Kul det här.

Det var visserligen i ”High Fidelity” som Nick Hornby gjorde ett stort hönan-och-ägget-nummer av besatthetens baksidor – ”lyssnar jag på musik för att jag är deprimerad eller blir jag deprimerad av att lyssna på musik?” – men det hade precis lika gärna kunnat vara i ”Fever Pitch”.

Den som tror att det är roligt att vara fotbollssupporter har själv aldrig varit en.

Nu ska jag inte komma här och påstå att fotbollen gör mig deprimerad. Dels lider jag inte själv av den sjukdomen – och då är det inget man koketterar med – och dels tror jag att fotbollens sammanhang och beständighet oftast hjälper dem som gör det.

Men en sak har blivit smärtsamt uppenbar den senaste månaden – skulle jag identifiera en enskild faktor som försämrade min livskvalitet så skulle det vara Tottenham Hotspur Football Club.

Det är inte att de inte vinner som är problemet. Herrejävlar, jag håller på Tottenham. Jag har 25 års träning på att förlora. Men det är en sak att göra det nere i den meningslösa tabellmitten, en helt annan att göra det när hela klubbens framtid i praktiken hänger på att vi tar en Champions League-plats vi inte kommer att ta.

Betydelsen av den här kollapsen är ju roten till det onda, men det är den fjantigt fullständiga förutsägbarheten som verkligen tär på mig.

På samma sätt som jag tidigare planerade in konvalescenstid på söndagen (och måndagen) om jag skulle ta en krogsväng på lördagen måste jag snart börja schemalägga sorgeperioder i samband med Spurs-matcher.

Ända sedan den där vändningen mot Arsenal har det varit totalt och fullständigt uppenbart att samtliga Tottenham-matcher skulle sluta med misslyckanden. Tecknen har varit så löjligt övertydliga. Det har varit som att regelbundet gå till sin egen arkebusering, eller i alla fall som att frivilligt sätta sig ner och dricka en rejäl kalk med gift en gång i veckan.

Och tro mig, det är inte vad jag behöver i mitt liv.

I samband med Man United-matchen var jag i Lissabon, på en privat resa med ett kompisgäng. En sådan helg då man ska sitta i solen med en kanna sangria, snarare än att smita in på någon mörk och grottig pub och sedan aldrig komma ut därifrån mentalt.

Inför Everton-matchen hade jag jobbat hela dagen, och hann knappt komma innanför dörren innan jag marscherade raka vägen till soffan för ytterligare två timmar av mental nedbrytning. Och det var den lördagskvällen. Bra partner. Bra pappa.

Igår kom jag hem vid 20-tiden, efter att ha varit utomlands på jobbresa hela veckan. Det absolut sista jag ville göra var att sätta mig att se Tottenham underprestera klockan 20.45, men det var likajävlafullt det jag gjorde.

Varför stänger du inte av, frågar min sambo. Varför struntar du inte bara i att titta, och gör saker som får dig att må bra istället?

Jag har ingen som helst aning om vad jag ska svara på det.

Chelsea borta på lördag? Sluta. Make it go away.

Jag älskar naturligtvis fortfarande Tottenham Hotspur, det kommer jag alltid att göra. Jag önskar bara att de kunde ge fan i att spela några fotbollsmatcher.

/Erik Niva

Bland skurkar, helgon och vanligt folk.

Chelsea sätter upp den största internationella föreställningen som gått på Stamford Bridge sedan de mötte Barcelona 2005. Didier Drogba gör ett mål, John Terry ett annat, Frank Lampard ett tredje.

Lampard har jag redan deklarerat min oreserverade respekt för, och dubbelnaturen Drogba får vi avhandla en annan dag. Jag har nämligen något jag skulle vilja ha sagt om mannen som banderollen beskriver som kaptenen, ledaren och legendaren John Terry.

Det är en sådan bloggvecka. Simon Bank gjorde ju ytterligare ett försök att nyansera uttolkandet av Zlatan Ibrahimovic häromdagen, och John Terry är också en man som tycks få folk att känna att de måste välja en svartvit åsikt.

Jag förstår ju varför det blir så. Om man mest läser om John Terry i pressen är det helt enkelt omöjligt att tycka om karln. Om man däremot ser honom spela fotboll som han gjorde igår går det inte att undvika att göra det.

Hjälte eller ärkesvin? Det ena eller det andra? Naturligtvis både och.

Själv gjorde jag ett försök att skriva om de olika sidorna av mannen i höstas, men fick då mest den sortens respons som gick ut på att jag antingen var rasist, kommunist eller Chelsea-supporter. Det är som det är med det. För några månader sedan började det dock snurra runt en annan text på olika Chelsea-forum, en långt mycket mer initierad och målande text.

Den var skriven av en kille som heter Sam Tillen.

För tio år sedan spelade Tillen för Chelseas juniorlag. Han var 17 år då. En av klubbens mer lovande talanger, men tyvärr också oerhört skadedrabbad. Under en av sina långa rehabperioder kom han att träna med John Terry, som också höll på att kämpa sig tillbaka från en skada.

De två lärde känna varandra, trots att deras karriärer gick i helt olika riktningar. Den 22-årige Terry var snart tillbaka på planen, och etablerade sig som a-lagets kapten. Tillen kollapsade i sin comeback för juniorlaget. Efter elva månaders skadefrånvaro var han tvungen att återvända till operationsbordet.

När han väl återvände till träningsanläggningen möttes han av John Terry, som förklarade att han tänkte använda a-lagets böteskassa för att skicka Tillen på semester.
– Du kan åka vart du vill. Ta med din kompis eller din bror – du förtjänar något bra. Tänk inte på vad det kostar, det är inte dina pengar. Berätta bara för oss vad du vill göra, så arrangerar vi det.
Tillen stammade fram ett ”tack”. Hans mamma hade nyss gått igenom en operation av annan karaktär, så han tänkte att han skulle ta med henne till södra Spanien. Det var lagom nära, inte för dyrt.
– Jag ville inte utnyttja Johns generositet och kände mig inte bekväm med att spendera andras pengar, så på träningen dagen efter frågade jag: ”Är det okej om jag åker till Sevilla över helgen?”. Han svarade: ”Kom igen, Tills! Du kan åka vart du vill – gratis – och du vill åka dit. Det är oktober. Det kommer inte ens att vara varmt. Kolla på det igen. Åk till Karibien eller något. Du ska sitta på en strand och inte oroa dig för vad det kostar – det ska vi se till”.

Efter mycket våndande bokade Tillen en långresa till Tobago för sig och sin mamma. När han väl kom tillbaka var han utvilad, uppfräschad, redo att spela fotboll igen. En tidig morgon på träningsanläggningen gjorde han ännu ett comebackförsök, i en juniormatch mot Crystal Palace. John Terry satt på läktaren.
– Det var fem timmar kvar till a-lagets träning, men han hade åkt in bara för att se om jag skulle klara av att ta mig igenom matchen. Det var verkligen inget han behövde göra. Han gjorde det ändå.

Tillen drog igenom en hel rad exempel på andra gånger John Terry visat värme, generositet och lojalitet mot människor lägre ner i Chelseas klubbhierarki. Han betalade körlektionerna för alla juniorspelare som höll på att ta körkort. Han guidade dem rätt i djungeln av kontrakt och agenter. Han såg till att de fick rejält tilltagna bonusar när de putsade a-lagsspelarnas skor, och han betalade till och med deras böter ifall han ansåg att de blivit orättvist behandlade.
– Naturligtvis sa han till dem att aldrig berätta något för någon. Och allt det här hände före Roman Abramovitjs tid, innan John var en superstjärna som tjänade ofantliga pengar.

På den här tiden hade Chelsea en gammal massör som hette Al. Han var inte mer välbetald än någon annan massör, utan hankade sig fram och tog sig till jobbet med en rostig gammal bil som till slut säckade ihop fullständigt. För Al var det ett dråpslag. Han trodde att han skulle behöva pensionera sig, då han var för gammal för att orka med kollektivtrafiken.
– Efter träningen en dag sa John åt honom att följa med ut. Han höll för Als ögon och ledde honom ut till parkeringen. När han öppnade dem såg han en helt ny bil. John hade sett till att alla a-lagsspelare hade varit med och betalat. Den gamla mannen började gråta.

Sam Tillen jämför John Terry med Marcel Desailly, världsmästaren som var Chelseas tidigare lagkapten.
– Han var enorm som spelare, men ingenting som kapten, inte ens i närheten av John. Under mina första år i juniorlaget var det mitt jobb att fixa fram a-lagströjor med autografter, för att skänka till välgörenhet. Vi radade upp oss i hallen där a-lagsspelarna gick förbi före träningen, bad dem att skriva på tröjorna. När Desailly kom brukade han låtsas prata telefon, så att han slapp göra något. Vi bara: ”Marcel, uuuummm… Marcel, skulle du kunna vara snäll att…?”. Men så var han bara borta. Besvikelse.
– John är den perfekta kaptenen. Han glömde aldrig hur det var att vara juniorspelare. Han fanns alltid tillgänglig om du ville prata med honom. Han frågade alltid varje juniorspelare hur det gick för dem, och om han hörde att du hade gjort en bra match så gratulerade han dig och uppmuntrade dig. Han visade verkligen ett äkta intresse, och glömde aldrig bort de unga spelarna.

John Terry är sannerligen inget snövitt helgon. Det är lätt att begripa varför Wayne Bridge inte vill skaka hans hand, varför bröderna Ferdinand inte vill ha med honom att göra och varför höga herrar i ansvarspositioner tycker att det är olämpligt att han ska leda det engelska landslaget. Samtidigt är det värt att lyssna på de människor som hade kontakt med JT för mer än ett årtionde sedan, och som fortfarande hade hoppat ut för närmsta stup ifall han hade bett dem.

Massören Al gick bort häromåret, efter en längre tids sjukdom. John Terry besökte honom regelbundet på sjukhuset, och höll tal i samband med begravningen.

Sam Tillen spelar numera fotboll för Knattspyrnufélagið Fram i Landsbankadeild-ligan på Island. Det är inget någon behöver berätta för John Terry. Jag är helt övertygad om att han har full koll på det.

/Erik Niva

Innan vi tar det där djupa andetaget och dyker ner i Champions League-bassängen skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att den nya MLS-säsongen dragit igång inför välfyllda nordamerikanska läktare.

Enligt den stora årliga ESPN-undersökningen är fotboll nu den näst mest populära idrotten bland amerikanska ungdomar (12-24 år). Före basketen. Före baseballen. En hel ocean före ishockeyn.

Det här beror naturligtvis på en massa intressanta samhälleliga faktorer och det här kommer såklart att få en rad spännande sociala konsekvenser – men jag får lov att återvända till de analyserna i andra sammanhang. Här i bloggen är jag nämligen upptagen med att värdera utvecklingens populärkulturella betydelse.

I Europa är ju fotboll och musik så kulturellt sammanlänkade att företeelserna knappt går att skilja åt ens om man försöker. Utan att ha ansträngt mig för att få kunskapen har jag koll på nästan alla mina favoritartisters relation till fotboll. Är de intresserade? Vilka håller de på? Går Billy Bragg fortfarande på West Ham-matcherna? Gjorde Dennis Lyxzén mål i sin senaste träningsmatch för Höjdens BK?

I USA har ju läget länge varit ett helt annat. När Rivers Cuomo i Weezer först började prata om sitt fotbollsintresse framstod det som smått unikt för mig. När jag såg att Alex Rosamilia i Gaslight Anthem hängde en St Pauli-flagga över sin förstärkare räckte det för att jag skulle älska det bandet ännu lite mer.

Nu är det som att dammluckorna öppnats, och att det inte går en enda vecka utan att det amerikanska populärkultursmaskineriet spottar fotbollsreferenser över oss. Inför den här MLS-säsongen har det varit en stor grej att hipsterkomedin Portlandia lät en scen kretsa kring en Portland Timbers-match, men själv blir jag ju mer taggad när jag ser att Rancid-trummisen Branden Steineckert dragit ihop en ny kamphymn till sitt älskade Real Salt Lake.

Och visst, det finns ju något nyproducerat och artificiellt över marschen – Steineckert har bara varit fotbollsintresserad i fem år – precis som det vajar en posörvarningsflagga ovanför San Jose Earthquakes-supportern Lars Frederiksens huliganband Old Firm Casuals. Ändå vägrar jag att bli snobbig och elitistisk kring den här grejen.

Vill USA gilla fotboll är det helt okej för mig att de gillar fotboll på USA:s sätt. Vill Rancid-folk spela in fotbollslåtar blir jag fnitterförtjust.

Men med det sagt är ju det här sånt som utspelar sig i mitt eget lilla hörn av den amerikanska konst- och musikvärlden. Därutöver hade jag inte bättre koll än att jag visste att TomKat gick och såg LA Galaxy ibland. Efter en kortare googling har jag fått fram nedanstående lista över amerikanska nöjesprofiler som påstår sig gilla fotboll.

Drew Carey – Seattle Sounders
Samuel L Jackson – Liverpool
Michael Moore – Arsenal
Sylvester Stallone – Everton
Elijah Wood – West Ham
Spike Lee – Arsenal
Dr Dre – Liverpool
Renée Zellweger – Chelsea
Viggo Mortensen – San Lorenzo
Julia Stiles – New York Red Bulls
Linkin’ Park – Chicago Fire
Owen Wilson – Chelsea
Freddie Prinze Jr – LA Galaxy
Dave Grohl – West Ham
Justin Timberlake – Man United
Busta Rhymes – Chelsea
Tom Hanks – Aston Villa
Kevin Costner – Arsenal
Brad Pitt – Liverpool
Will Ferrell – Ipswich
Jay-Z – Arsenal
Matt Damon – Arsenal
Ray Liotta – Spurs
Cameron Diaz – Brentford
James Woods – Brentford
Jim Carrey – Brentford
Wyclef Jean – New York Red Bulls
Jon Stewart – New York Red Bulls
Robert Duvall – Boca Juniors
Eva Longoria – Chivas
Danny De Vito – Napoli 

Här ska jag ju förtydliga att den här listan är långt ifrån definitiv, och innehåller allt från genuina fotbollsfanatiker som Drew Carey till såna som Tom Hanks, som säger sig sympatisera med Aston Villa eftersom han tycker klubbnamnet låter som en behaglig spaanläggning.

Dessutom har jag ju garanterat missat dussintals namn – men det är ju här alla ni amerikanofiler kommer in. Hjälp en eurocentriker att sortera agnar, veten och allt annat ogräs. Vilka USA-kändisar förtjänar inte sin plats på fotbollslistan – och vilka ska in istället?

/Erik Niva

Nuförtiden håller ju det Simon Bankska bloggmaskineriet så hög produktionstakt att man nästan är rädd att försynt sticka in ett inlägg. Tänk om man klämmer fingrarna.

Men plikten framför det mesta, östra Tyskland framför allt.

Helgens mest remarkabla fotbollsmatch spelades nämligen i Dresden. Eller rättare sagt – helgens mäktigaste publikmanifestation ägde rum utanför Rudolf-Harbig-Stadion.

Dynamo Dresden spelade hemma mot Ingolstadt i Zweite Bundesliga.

Matchen spelades inför tomma läktare, så exakt 0 åskådare släpptes in på arenan. Ändå köpte 41 783 människor biljett till Das Geisterspiel, Spökmatchen.

Straffet med spel inför tomma läktare utdömdes efter att tillresta Dresden-fans ställt till problem vid en cupmatch i Dortmund i höstas. I Dresden ses det som en orättfärdig kollektiv bestraffning, en blind svepning som främst träffar oskyldiga. Därför samlades tiotusentals människor utanför K-Block igår. Och det var långt ifrån enbart ultrasfalangerna som gick med i Spökjägarmarschen dit. Det var kvinnor och män, pensionärer och småbarn.
– Det här är vår klubb, vår stolthet. Vi är här för att markera mot Fotbollsförbundet, då den här bestraffningen helt enkelt inte är rättvis. Det 50 anarkister gör ska inte få drabba 30 000 människor, sa ett par av dem till Sächsische Zeitung.

Dynamo Dresden är en ekonomiskt hårt prövad klubb, en sådan förening där ett intäktsbortfall på några miljoner får liemannen att positionera sig framför arenans huvudingång. Igår hindrade de gulsvarta horderna honom från att komma hela vägen in. Försäljningen av de ogiltiga matchbiljetterna gav nästan 2,5 miljoner kronor till Dynamo Dresden, och en påminnelse om vad som egentligen är viktig runt en fotbollsklubb.

Matchen slutade 0-0, men när spelarna efteråt gick ut på arenatrappan för att tacka de utestängda fansen – då firade de en gemensam seger.
– Jag kan inte ens beskriva det jag såg därutanför. Jag såg en enorm hord människor som skrek med full hals, och jag kan se i deras ögon hur mycket Dynamo betyder för dem, sa mittfältaren Sebastian Schuppan.
– Det var ren gåshud utanför arenan. Otroligt, fenomenalt. Du måste ha varit där för att förstå det, sa lagkaptenen Cristian Fiel.

Jag var ju inte där – men när jag tittar på Youtube-klippen tror jag mig ändå förstå lite av vad Dynamo-folket pratar om.

/Erik Niva

Jag är inte så överdrivet mycket för religiösa uppenbarelser – men jag är jävligt mycket för att se Athletic Bilbao spela fotboll en bister marsdag i nådens år, 2012.

Själva matchen ska jag inte orera särskilt mycket om. Såg ni den inte så lär ni få höra. Manchester United-Athletic Bilbao, 2-3. ”Det bättre laget vann”, erkände Alex Ferguson, och vafan skulle han säga?! Det var ju klasskillnad. Athletic hade haft 26 skott mot mål, 55 procent av bollinnehavet och 8 hörnor. Manchester City var betydligt mindre spelmässigt överlägsna när de åkte till Old Trafford och vann med 6-1 i höstas.

Metodiken bakom har jag skrivit om tidigare, och jag ska inte trötta ut er med ytterligare anekdoter om den geniala galenskapen som präglar Marcelo Bielsa.

Det jag nu vill rusa ut och skrika om från hustaken är något långt mycket mer grundläggande, något långt mycket viktigare.

Det går.

Fortfarande. Faktiskt.

1979 gick Malmö FF till final i Europacupen med tio spelare från Malmö och en från Glimåkra, tio mil bort. Tanken på att lyckas med något liknande under 2000-talet har känts direkt skrattretande. Athletic Bilbaos envetna idé om att bara ställa upp med basker har mest framstått som en politisk markering, som på lite sikt skulle tvinga ner dem i La Segunda.

Men så kom då Marcelo Bielsa. Så kom den här fantastiske fotbollsvarelsen och visade vad något så gammalmodigt som en tränare kan uträtta.

Det tog några vingligt vilsna månader innan grunderna satte sig, men nu är Athletic Bilbao på väg upp genom den spanska tabellen med katapultkraft. Okej, de är inte lika bra som Barcelona eller Real Madrid – men det är inga andra lag i Champions League heller.

Athletic Bilbao kommer snart att ligga trea i La Liga. De är i final i spanska cupen. Jag kan inte se dem missa kvartsfinalen i Europa League.

På fullaste allvar skulle jag säga att de just nu är ett av hela Europas fem, sex bästa lag.

Och för att återigen återvända till huvudsaken – tillsammans med sina spelare har Marcelo Bielsa åstadkommit allt detta under sju ynka månader på träningsplanen.

Visserligen har ju Athletic Bilbao klart mycket högre omsättning än någon av våra svenska lilleputtar, men de tillhör ändå inte Europas 50 rikaste klubbar. Hade han bara fått förtroende, manöverutrymme och några dussin löpvilliga ben – då hade Marcelo Bielsa kunnat upprepa tricket i nästan vilken mellanstor europeisk förening som helst.

”Presspel är synonymt med fotboll”, är ju Bielsas grundmantra, och ska vi fortsätta parallelldragandet så låter han ju på så sätt som en moderniserad Bob Houghton. Kärnan i hans fotbollsfilosofi är ju inte att ha de bästa och dyraste individualisterna – utan om att ha laget som löper med tydligast tanke, störst intensitet och mest samordning.

Det kanske låter destruktivt och tråkigt i skrift, men ingen som såg hans lag inta Old Trafford igår kan någonsin påstå att det ser torftigt ut i praktiken.

Manchester United är nog världens mest globaliserade idrottsföretag, ägd av skrupelfria amerikanska riskkapitalister och med en årlig omsättning på ungefär 3,5 miljarder kronor.

Athletic är en ganska liten fotbollsklubb från Bilbao, ägd av supportrarna och representerad av elva basker.

De senare kan besegra de förstnämnda, och de behöver inte vinna genom att spela fult och hoppas på turen. De kan vinna genom att helt enkelt spela bättre fotboll.

Sing Hallelujah.

/Erik Niva

De säger att en konstnär aldrig någonsin kan upphöra att vara en konstnär, hur gärna han än vill och hur mycket han än försöker.

Som alla vet är ju Robin van Persie son till en skulptör och en målare. Han hade en uppväxt där han alltid uppmuntrades till kreativitet och nyskapande. Den genomsnittlige holländaren är egensinnig, självständig och frisinnad. Robin van Persie är allt det där, i ännu mycket högre doser.

För några år sedan beskrev han sin syn på fotboll i en klassisk Daily Mail-intervju:
– När jag ser på fotbollsplanen så ser jag på den som min kanvas. Jag ser lösningar, möjligheter, utrymmet att uttrycka mig själv. Själv var jag inte artistisk vad gällde att teckna eller måla, men jag var artistisk när det rörde sig om idrott. Jag letar alltid efter det ultimata, det maximala.

De senare åren har resonemangen låtit annorlunda.
– Tidigare brukade jag överväga alternativen, tänka efter om det fanns läge för en chip eller en klack för att få till den vackraste avslutningen. Nu ska bara bollen in. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om hur det går till.

Det senaste kalenderåret har Robin van Persie gjort 45 mål. Många av dem har varit enkla, oestetiska petningar från fyra, fem meter.

Ikväll kom så läget efter drygt 59 minuters spel. Lägenas läge. Ett parerat Gervinho-skott, en retur som rullade fram mot honom, några få meter framför ett i stort sett vidöppet mål.

Allt Robin van Persie behövde göra var att trycka till bollen någorlunda ordentligt. I så fall hade en obalanserad Christian Abbiati aldrig ens haft en chans att hinna reagera.

I så fall hade han varit tvåmålsskytten som tagit sitt lag hela vägen ikapp, och i så fall är jag också ganska övertygad om att Arsenal hade fullbordat en av de mest mirakulösa vändningarna i hela idrottshistorien.

Istället tog den där konstnärliga instinkten över, den där medfödda viljan att sätta dit den allra vackrast tänkbara finishen på konstverket.

Innan Robin van Persie ens hade hunnit tänka en medveten tanke hade han nonchalant chippat bollen mot nättaket, och innan han hade förstått vad som hade hänt hade en stark Abbiati-arm flaxat bort den.

Det var en hårresande miss, en fotbollens motsvarighet till den där snowboardtjejen som var ett gupp ifrån ett OS-guld, men ramlade bort medaljen då hon skulle showa fram någon sorts trick.

Robin van Persie är och förblir Arsenals mest framstående och mest betydelsefulla spelare. Det senaste året har han obestridligen tillhört världens allra bästa, och alltså gjort 45 mål.

Jag undrar hur många av dem han hade bytt bort för att få chansen att göra om den där senaste avslutningen en enda gång till.

/Erik Niva

Jag vet nu inte vad ni gör när ni är lediga. Själv åker jag och tittar på hardcorepunk. Eller fotboll.

Äh, nu koketterar jag ju, men om ni tycker att det varit osedvanligt tyst från just det här tangentbordet den senaste veckan så beror det alltså på att jag varit iväg på på viktigheter i Umeå. Och i Lissabon. Matchen mellan Benfica och Porto var inte huvudsaken på en weekendresa med ett gammalt kompisgäng, men i ett såhärpass offentligt sammanhang relaterar jag nog hellre till den än till de där Thåström-besjungna nätterna nere i sjögångens Bairro Alto.

3-2 till Porto blev det ju. Ett offsidemål i 87:e minuten väckte liv i de senaste årens mutskandal för de rödvita, medan det bekräftade den portugisiska fotbollens maktförskjutning för de blåvita.

Benfica är ju inte landets starkaste klubb längre, och har heller inte varit det på nästan 20 år.

Det finns en lång rad anledningar till att det har blivit så – de flesta bottnar i ekonomisk vanvård – men det finns framförallt en episod jag inte kunnat låta bli att fördjupa mig i.

Av alla fotbollens kulturkrockar är nämligen det här en av mina favoriter: tiden då Graeme Souness styrde Benfica.

Klubben och dess nya manager kom ju – försiktigt uttryckt – från lite olika håll. Benfica var Eusebios gamla glamourförening, de som är alldeles allvarliga när de beskriver sig själva som världens största klubb. Mesta portugisiska mästarna, dubbla Europacupvinnarna. Graeme Souness var bakgatugrabben från Edinburgh, som nyss fått sparken efter sex matcher som manager för Torino i Serie B.

Några år tidigare hade han förstört Liverpool genom att ta vansinniga beslut i hiskeligt tempo, utan att lyssna på någon av alla de som bad honom besinna sig. Men det var ändå ingenting mot kulturrevolutionen han försökte sig på uppe i norra Lissabon.

Från första stund visade Souness upp en demonstrativ motvilja mot hela det portugisiska sammanhanget. Han vägrade att lära sig ett enda ord av språket, deklarerade att han inte ens öppnat den kursbok som klubben lyckats pracka på honom. Han struntade totalt i att läsa in sig på motståndarlagen, och såg misstänksamt på de flesta av Benficas egna spelare. Brassen Amaral fick en uppsträckning för att slagit för många yttersidor på träning – ”vi är inte i Brasilien nu” – och under matcherna fjättrade Souness laget i en strikt och defensiv spelmodell. Han litade inte på sina spelare, på deras disciplin, professionalism och offervilja.
– Jag installerade en helt ny uppsättning maskiner i gymet, för att få spelarna att förbättra sin fysik. I flera månader vägrade de att använda dem. Men mot slutet av säsongen blev det plötsligt helt frenetisk aktivitet i gymet. Då ville de träna upp sig för att se bra ut inför tjejerna på stranden till sommaren.

Graeme Souness är många saker, men han är inte en man som tror på tyst diplomati. Under sin tid i Galatasaray dunkade han som bekant ner klubbens jättelika flagga i Fenerbahçes mittcirkel, och medan han var i Portugal tvekade han inte att sprida sarkasmer om ”the latinos” omkring sig.
– For a lot of latin players, professional ethics are something that appear to have been forgotten.
– Anything goes in a Latin country.
– If you coach a Latin club, you’re always four games away from the sack.
– I’ve a Scottish mentality, not a Latin mentality, which means I won’t give up.

Nej, han gav inte upp, Souness, utan han fortsatte orubbligt framåt på sin egen kurs. Planen var enkel, men tydlig. Han tänkte ersätta smånätta sydländska tekniker med sin egen typ av rejäla, hårdföra britter. En spelare som Deco hade inte längre någon plats i Benfica, eftersom Souness istället hämtade in kantigt mediokra fotbollsarbetare som Mark Pembridge, Michael Thomas, Scott Minto, Dean Saunders och Brian Deane. Han motiverade sina värvningar med att prata om spelare med ”big balls”.

En ung Nuno Gomes var en av spelarna som såg saken från andra sidan.
– Han gillade helt enkelt inte portugisiska spelare. Vi har den latinska stilen, medan han har en stil som mest går ut på att jobba hårt. De här åren spelade vi helt annorlunda än vi gjort tidigare. Vi var mer aggressiva, och när Brian Deane kom så begränsade vi oss till att slå höga bollar mot hans huvud. Det var en helt annan spelstil, och problemen blev allt större i takt med att Souness inte kunde sluta säga dåliga saker om portugisiska spelare. Det var en svår period.

Publiken på Estadio da Luz var uppvuxna med Bela Guttmanns Benfica, Eusebios Benfica – nu tvingades de plötsligt gå och se på ett Benfica som lika gärna hade kunnat vara ett Sheffield United.

Och oj, vad de avskydde det.

Våren ’99 spelade Benfica hemma mot Boavista. Två nya Souness-britter debuterade, en helt poänglös Steve Harkness (med ”Steve” som artistnamn på matchtröjan) och en redan alkoholiserad Gary Charles. Det blev 0-3 till sist, och 50 000 människor viftade med resignationens vita näsdukar mot Souness. Några supportrar försökte storma avbytarbåset, medan några hundra andra väntade på Souness utanför entrén. Det tog två och en halv timme innan en polispatrull till sist kunde eskortera honom bort från arenan.

Dagen efter fick Graeme Souness sparken.

Själv menar han fortfarande att han gjorde ett bra jobb i Benfica, att han lovats större investeringar och att han mest bara blev ett offer för orimliga förväntningar.
– Benfica har de mest krävande fansen jag någonsin kommit i kontakt med. Det är långt, långt mycket värre än runt Rangers eller Liverpool, inte ens Galatasaray kommer nära. De tror att de har en gudagiven rätt att vara Europas största klubb. Men de är kappvändare. Du har tio minuter på dig att göra mål innan de börjar vissla och bua. Det är tjurfäktningsmentaliteten – ett offer måste utses. Klubben är ett monster. Varje liten sak du gör blir kritiserad. Jag fick lära mig att varje byte var fel byte, på samma sätt som det var fel att inte ta in en avbytare ifall jag inte tog in en avbytare. Folk pratar om de brittiska medierna. Tro mig, brittiska journalister är fullständiga gentlemän jämfört med de portugisiska.

För Graeme Souness slutade hans tid i Portugal med att han blev utlåst från träningsanläggningen, och att han inte fick ut de pengar han ansåg att klubbpresidenten var skyldig honom.

Souness hotade att skicka ”some latinos” på honom för att göra upp räkningen.

/Erik Niva

Och så var det med den saken.

En kombination av ett oskarpt övermod – ja, faktiskt – och ett stort systemfel fick Spurs att sjunka bottenlöst djupt på Emirates.

Det har sina fördelar att ha Harry Redknapp som manager, men det har samtidigt också sina ganska betydande nackdelar.

Hans matchplan går generellt ut på att helt enkelt vara bättre än motståndarna. Ut och kör, utnyttja det ni är bra på, gör vad ni vill, ha roligt. Det fungerar ofta oväntat bra mot sämre motstånd, men har alltid varit ett förhållningssätt med just den här sortens inbyggda fallucka.

Även om det inte såg så ut på San Siro har Arsenal fortfarande gott om saker som Tottenham inte har. Ett etablerat grundspel. En struktur att utgå ifrån. En tydlig ansvarsbild för varje position.

Under stora delar av matchen igår hade Arsenal ett 5-1-övertag på mittfältet. Vi hade två anfallare som inte var det minsta intresserade av att göra någon defensiv nytta, och tre mittfältare (Bale, Kranjcar och Modric) som alla fått mandat att spela i någon form av fri roll.

Så går det faktiskt inte att ha det. I ett derby mot ett desperat forcerande Arsenal kan det inte vara upp till spelarna själva att flyta in och ut ur matcherna efter eget huvud. En del av ledaruppdraget måste innebära att man faktiskt bestämmer, att man preciserar exakt vilket ansvar som följer med friheten.

Besviken? Det kan ni ge er fan på, men som Tottenham-supporter sitter jag på en ofrivillig fil mag i besvikelse. Jag känner till alla dess nyanser och skiftningar, och kan därigenom konstatera att det här var en helg som gav oss en ovanligt heltäckande grundkurs i just fotbollsbesvikelse.

Det här är en idrott som ger oss så oändligt många ingångar till att vilja gå och dränka oss i närmaste bäck.

Vad är egentligen värst?

Once-in-a-lifetime-besvikelsen
Cardiff City har inte vunnit en betydelsefull buckla på 85 år. Det är rimligt att tro att det kommer att dröja ytterligare 85 år innan de får en lika bra chans igen. Steven Gerrard missade, Charlie Adam missade och vägen upp för trappstegen till bucklan låg öppen. Men Cardiff missade mer. Kusin Anthony Gerrard missade mest, och den blytunga besvikelsen förstärks av att både han, hans klubb och dess supportrar vet att de förmodligen aldrig någonsin kommer att få samma möjlighet igen.

Sistaminutenbesvikelsen
Som sagt, så kul är det inte att förlora ett derby. Och inte blir det sådär jävla mycket roligare ifall man släpper in det avgörande målet i 92:a minuten. Besiktas hade åkt till serieledande grannarna från Galata, och två gånger om kämpat sig tillbaka upp till ett oavgjort resultat. De höll fortet in på stopptid – men när tilläggsminuterna var på väg att ticka undan så missade de att plocka upp den stångande svensken på bortre stolpen. Jag vet hur det är att stå där på den fientliga arenan och få jublet från de tre andra läktarna som ett slag i magen – och det är svårt att tänka sig något värre.

Konspirationsbesvikelsen
Den där känslan av att vara orättvist bortfuskad, av att ha blivit straffad av en inkompetent domare eller rent utav blockerad av konspirerande makter bortom ens egen kontroll… Den där känslan som både milanistas och juventinos tvingades brottas med under lördagskvällen. Antonio Conte vrålade om maffia. De rödsvarta funderade på om Sulley Muntari slagit nytt världsrekord i att skicka in bollen över linjen utan att få målet godkänt, eller om det fortfarande är Pedro Mendes och Frank Lampard som trängs på tronen.

Frustrationsbesvikelsen
Titeljagande Lille ledde matchen mot ett underlägset Rennes. De hade dessutom fördelen av att spela mot tio man i mer än 50 minuter. De hade bollen under nästan 70 procent av speltiden, de hade flera jättechanser att utöka ledningen – men de bemödade sig aldrig om att verkligen stänga matchen. Och givetvis, i den sista minuten kom istället den där blixt-från-klar-himmel-kvitteringen. Ingen tid att reagera eller kompensera. Det återstod bara för Lille att försöka hantera den där ilsket gnagande känslan av att ha kastat bort två livsviktiga poäng mer eller mindre frivilligt.

Resignationsbesvikelsen
23 minuter in på matchen tog Real Zaragoza oväntat ledningen mot ett trögstartat Málaga. När matchen var slut framstod det dock mest som att Málaga givit bortalaget ett måls handikapp innan de började ta dem på allvar. 5-1 blev förlustsiffrorna till slut, för ett Real Zaragoza som ligger sänkessist i La Liga med sina stackars 15 poäng. De åker ut. De vet om det, och de vet att de inte kan göra någonting åt det. De är bara för dåliga. Tre månader kvar av säsongen. Även om det är ett mer molande känsloläge än de andra ska man inte underskatta den nedbrytande effekten av den här sortens totala hopplöshet. 

/Erik Niva

Våren närmar sig, solen skiner, ljuset återvänder – ja, till och med Simon Bank har till sist bestämt sig för att komma tillbaka och jobba lite.

För ovanlighetens skull tänkte jag att vi skulle försöka vara lite bloggpositiva, den här måndagsmorgonen i februari. Såhär dagen efter Mihai Neșu-dagen känns det faktiskt som vår förbannade skyldighet.

Även om nu Alexander Gerndt gjorde två mål så var det ju inte det som var viktigt att ta med sig från matchen mellan Utrecht och AZ. Mihai Neșu fyllde 29 år, och firade med att återvända till fotbollsfamiljen.

Drygt åtta månader har nu gått sedan det där hemska träningspasset, då Neșu gick in i en närkamp med sin Utrecht-kompis Alje Schut. Det var en helt vanlig duell, men när de två tappade balansen råkade Schut landa ovanpå sin rumänske lagkamrat. Mihai Neșu vaknade sedan inte upp på mer än fyra dygn, och när han väl gjorde det var han förlamad från nacken och ner.

Idag lever han sitt liv i rullstol. Han håller främst kontakt med omvärlden genom sin Iphone, som han kan kontrollera genom en sorts pekpinne som han styr med munnen. Han har behövt gå igenom en ofantligt tuff livsvändning – men han verkar klara det sensationellt bra.

Som en sorts rumänsk Tomas Fogdö har han redan lyckats förhålla sig konstruktivt till sin nya situation. Han har sjösatt en stiftelse, med avsikt att förbättra förutsättningarna för barnen i den fattiga del av Rumänien han själv kommer ifrån.
– Om du har mycket ånger i huvudet är det svårt att hantera vardagen. Ibland kommer ju de tankarna, men då är det bättre att hålla sig upptagen med bra saker. Jag försöker organisera mina tankar på ett sätt som gör att inte svärtan sväljer mig.

På nätterna brukar Mihai Neșu fortfarande drömma om fotboll. När han sover är allt som vanligt igen, då galopperar han fram längs vänsterkanten och slår inläggen mot första stolpen.
– Varje kväll går jag och lägger mig med förhoppningen att allt ska bli bättre, och att jag på något sätt ska ha läkt ihop igen när jag vaknar på morgonen. Det finns något i mig som säger att det är möjligt. Men det finns ju också dagar då jag inte tror på någonting. Att hoppas och kämpa är svårt ibland, men jag har inget annat alternativ.

Sedan olyckan har Mihai Neșu undvikit rampljuset, men när nu stiftelsen skulle lanseras så ägnade han sin födelsedagshelg åt att berätta om sin situation och möta alla de människor som vill honom väl. Redan i torsdags tjuvstartade hans gamla Steaua Bukarest med ett mäktigt tifo till hans ära, och med Neșu själv på plats följde FC Utrecht efter igår.

Själv uppskattade Mihai Neșu en lite mer undanskymd match allra mest. Före olyckan ägnade han en del av sin fritid åt att träna ett knattelag i Utrecht. De har hunnit bli lite större nu. Igår gjorde spelade de sin allra första match på fullstor elvamannaplan, och deras gamla tränare satt på läktaren och såg på.

Hemsidan för Mihai Neșus stiftelse finns här.

•••

Ah, in such an ugly time the real protest is beauty. Ska man välja Mihai Neșu-synsättet på allt elände som drabbat Rangers – och det ska man ju – så fokuserar man inte på den finansiella härdsmältan, utan snarare på reaktionerna på den.

För lördagsmatchen mot Kilmarnock var Ibrox-läktarna packade med mer än 50 000 åskådare, fler än på någon annan brittisk arena i helgen. Flera av de som var där såna som inte haft råd att gå på länge, men som nu fått sina biljetter betalda av mer kapitalstarka Rangers-supportrar i andra länder.

Det sägs nu också att flera av spelarna – med Saša Papac och Lee McCulloch i främsta ledet – erbjudit sig att spela utan lön resten av säsongen, ifall det innebär att klubbanställda inte mister sina jobb.

Managern och klubbikonen Ally McCoist summerar:
– This is my club, the same as it is for thousands of Rangers supporters, and we don’t do walking away. We don’t do walking away.

•••

Annat som gladde mig, den här fotbollshelgen i februari 2012? Att Juventus gick upp i tillfällig serieledning med elva italienska spelare i startelvan, såklart, att Raúl gjorde sitt 400:e mål och att Borussia Dortmund tog med sig nästan 30 000 fans till bortamatchen i Berlin.

Vad tog ni själva med er från gräsplanerna ut i livet?

/Erik Niva

Inte ens när han vann kändes han som en vinnare.

Michael Ballacks sista match i England var FA Cup-finalen 2010, den som Chelsea till sist vann med 1-0. Inte var det någon särskilt lyckad dag för Michael Ballack ändå. Medan lagkamraterna sprutade champagne i omklädningsrummet lämnade Wembley på kryckor, söndertacklad av gamle rivalen Kevin-Prince Boateng. Han visste redan då att han skulle missa VM i Sydafrika, men han visste inte att han gjort sin sista landskamp.

En dryg månad senare gjorde Bayer Leverkusen ett storvulet offentliggörande med både pukor och trumpeter. Michael Ballack skulle flytta tillbaka till klubben där han slutade tvåa i fyra olika turneringar, våren 2002. Det fanns ouppklarade affärer att sätta punkt för.
– Nu är mitt mål att vinna titlar med Bayer, deklarerade ”Der Balle”.
– Ballack blir Bundesligas största attraktion, lovade Leverkusens manager Jupp Heynckes.

Dagen efter detroniserade Tyskland arvfienderna från England nere i Sydafrika. Fotbollsrubrikerna kom att handla om andra saker än Michael Ballack, om ett landslag som tycktes trivas alldeles förträffligt utan honom
– Det har varit väldigt roligt att vara lagkapten. Varför skulle jag ge upp den bindeln framöver, frågade sig vikarierande landslagskapten Philipp Lahm.
Ballack reagerade ilsket:
– Jag är landslagets kapten. Det finns hierarkier att respektera, och jag ska prata med Philipp om saken.

Hans första höst i Leverkusen blev dock så skadedrabbad att han knappt ens var landslagsaktuell förrän i juni, 2011. Tyskland skulle möta Uruguay och Österrike. En fulltränad Ballack räknade med att återta kaptensbindeln, och gå från 98 landskamper till 100.

Men han fick ingen uttagningsbekräftelse från det tyska fotbollsförbundet. Istället fick han läsa om sig själv i en pressrelease. Där fick han läsa att hans landslagskarriär var över, men att vänskapslandskampen mot Brasilien i augusti skulle bli en minnesmatch till hans ära.
– Att erbjuda mig en sedan länge arrangerad vänskapsmatch för att jag ska ta farväl är enligt mig en fars. Jag vet att är skyldig mina fans den här matchen, men jag kan inte acceptera det här erbjudandet.

Som om det inte räckte med den sönderfallande relationen med landslaget gick inte heller klubblagskarriären något vidare för Michael Ballack. Hans första mål för klubben dröjde 16 månader, och kom inte förrän den 28 oktober, 2011. Och trots att det snart bara återstod sex månader på hans mångmiljonkontrakt visade inte Bayer Leverkusen något större intresse för att förlänga det.

Den 22 januari 2012 blir Michael Ballack utbytt efter en timmes blekt spel mot Mainz. Han går av planen utan att skaka hand med tränaren Robin Dutt. Några dagar senare går klubbens vd Wolfgang Holzhäuser ut och ger sin syn på situationen.
– Det är dags att erkänna att de förhoppningar vi hade för 20 månader sedan inte har uppfyllts. Vi hade sannerligen förväntat oss mer.
• Om ni visste då vad ni vet idag – hade ni då skrivit kontrakt med Michael Ballack?
– Då hade vi fått fundera på saken väldigt noga.

Michael Ballack är det här årtusendets största tyska spelare, ledarfiguren som hela den nya landslagsgenerationen byggts upp omkring. Han har vunnit Bundesliga fyra gånger och han har vunnit Premier League. Han har vunnit både FA-cupen och den tyska cupen tre gånger. Det är bisarrt att han kommer att kommas ihåg som en förlorare – men det är faktiskt så det riskerar att bli.

Han har aldrig riktigt lyckats skaka av sig den där sanslösa nästan-våren 2002, då Leverkusen tappade allt och blev ”Neverkusen”, då Ballack tog ett offervilligt gult kort i semifinalen och därefter tvingades avstå VM-finalen. De minnena har fått sällskap av tårarna efter VM-semin 2006 och Champions League-finalen 2008. Där finns också den anonyma kapitulationen i EM-finalen 2008 och den rasande ilskan efter den domardrivna förlusten mot Barcelona i CL-semin 2009.

För många år sedan hette det att Michael Ballack var för östtysk för att någonsin bli en riktig tysk kapten. Han påstods vara för formad av sin socialistiska uppväxt, för inriktad på kollektivet, och därmed sakna den egocentriska arrogans som varit ett kännetecken hos tidigare landslagskaptener.

Jag vet inte om det någonsin var sant, men i så fall har ”Der Balle” sannerligen tagit till sig sin nya miljö med åren. De senaste åren har han uppträtt lika självupptaget som vilken Matthäus, Kahn eller Effenberg som helst – men ju mer han har snackat, desto mindre har han presterat.

Själv har jag följt utvecklingen med viss sorgsenhet – jag gillade verkligen den gamle Michael Ballack, han som vuxit upp i Karl-Marx-Stadt – men jag såg ändå fram emot att se honom spela fotboll med egna ögon igen.

Ballack har inte fått en enda minut för Leverkusen sedan den där missnöjesdemonstrationen mot Mainz, men under den senaste veckan har allt fler tecken tytt på att tränarstaben tänkte dra nytta av hans rutin i matchen mot Barcelona. Det skulle bli en sista kraftmätning mot de allra största, en sista jättematch i strålkastarljuset.

Nu blir det inte så. I förrgår tränade Ballack med reservlaget, deltog i en helt vanlig bollhållningsövning. Plötsligt sjönk han ihop, bultade knytnäven i gräset av smärta. Muskelbristning i höger vad.

Spelar Michael Ballack för Bayer Leverkusen igen så blir det inte de närmaste fem veckorna, inte mot FC Barcelona.

Det är synd.

/Erik Niva