Det stod något om ångest i det förra inlägget, här nedanför.

Well, I´ll show you ångest.

En och en halv timme kvar till vad som redan nu känns som den sista striden. Newcastle-Spurs i Ligacupen, en patetisk losermatch om den odiskutabla titeln som den engelsk fotbollens – ja, hela den europeiska fotbollens – största skämt.

Hur det går vet jag inte – bortsett från att jag vet att vi inte kommer att vinna.

Vårt odugliga multimiljonförvärv Roman Pavljutjenko har förresten fått för sig att uttala sig om sina inledande intryck:
– White Hart Lane är helt galet. Jag kan inte ens beskriva det. Du går ut till en match och får gåshud. Fansen sjunger, skriker, står upp och applåderar. De behöver inte ens några mål. Löpande, krigande om bollen – det är vad de älskar.

Ja, det där var ju vackert formulerat, Roman, men du har missuppfattat en liten sak – vi behöver jävlar i mig en hel massa jävla mål.

***

Från gårdagens ligacup: comebackmål av Cristiano Ronaldo, uppvisning av Arsenals babylag (Velas 4-0 är fenomenalt) och Swansea-seger i det första stora Wales-derbyt på nästan tio år.

Svenskar i farten? Markus Rosenberg gör mål igen i Tyskland (spola fram till 4.30), och Zlatan Muslimovic gör detsamma i Grekland.

/Erik Niva

*Rolig krönika i dag i La Repubblica, om partiska tv-kommentatorer.

*Trezeguet lyckligt opererad men olyckligt borta fyra månader från Juventus. Kan bli kostsamt.

*Sassuolo, Albinoleffe, Salernitana  och Grosseto, där har ni kvartetten som toppar serie B. Säkert mer sevärda matcher där i kväll än den allsvenska jag såg. Som i och för sig hade sina poänger. Men man ska aldrig jämföra äpplen och päron.

*Ska med intresse läsa Niva om Kosovo. Under mina år som nyhetsreporter och korrespondent skrev jag om många fruktansvärda saker som brandkatastrofen i Göteborg, Linate-flygolyckan, bomben i Soho, en rad mord (ofta på kvinnor), hiv-mannen. Med mera, med mera. Det tog på en i längden, någonstans blir det onda kvar inom en.
Dock hann jag aldrig bli utsänd i krig. När jag hört min man berätta om sina upplevelser som utsänd under krigen i Bosnien och just Kosovo kan jag dock känna att jag är glad för det, på sätt och vis. Man vill bevaka viktiga, angelägna saker. Men krig är krig och fasansfullt bortom fattningsförmåga.

*Apropå fasansfullt så fastnade jag en lång stund i RAI:s special-dokumentär om domarna Falcone och Borsellino, som dödades brutalt av maffian.
Deras minne och mod lever dock kvar.

*Neapel har sin egen maffia, Camorran. Har just läst ut Roberto Savianos otäcka, skarpa Gomorra, om Camorran och dess långa tentakler som når
runt hela världen, inte minst den finansiella. Rekommenderas.

*Kanske kan en sådan bok också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom,
kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor. Nu är de portade från alla bortamatcher resten av säsongen.
Hade jag varit en hederlig vanlig suppporter hade jag varit mer än sugen på vendetta på idioterna…
Det har faktiskt också, bland de mer normala Napoli-fansen, pratats om att ersätta TrenIItalia (Ferrovie dello Stato, italienska SJ) för skadorna.
Repubblicas Carlo Bonini hade i dag en mycket målande artikel om snabbrättegången mot två av fansen.

*Hög tid att skriva morgondagens krönika och sen ta natt.

EM-finalen i år spelades på Ernst-Happel-Stadion i Wien. Österrikes nationalarena är döpt efter en av landets största fotbollssöner – framgångsrik som både spelare och tränare – på samma sätt som arenor runt om i Europa fått namn efter målspottare eller klubbpresidenter.

I Mitrovica fungerar såna här saker enligt andra principer. Redan vid infarten till den gamla olympiastadion hänger ett gigantiskt porträtt på en skäggig krigare med uniform och maskingevär. Bredvid bilden står det nya arenanamnet: ”Stadiumi Olimpik Adem Jashari”.

1998 var Kosovo förvärrats på gränsen till öppet krig. En falang kosovalbaner hade blivit så frustrerade av den långsamma frihetskampen att de tagit till vapen och bildat UCK, Kosovos Befrielsearmé. En av dem var Adem Jashari.

Den 5 mars 1998 omringades hans familjebostad – ungefär en mil ifrån arenan i Mitrovica – av serbisk milis. Under 36 timmar följde sedan en våldsam eldstrid, där hela gerillaledarens familj deltog. Den tog slut först när militären lyckades tränga in alla de som försvarade huset i ett och samma rum, som de sedan träffade med en granat.

56 personer dog, i stort sett hela Adem Jasharis släkt. Den yngsta var hans 7-åriga systerdotter, den äldsta hans 74-åriga mor. Massakern brukar beskrivas som den sista, avgörande gnistan. Efter den var det inte längre oroligt i Kosovo – efter den var det krig.

Har ni haft koll på den journalistik jag producerat de senaste fem åren så vet ni att jag gillar att skriva långa, förhoppningsvis fördjupande fotbollsreportage i Sportmagasinet . I dag finns det nya numret ute i butik, och i det finns ett reportage om fotbollen i Kosovo.

Det här är ju ytterligare en sån där region där vi kan förstå mycket av fotbollen genom att titta på samhället – eller om det nu är tvärtom – och det var för att skildra det förhållandet som jag åkte ner till området som alldeles nyss plågades av Europas senaste krig.

Jag hälsade dessutom på släktingar till de Kosovo-födda allsvenskarna Emir Bajrami och Anel Raskaj för att lyssna på deras historier – och jag tog rygg på svensken som har givit sig fan på att bli Kosovos näste förbundskapten.

It really is quite a story.

***

I går kom även nya numret av Champions, såhär i vevan med nya magasin, och därifrån hämtar jag en statistisk ögonöppnare.

Ni vet AIK:s Champions League-kampanj hösten 1999? Jag minns det som ett rätt framgångsrikt äventyr, med Novakovics lobb på Barcelona och Krister Nordins inglidning på Wembley.

Nu visar det sig att av alla hundratals Champions League-starter så är det här den… nionde sämsta genom alla tider. Allra sämst? Spartak Moskva, 2002-03. 0 poäng och 1-18 i målskillnad på de 6 matcherna.

***

Och appropå det förra inlägget om säsongsguider ute i Europa – det här är Ilta-Sanomats guide över den finska ligasäsongen, ”Futis”.

Jag ville bara nämna det.

/Erik Niva

Fick ett läsarmail om att det bloggats för lite om La Liga så här långt, och jag är den första att köpa det. En första botgöring – en rättmätig hyllning till en av den spanska fotbollens absolut starkaste grenar.

Vi talar – naturligtvis – om de årliga ligaguiderna.

Spanien är överlägsna här. Tyskland och Holland är de närmaste utmanarna, men de ligger sjömil efter.

Intressant nog har vi dessutom fått se ett tronskifte inför den här säsongen. Marcas ”Guía” är såklart både störst och vackrast precis som vanligt – 436 sidor innanför hårda pärmar – men den här gången ryms det faktiskt mer matnyttig info på de 260 sidor som As har satt ihop.

Kanske är det för att jag är journalist, men jag älskar verkligen den här typen av vital bonusinformation som As-guiden erbjuder vid sidan om all vanlig fakta:
* På spelarna: Regional tillhörighet, favoritfot, lönestorlek, kontraktsslut, utköpsklausul och agent.
* På klubbarna: Fakta om ägarförhållandena, fakta om  presidenten och sportchefen – och information om vem som designat dräkterna.

Bland det bästa jag har sett.

***

Av någon anledning har briefingdokumentet som Arsène Wenger använde inför Bolton-matchen i helgen nu läckts ut till samtliga engelska morgontidningar.

Det är anmärkningsvärt i sig – men det är nästan ännu mer anmärkningsvärt hur banalt dokumentet ter sig när man ögnar igenom det.

Wenger hade tydligen anlitat en idrottspsykolog för att komma till rätta med någon form av mental blockering. Han använder ordet ”team” nio gånger i de två första styckena:
”The driving force of a team is its member’s ability to create and maintain excellent relationships within the team that can add an extra dimension and robustness to the team dynamic”…

Ja, ni fattar.

Några extra viktiga råd sammanfattades också i punktform. Typ:
* Believe in the strength of the team
* Be fresh and well prepared to win
* Show the desire to win in all that you do

Är det här modern idrottspsykologi så ska jag fan satsa på att bli idrottspsykolog.

***

Och till sist, alla ni lyteskomiska Alex Ferguson-fans måste ju bara kolla in det här klippet.

Jag vet att ni alltid undrat hur Fergie skulle se ut om en assisterande manager smällde en balong i hans öra. Nu behöver ni inte undra längre.

/Erik Niva

Ronaldo är i farten igen. Inte Cristiano Ronaldo, utan den förste, en gång den störste.
Såg just de italienska förmiddagsnyheterna där man rapporterade om att Ronaldo rör på sig igen. Enligt brasilianska medier gick Ronaldos första träning med Flamengos ungdomlag fint.  Dock beräknas hans knä vara helt återställt och han spelklar först i december.

Spelklar är däremot Totti, som är tillbaka i morgon kväll mot Genoa. Serieledarna Juventus och Inter (med svenskarna Mellberg och Zlatan med i ligatoppen, inte helt fel när man tänker på det) möter sicilianska Catania respektive syditalienska Lecce, båda på hemmaplan. Matcher som båda jättarna bara ska vinna.

Sen är det Milano-derby i helgen. Kanske är man en idiot men jag har tacka nej till att åka dit. Ska till Bokmässan i Göteborg. Det är av många anledningar viktigt, förutom roligt, för mig att vara där.
Ni som är i trakterna: kom och lyssna på Simon och mig i Aftonbladets monter. Vi kör Rosa halvtimmen varje dag. Samma procedur som föregående år. Som varje år.

Precis som vi vartenda år också har svårt att få tid att i lugn och ro bestämma vad vi ska prata om. I går slutade det med att jag fick tag på Simon när han satt på tunnelbanan mot redaktionen. Men då var jag tvungen att åka hem för att hämta på dagis. Så vi möttes PÅ tvärbanan och hade sen vårt Bokmässa-möte i en vagn, mellan Globen och Alvik. Jag hade köpt med caffe latte och morotskaka. Latten beställd av herr Bank, morotskakan min överraskning. Det blev ett effektivt men bra möte och när jag hoppade av i Alvik för att byta tåg åkte Simon tillbaka åt sitt håll.

/Jenni

Har ni läst Sportbladet under helgen har ni märkt att det skrivits en hel del om  den sanslösa historien om Hoffenheim, tysk fotbolls nya maktfaktor.

Grunderna kan ni nog vid det här laget, hur mjukvarumagnaten Dietmar Hopp på egen hand pumpat in pengarna som förvandlat en Division Sju-klubb från en by med drygt 3 000 invånare till Bundesliga-tvåa.

För vissa är det här den mest romantiska Åshöjden-saga som verkligheten har att erbjuda – för många andra är den snarare det ultimata beviset på att fotboll numera är en sport där inget annat än pengar räknas.

Hoffenheim har ju egentligen ingenting att bygga ifrån, inga egna ”naturresurser”. Här finns ingen tradition, ingen historia, inga fans. Här finns bara pengar från världens 698:e rikaste man – och en samling äregiriga legoknektar som lockats av dem.

I går kulminerade föraktet mot ”Hoppenheim”. De spelade mot Borussia Dortmund, som med sin enorma Südtribune och sina Ruhr-rötter är en av de mest fotbollskonservativa klubbar som över huvud taget finns.

Under hela matchen skanderade de gulsvarta horderna ”Hopp, du Sohn einer Hure” – översättning knappast nödvändig – och höll dessutom upp ett Hasta la Vista-plakat där Hopp placerats i kikarsikte.

En gräns var passerad. Polisen arresterade en 19-åring som hållit upp banderollen, och i dag har Borussia Dortmund-ledningen kraftfullt tagit avstånd från sina egna supportrar:
– Det som hände var pinsamt, skamligt, vidrigt. Vi ska vidta alla åtgärder för att de personer som klär ut sig till Dortmund-fans – men bara drar vanära över klubben – inte längre har något med oss att göra, säger Dortmund-pampen Hans-Joachim Watzke.

Och så kan det gå när den traditionella fotbollens romantiska drömmar krockar med den moderna fotbollens ekonomiska realiteter.

***

Det blev inget snack om Hoffenheim – trots att det var inplanerat – men skulle ni till äventyrs vilja se mig, Jesper Hussfelt och Arne Hegerfors orera om den internationella fotbollen så finns ett helt nytt EuroTalk-program ute nu.

/Erik Niva

Efter asiatisk lunch med Laul och mycket skrivande är det dags att lämna redaktionen och Globen City.
Ett snabbt inlägg bara, inte direkt om fotboll, men tänkvärt.
Corriere della Sera är en av Italiens mest ansedda tidningar, i många år störst och mäktigast. När den tragiska flygolyckan skedde i Milano, 2001, satt jag mycket på Corriere och skrev om skandalen som ledde till olyckan, de sitter i samma tidningshus som Gazzetta dello Sport, då de tillhör samma förlag, ungefär som Expressen  och DN.

Nåväl, tiderna ändras. När jag nu läser på corrieres hemsida (länge ville den gammalmodiga tidningen inte ha någon web alls) är de mest lästa nyheterna på fina Corriere:
1. Ripa di Meana och kärleken till en transvestit.
2. Snopet för Ronaldo, senaste flickvännen är en eskortflicka.
Och så fortsätter det.
Det säger en del om hur även de mest konservativa medier tvingas anpassa sig till den verklighet vi lever i, men också om den skeva världsbild man får om man tror att de som är mest aktiva på nätet är representativa för mänskligheten i stort…

Nyheten om Ronaldo då? Den berättade Erik Niva om redan i går på denna blogg med länk för er som är nyfikna och vill läsa mer. Jag var dock ledig i går och såg den först i dag.

PS: Förväxla inte Corriere della Sera med Rom-baserade Corriere dello Sport, näst största italienska sporttidningen efter Gazzettan.

Nu ska jag forstätta att jaga kollega Bank som snart får bank om han inte slutar prata i sin mobil. Sempre occupato denne man.

Måndag morgon och en trevlig omgång i tv-soffan, med Chris Härenstam och Mats Olsson. Vi pratade svenska cupen, Kalmar FF; hockey och, naturligtvis, även lite om Zlatans mål i går. Vi konstaterade också att det är roligt att Mourinho och Zlatan är så förälskade i varandra och att vi hoppas att det varar.

Passade sen på att åka in till redaktionen, när man för en gång skull är ordentligt sminkad… Lugnt och stilla på sporten, slog mig ned med dagens tidning och automatkaffe. Överhuvudtaget är det rätt stillsamt på en redaktion, jag tror att många som sett amerikanska filmer där alla springer runt och skriker och viftar med papper och har bråttom, bråttom, skulle bli förvånade om de kom hit.
Nå, tillbaka till kaffet.
Simon och jag har flera gånger föreslagit att vi ska lägga ihop pengar och köpa en riktig espressobryggare till sporten. Sen får den väl kedjas fast så att ingen bär i väg med den.
Hittills är vi dock ensamma om vår längtan efter riktig, becksvart espresso och cappuccino som inte smakar syntet.

Fotbollen då.
”Det här var det verkliga Milan”, konstaterar en belåten Berlusconi efter segern igår kväll och passar också på att markera exakt hur tryggt Ancelotti sitter:
”Han är en i familjen”.

I Juventus får Olof Mellberg godkända omdömen och jag vidhåller att han kommer att ha en viktig roll att spela där, om än inte en av huvudrollerna.
Det får däremot Amauri.
Tippade i vår ligabilaga  honom som skytteligavinnare och i går mot Cagliari, precis som mot Udinese, gjorde han segermålet.
Matchen sammanfattar Amauri så här svängigt:
”Jag dansade samba, men jag led”.

Se där, lite poesi på måndagsmorgonen.

Okej, jag vet inte mycket om hur man får länkar att öppna sig i separata fönster eller vilka shiftknappar man ska hålla ner för att eliminera problemet – men här är i alla fall måndagmorgonens målsvep.

Klick it or dick it.

Är det vackra mål som får er båt att flyta så var Serie A platsen för er den här helgen. Maicon dunkade in en boll i krysset från långt håll, Aquilani gjorde detsamma från halvdistans och Seedorf öste på i friläge. Min favorit var nog ändå Kakás skruvade lyra.

England? Inte särskilt många extraordinära mål, men det som det snackas om hittar vi faktiskt i matchen mellan Everton och Hull. Först och främst är det alltid kul när Phil Neville gör självmål, sedan är det aldrig fel med en inne-eller-inte-kontrovers som vid Evertons reducering – och till sist är ju Evertons kvittering faktiskt ett extremt vackert laganfall.

Spanien? Noll och intet.

Och vad hittar vi om vi lyfter blicken? Först och främst att skotska ligan till och med får det grekiska tuggummit Georgos Samaras att se blixtrande snabb ut, att det kanske ligger något i de där ryktena som placerar Saint-Etiennes senegalesiske ytterback Mouhamadou Dabo i Arsenal och att långskotten är bättre än bildkvaliteten i Serbien.

Med svenska ögon uppskattar vi att Petter Andersson utnyttjar chansen till speltid i Holland, och att Zlatan är Zlatan.

Stora, signifikanta matcher och resultat? Det är såklart svårt att blunda för klosskrossen i SW5, när Man United och Chelsea stångade fram ett kryss. När Barcelona vaknar så gör de det rejält, men revitaliserade Man City ville minsann inte vara sämre.

Hajduk vände till sist trenden i kampen om Kroatien och Ajax och Feyenoord kryssade när intelligentia stod mot hamnknegeri i Holland. Någon rejäl skräll? Skulle vara att Boca Juniors kraschar oväntat på Bombonera.

Och så har ni väl inte missat att någon form av psykotisk huliganism kommit till Japan?

/Erik Niva

Njuter lika mycket av att vara ledig som av att se Milan svara alla kritiker, inklusive undertecknad, med fyra mål mot ett och med ett spel som mestadels burit  en stämpel av gamla dagars rödsvarta höga klass.
Laziale eller ej; serie A behöver ett Milan i form. Den italienska måltiden saknar en av sina godaste rätter om inte i rossoneri finns med vid honnörsbordet.

Direkt efter matchen går jag över till de italienska kanalerna för fotbollsprogram av en klass som inte finns i Sverige. Inte nödvändigtvis för att de svenska programmakarna är dåliga utan för att vi rör oss på gärsgårdsnivå jämfört med de italienska stekarna.

Det minst njutbara i kväll har väl annars varit att se Berlusconis stelopererade ansikte på hedersläktaren. …