Okej, vad har George Mourad gemensamt med Paul Gascoigne, Bruce Grobbelaar, Youri Djorkaeff och John Terry?

Anyone…?

…äh, okej, jag orkar inte hålla det till något kommande inlägg. Såhär ligger det nämligen till. Gamle ”Alla-heter-George-i-Göteborg”-George spelar ju numera i holländska Willem II, och häromsistens bröt han näsan i en duell.

Nu ska han tydligen få en sån här skön skyddsmask för ansiktet, precis som alla ovanstående storheter tidigare haft.

Min favoritmask? Gotta be Gazza.

Eller finns det månne starka kandidater som man glömt?

Nu väntar jag ivrigt på Zorro-bilderna på Mourad.

/Erik Niva

Sitter och skriver på min lediga kväll på min sida tills i morgon, där blir det mer italienskt.

Tills vidare bjuder jag på en krönika från min fredagssida i våras, som jag fick otroligt många positiva, fina och tänkvärda mejl om.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1748946.ab

En krönika om en av alla de supportrar som fotbollen trots allt handlar om, eller i alla fall borde handla om.

Zidanes uttalande fick fart på vår redaktion, så nog var det nytt alltid, för de flesta.
Nu fick ni bloggläsare som inte sett det på annat håll i alla fall ta del av det innan vi skrev om det på webben.
Inte riktigt så vi jobbar för det mesta men det var ni värda. 😀

Uefa är som vanligt på hugget kring tv-rättigheterna och plockar bort länkar.
Enligt trevliga läsare som mejlar kan ni istället se Del Pieros mål på bland annat:

http://www.mysoccermedia.com/

Där ser man. När jag går igenom dagens italienska tidningsskörd ser jag att La Stampa, baserad i Turin, citerar Zinedine Zidane som säger:
”Jag gjorde fel som skallade Materazzi”.
Alla har sett det som hände, om ni inte befann er på månen eller i en ubåt, men
vi tar det igen ändå:
http://www.youtube.com/watch?v=PLLez12OqlU&feature=related

Nyheten om Zidanes ånger toppar La Stampa-sport. Vet inte om det här varit ute förut, kanske under OS-veckorna, då jag levde i Peking-bubblan, eller senare. Men för mig är det i alla nytt – och intressant och uppenbarligen även för La Stampa.
Att han ångrar sig avslöjas i den mycket efterlängtade boken ”Zidanes dolda ansikte” (så lyder i alla fall titeln på italienska. ”Dolda sida” vore väl egentligen bättre svenska). Boken släpps nu på onsdag, den 24 september, i Frankrike.
Som ni kanske minns så försvann delar av manuset till biografin då två skilda datorer stals vid två olika inbrott i våras.

Själv minns jag de gamla goda dagarna då Zidane spelade i Juventus. En som är kvar från den tiden är den käre, gamle konstnären Alessandro Del Piero. I går kväll gav han Juventus segern mot ryska Zenit och visade än en gång att han är ett stycke levande fotbollshistoria
Och vilket mål! Här har ni det, och lite annat smått och gott från matchen. Del Piero i högform som ni ser. Hans 38:e mål i CL. Respekt

http://www.youtube.com/watch?v=yrf4ebAHibo

Jamen, då är ju allt lugnt.

Newcastle har ingen fungerande ägare, ingen riktig tränare, inget lag – och en supporterskara som är på gränsen till att till väpnat uppror.

Men de har Richard Money.

– Jag har blivit ombedd att hjälpa Chris (Hughton). Han har ingen lätt sits för tillfället, och jag kommer att göra vad jag kan.
*
Money är numera chef för Newcastles ungdomsakademi, och enligt honom kunde knappast framtiden se ljusare ut:

– Jag tror inte att någon här oroar sig för framtiden.

Vill någon i The Toon Army ha ännu fler lugnande besked kan de ju alltid ringa upp en AIK-supporter, och snacka lite löst om 2004-säsongen.

/Erik Niva

Arsenals nutidshistoria består bara av två perioder. Vi har George Graham-åren – mellan 1986 och 1995 – då hårt slit, offsidefällor och sena segermål gav laget identiteten som Boring-boring-one-nil-to-the-Arsenal.

Sedan har vi ju såklart den fenomenala Arsène Wenger-eran – från 1996 och framåt – då hela klubbens image genomgått en total makeover. Arsenal av i dag är ju unga, moderna, offensiva Arsenal.

Men vad hände egentligen däremellan? Jo, säsongen 1995-96 leddes Arsenal av kärve skotten Bruce Rioch. De lyckades till sist klänga till sig en femteplats i ligan, men åkte direkt ur FA Cupen mot ett andradivisionslag och såg generellt tröga ut.

Värvningen av Dennis Bergkamp kan möjligen anses vara någon form av tjuvstart för det som komma skulle, men den hade Bruce Rioch i stort sett ingenting med att göra. I stället smög sig bortglömda old school-spelare som Andy Linighan, Martin Keown, Ray Parlour och Scott Marshall in i hans lag.

Till slut var det nog Riochs behandling av klubbhjälten Ian Wright – som han försökte pressa ut på vänsteryttern – som fällde honom. Han fick sparken efter sin enda säsong. En okänd fransman som hette Wenger ersatte honom, och ingenting blev sig någonsin likt igen.

Vad som hände med Arsenal vet vi, vad som hände med Rioch är betydligt mer oskrivet. Jo, han blev assisterande manager för QPR, men fick lämna efter en säsong. Han fick chansen som manager för Norwich, men sa upp sig efter två år. Han  försökte i Wigan, men fockades efter bara ett halvår.

Rioch kände sig missförstådd, och kom till slut att lämna brittisk fotboll helt. Under en nästan åtta år lång frånvaro glömdes han i stort sett bort fullständigt.

I går var han tillbaka. Han var tillbaka i det Skottland där han hör hemma, och som manager för danska knatten Aalborg red han ut från självaste Parkhead med revolvrarna knattrande och en 0-0-poäng i sadelväskan.

Bruce Rioch – Champions League-manager.

– Det är klart att jag är lite besviken över att allt gick som det gick i den brittiska fotbollen, men det finns ingen tid för bitterhet i mitt liv. Och det här handlar inte om mig, utan om Aalborg. Vi var fantastiska den här kvällen, och klubben har gjort det enormt bra med små resurser. Det Manchester United spenderade på Dimitar Berbatov skulle täcka vår budget – med precis allt inkluderat – i över sju säsonger.

Aalborgs nästa Champions League-match? Manchester United hemma på Energi Nord Arena.

/Erik Niva

Bästa kommentaren efter Romas hemmaförlust mot Cluj står De Rossi för:
”Man kan säga att vi saknar tur. Men vi saknar många andra saker också”.

Kanske saknar man Fabio Capello. Inget ont om Spalletti som jag verkligen gillar. Bara hans underbara toskanska dialekt är ju en orsak att charmas av karln. Men framför allt är han en duktig tränare. Ändå kan jag dagar som denna inte låta bli att tänka på den gamle räven Capello, vinnaren.
Senast jag träffade honom var då han lämnat Rom för Turin. Våren 2005 i mixed zone efter Juventus-Real Madrid, då jag fick höra honom lovprisa Zlatan som gjort en mycket bra match och överglänst sin gamle idol Ronaldo.
Strax intill stod David Beckham och pratade tålmodigt med News of the World, tidningen med makt att rasera de flesta karriärer och privatliv.

Även Capello har nu fått känna på de brittiska medierna och deras jakt på förbundskaptener. Samtidigt vill jag inte rakt av kapa de brittiska medierna, det vore för lätt. Under min tid som korrespondent i Storbritannien slogs jag också ofta av hur skickliga de är, även om pressetiken är en annan. Dessutom är engelskan ett fantastiskt rubrikspråk. Inte sällan skrattade jag högt för mig själv när jag satt med kommande dags tidningar.
(Dessa levererades vid midnatt brittisk tid till lägenheten med bud, och då hann man fortfarande skumläsa, leta efter nyheter och skriva hem till avdelningarna nyheter, sport och nöje, om än under stor stress).

En som underskattade de brittiska journalisterna var helt klart Sven-Göran Eriksson. I maj 2001 var jag i London tillsammans med Abbe Bonnier och Svennis och min gemensamme bekant PG Skoglund. Vi gick ut och åt med Svennis på San Lorenzo, en av Londons flottaste italienare, belägen i fina Knightsbridge. Det sägs att även Lady Di brukade dinera där.
Hur som helst försäkrade då Svennis, som var tämligen färsk på posten som engelsk förbundskapten, att han hade koll på medierna. Det hade han inte skulle det visa sig… Han var van vid Italien där privatlivet, mestadels med rätta tycker jag, fick vara privatliv, åtminstone i sporttidningarna.
Hur som helst åt vi gudomlig mat och eftersom det var precis runt det italienska valet, som jag skulle tillbaka till Italien och bevaka, pratade vi en del politik. Restaurangägaren kom och satte sig hos oss över grappan och jag slogs av hur skickligt Svennis parerade alla försök att få honom att inta en politisk ståndpunkt.

Åren går och nu är signor Eriksson i Mexico. Jag gläds åt hans framgångar och när det gäller eventuella privata tillkortakommanden säger jag bara: den som är utan synd ska kasta första stenen..

Lilla BATE och stora Zenit ska ut och bugga i de fina fotbollssalongerna, men om Ola Wenström skulle ställa sin favoritfråga till mig – ”Vad är du mest nyfiken på ikväll?” – så vet jag vad jag skulle svara.

Hur kommer Old Trafford att reagera på att ha världens bäste spelare tillbaka?

Hade Cristiano Ronaldo själv fått välja hade han spelat för en annan klubb i stället för att slava på Old Trafford. Han vet det, vi vet det och Man Uniteds fans vet det.

Trots att de brukar göra en poäng av att hylla sina frånvarande hjältar – de sjunger fortfarande om Eric Cantona, Gary Neville, Ole Solskjaer och Roy Keane – så har de så vitt jag vet nu inte sjungit Ronaldos namn en enda gång sedan Champions League-finalen. ”Running down the wing, hear United sing, Viva Ronaldo” har blivit ”Could have won the cup, but he fucked it up, Viva John Terry”.

Alex Ferguson tror inte att comebacken kommer att innebära några större problem:
– Jag tror inte att han behöver vinna fansen tillbaka. Jag tror att de förstår att han är en ung man som blivit frestad av pengarnas lyster.

Barney Chilton – redaktör för United-fanzinet Red View – har en mer pragmatisk hållning:
– För stunden kommer vi att behandla honom som ett barn som bett om ursäkt och som vi skickat till skamvrån. Inte för de som är missnöjda med hans Madrid-begär helt har förlåtit honom, utan för att vi vet att något annat vore kontraproduktivt.
•••
I övrigt får vi Spurs-fans vara nöjda med att Newcastle fortsätter vara Newcastle, så att vi klarar oss undan med att vara engelsk fotbolls näst största skämt.

Senaste nytt är att en stackare som liknar bortflyende ägaren Mike Ashley inte ens kan gå på puben längre utan att bli attackerad. Att Ashley själv är i arabvärlden för att försöka hitta köpare, men i stället super bort sina möten. Och att sjövilde Danny Guthrie inte alls ringt upp Craig Fagan och bett om ursäkt för att han sparkat sönder hans ben, utan fegat ur med ett sms.

/Erik Niva

Nedan kan ni också se min minsta syster Jill med Carl, våren 2001, då Romas fans firade på gatorna. Laziali eller ej, vi kunde inte låta bli att charmas av Totti-hunden…
Även om Carl nog var lite rädd.
Tröjan är i alla fall obetalbar – liiksom hunden och den store Totti.
Minns när han var som allra störst, han och Nesta. Kungarna av Rom som möttes i derbyna. Jag skrev om det till Offside, 2002 inför VM, tror att reportaget hette ”Staden delar oss”:

En ny dag här, en dag som faktiskt snart kommer att innebära att jag kryper ner i sängen igen. Var klar 01.50 i natt, i säng 03, upp 07 med lilla dottern. I dag är första lediga dagen på jag vet inte hur länge. Efter OS (3,5 vecka jobb varje dag) har det varit mycket jobb på lediga dagar här hemmavid också.
Gnäller inte, men några timmars sömn behövs nu.

I går kväll var vi i alla fall på speedway i Hallstavik, fotograf Jimmy Wixtröm och jag. Läs i dag i tidningen! Länk kommer sen, men den här typen av jobb ska njutas på papper, som uppslag, så att Wixtröms bilder kommer till sin rätt och text och bild får samverka. Inget går upp mot att bläddra i en tidning, trots allt.
Förra helgen var det boxningsgala, också för nya serien Nedslag Wegerup och Wixtröm. Jag har själv bett att få göra lite annat än framför allt internationell fotboll. Uppskattar den otroligt mycket, men ville få lite omväxling.

Underbart att komma ut i verkligheten och träffa ”vanligt” folk som uppskattar att vi är där. Eftersom jag mest åker utomlands på jobb sen många år är det också roligt att resa i Sverige lite igen.
Som nyhetsreporter gjorde man det mer och jag tänkte ofta på hur privilegierad jag var som fick komma in bakom alla dessa ytterdörrar hos folk runt om i landet. Så många fina möten med människor, även om omständigheterna ibland var hemska.
Det finns ju, som bekant, betydligt värre saker än att förlora i CL.
Även om det sms jag fick från vännen Stefano i Rom i morse var rätt desperat…

Nu är det jag och nya boken ”I döden dina män” som gosar ner oss under täcket en timme eller två.

Apropå att man ska vara passionerad supporter men ändå ta saker och ting för vad de är så får ni här en bild på mig och en liten romanista, son till en god vän. Han är  i dag sju år äldre och väldigt duktig på fotboll – Carl var i somras på Juventus träningsläger!
Här sitter jag med den lille fine giallorosson tätt intill mig och ser Juventus-Roma på en bar i Rom, nära Qurinale.