellan två någorlunda jämnstarka lag.

Det är sättet vi faller på som smakar så beskt och bittert.

Vi förlorar när vi inte hade behövt göra det – på grund av direkt löjliga individuella fel – och vi förlorar med ett spel som inte skulle vara vårt.

Sett över hela matchen skapar vi egentligen bara chanser när vi vinner andrabollar, och när vi desperationforcerar.

”Make sure that you have no regrets”, heter det ofta i brittiska och amerikanska omklädningsrum, minuterna innan det är dags att spela stormatch. Se till att ni inte kommer tillbaka in här och ångrar er, känner att ni hade kunnat göra annorlunda.

Jag tror att många svenska spelare ångrar sig just nu. Jag tror att de känner att de inte gjort sig själva rättvisa, att de inte klarade av att hantera tillfället, att de inte höll vad de lovat varandra och oss andra.

De borde i allfa fall göra det.

/Erik Niva

Jag tror inte jag har träffat någon enda svensk fotbollsentusiast som tycker illa om det irländska landslaget.

Man gillar dem. Man gillar dem för deras allsång, deras renhårigt raka rör och deras eviga kämpande mot ogästvänliga odds. Man gillar dem för att man vill fortsätta tro att en spelare som Sean St Ledger från Leicester City ska kunna få en hjälteroll i ett EM-slutspel.

Och man gillar dem – man sympatiserar med dem – för att de tycks ligga nedärvt i deras folksjäl att alltid ha en sån förbenad otur.

Men det är ju som det är med både tur och otur. Vinnarna förtjänar sin tur, och krasst uttryckt så drabbas förlorarna oftast av ungefär den otur de själa dukat upp för.

Irland förlorade inte den här matchen på grund av några olyckliga rikoschetter eller för att de inte fick en straff de skulle ha haft. De förlorade för att Kroatien har långt skickligare fotbollsspelare, styrde största delen av matchen och skaffade sig klart flest klara avslutslägen.

Under Giovanni Trapattoni – ännu mer än tidigare – har den irländska spelidén utgått ifrån att Shay Given ska vara fenomenal i mål och att Richard Dunne med anhang ska lyckas blockera och skyffla undan tretton bollar på dussinet.

Det har varit grunden. Och därefter har man i första hand hoppats på fasta situationer framåt.

Men om inte Shay Given är fenomenal i målet? Om Richard Dunne och de andra tillåter Mario Mandzukic att vinna dubbla nickdueller i offensivt straffområde? Ja, då faller allt. Då är de offensiva fasta situationerna inte längre särskilt mycket värda.

Ibland är inte otur bara otur. Rätt ofta kan man istället förklara otur med att – till exempel – Luka Modric är en rätt mycket bättre mittfältare än Keith Andrews.

På andra sidan planen gjorde Kroatien en fin match, påhejade av en man med en ful mössa. De såg till att matcha irländarnas helhjärtade fullfysikssatsning, och litade på att deras klass skulle bli utslagsgivande med tiden.

Jag är fortfarande inte övertygad om att de är lika bra som de var för fyra år sedan, men de fick igång sina målskyttar och när Luka Modric spelar såhär har de en playmaker som faktiskt kan mäta sig med Xavi och Pirlo. De kommer göra ett rejält försök.

Irland gjorde också ett rejält försök, men räckte helt enkelt inte till. De hade väntat i tio år på just den här mästerskapsdagen, och nu är det partyt över. Nu återstår bara att skrapa ihop resterna, fylla pintglasen och sjunga ”Fields of Athenry” med tårade ögon och svidande halsar.

De kommer inte att gå vidare, men de kommer att samla ihop sig och sitt kurage och göra ännu en herkuleansk ansträngning för att försöka rubba ytterligare två överlägsna fotbollsmakter.

Man behöver inte tycka att de har världens bästa landslag – man kan gilla dem ändå.

/Erik Niva