FA cup-helg i antågande, och med klubbar från de lägre divisionerna närmare rampljuset än vanligt är det ett utmärkt tillfälle att återuppliva bloggtemat spelare-från-andra-länder-som-håller-till-längre-ner-i-det-engelska-seriesystemet-och-ger-intryck-av-att-vara-riktigt-jävla-bra-snubbar.

Den första delen kretsade ju kring Brentfords tyske försvarare Marcel Eger – och nu är det läge att uppmärksamma en alldeles fenomenal intervju med Charltons baskiske mittfältare Mikel Alonso.

Ni känner nog till namnet – det är alltså Xabi Alonsos storebror – men det är värt att ta sig tid att tränga lite djupare lära känna killen. Det blir roligare så, bättre så – och det är dessutom så Mikel Alonso själv resonerar kring sin fotboll numera.

– Sedan jag kom hit har jag intresserat mig för Charltons historia. Det var något jag gjorde på Teneriffa också, eftersom det är viktigt att förstå klubben och fotbollen. Jag gör det för att njuta mer av fotbollen, då jag tror att jag blir lyckligare ifall jag har kunskap om yrket jag utövar. Jag tror att det hjälper mig professionellt att leva mer intensivt med fotbollen. Det är bra att känna till att hela fotbollsvärlden förändrades eftersom en ungrare gjorde en taktisk korrigering en dag för länge sedan, och att vi därför spelar som vi gör idag. Eller att bollen härstammar från hjulet, och att människan först inte hade kompetensen för att tillverka läderbollar, utan istället gjorde något så trevligt som att spela fotboll med huvudena de huggit av sina krigsfiender. Jag har en stående inbjudan till Freemasons Arms, puben där några män slog sig ner för att skriva ner de första fotbollsreglerna.

Alonso fortsätter:
– Här i England finns en känsla för historien som jag tycker är fascinerande. Man kan kalla dem romantiska eller idealistiska – men jag fascineras av den där känslan för historien. Och allt det där känns nog tydligare i de lägre divisionerna än i Premier League idag. Folk är förbannade på hur fotbollen blivit marknadsanpassad och mjölkats ur – men fotboll är fortfarande väldigt viktigt här. Och FA-cupen är fantastisk. I den allra första omgången går det in lag som nästan hade kunnat vara det kompisgäng jag brukar träffas och spela sjumannafotboll med.

Vid sidan av fotbollen håller Mikel Alonso på med sin masterexamen i filosofi (han har redan ett universitetsbetyg i ekonomi). Han skriver sin slutuppsats om relationen mellan 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza och den samtida neuropsykologen Antonio Damasio, om förhållandet mellan begär, känslor och rationalitet. Och han vore inte Mikel Alonso ifall han inte applicerat de studierna på sitt eget fotbollsspelande, funderat kring förhållandet mellan Spinozas syn på den mänskliga friheten och fotbollsspelares tendens att behöva en auktoritär ledare.

– Jag håller med om att det finns ett behov av ledarskap, men fotbollen lär dig samtidigt också att vara fri. Inom fotbollen finns det inget mer givande än att känna hur en lagkamrat verkligen förstår dig under en match. Du växer mycket som spelare ifall du fungerar ihop med den andra innermittfältaren, eller om du som kantspelare inser att dina chanser att göra en bra match hänger på ditt lag. Om du vet att du inte är fullständigt fri, utan att ditt spel är direkt beroende av dina kamrater,  då ökar dina chanser att spela bra. Ett bra samarbete är det som verkligen kan göra dig fri. Och talar man om livet i allmänhet skulle Spinoza säga att det är det som gör dig lyckligare. Den kollektiva ”alla tillsammans”-grejen förvandlar därmed till något annat, och ledarskapet framstår som mer relativt.

Enligt Mikel Alonso är fotbollen av idag en mycket mer maskinell sport än den var då hans egen pappa spelade VM för Spanien 1982 – ”99 procent perspiration, 1 procent inspiration” – men likafullt ändå en syssla med stort emotionellt och filosofiskt värde.

– Fotbollen lär dig om viktiga värden som uppoffring och ödmjukhet. När du går av planen går det inte längre att förändra något, och fotbollen är väldigt grym mot de som tror att de är förmer än andra. Den sätter alltid dem på plats. Du gör två eller tre bra matcher, du sväller lite – och då kommer smällen. 

Som ni förstår tänker inte Mikel Alonso riktigt som den genomsnittlige fotbollsspelaren, och kanske är det vad som hindrat honom från att nå den allra högsta toppen. Han har visserligen spelat i både La Liga och Premier League – men han har ju inte vunnit EM och VM som sin lillebror.
– När jag slog igenom i Real Sociedad kombinerade jag det med mina studier och mitt litteraturintresse. Jag hade andra passioner vid sidan av fotbollen, och var inte helt inne i yrket. Ibland hade jag tvivel, och var inte säker på om jag skulle bli lycklig som fotbollsspelare. Många gånger var jag frestad att sluta, men sporten hade samtidigt också saker jag gillade. Men jag var intresserad av saker som jag var utestängd från som spelare, och jag kunde inte göra samma saker som andra ungdomar gjorde. Plötsligt var Real det enda som fanns i mitt liv från morgon till kväll, och det var lite för mycket. Det kändes som att Real var allt som fanns, och så är det givetvis inte. Man måste kunna skilja idrotten från livet – annars äter den upp dig. Såhär i efterhand förstår jag att jag hade en stor chans som jag inte riktigt tog vara på, men på den tiden mådde jag inte riktigt bra. Jag ville läsa, jag ville skriva, jag ville vara mina vänner. Jag ville göra tusen saker, men kunde inte göra någonting.

Om Mikel Alonso ångrar sig, om han önskar att han hade haft samma fotbollsfokus som sin lillebror?

– För mig vore det hemskt att vara berömd på den nivån. De tjänar mycket pengar, men det är vedervärdigt. Min bror vet till exempel att han måste upprätthålla en image vart han än går, han har ett mycket mindre manöverutrymme. Om han ska twittra måste man spela en roll, vara artig, diplomatisk. Man måste ta färre risker, vara mer bunden. Du måste känna till det, och klara av att hantera det. Om Xabi kommer hit till London – en stad där det är väldigt lätt att vara anonym – spelar det ingen roll om han tar på sig en keps. Om han promenerar ner för gatan kommer han ändå att bli igenkänd och då och då kommer någon att vilja ta en bild på honom. ”Titta, det är Xabi Alonso”. Min bror är väldigt bra på det där – han tar det på ett bra och naturligt sätt – men ibland vill du ändå vara lite mer diskret och göra saker i stillhet med din familj. Anonymitet är ett intressant begrepp, som framförallt skänker dig frihet.

Nå, jag ska nu inte fortsätta i all evighet. Intervjun i den spanska kulturskriften Jot Down är nästan 40 000 tecken lång – tidningsspråk för ”väldigt lång” – och spänner väldigt brett. Mikel Alsonso resonerar kring spelare och ledare han mött, taktiska förändringar han gått igenom, film, musik, blommor, choklad – och sportjournalism.
– Jag gillar passionerad journalistik, idrottsromantiker som skriver så att deras hår spricker. Jag menar de som uppmärksammar något bra – ett bra anfall, ett skott, ett ögonblick då det liksom går en elchock mellan två olika spelare – och får det att låta som om du lyssnar på ditt favoritband eller precis är på väg att bli förälskad. De som kan skriva bra, och som förstår att fotboll i slutändan är något som kretsar kring de rena känslorna. De som får dig att vilja gå iväg till arenan eller att spela själv när du läser dem. Det är den journalistiken jag vill se – och inte det här morbida letandet efter kontroverser som inte existerar, journalistiken som inte riktar in sig på skönheten med idrott.

***

Well, I’m not the worlds most passionate guy – men nu när jag ändå har börjat i den här änden vill jag ändå ta tillfället i akt att göra er uppmärksamma på ytterligare en text.

Anrika Darlington FC håller numera till i Conference, den engelska femtedivisionen. I årtionden har klubben blivit ekonomiskt misshandlad av olika finansiella fifflare – och till sist har nu situationen blivit så kritisk att det är frågan om det finns någon väg ur den. Pengarna är borta, och det tycks inte vara några nya slantar på väg in.

På lördag spelar Darlington FC borta mot Barrow. Lokaltidningen betalar spelarbussen, spelarmaten har finansierats av en Twitter-insamling. Det finns en högst konkret risk att det blir den sista matchen i klubbens 128-åriga historia.
– Utan ekonomiskt stöd utifrån eller en investering från någon som är villig att köpa klubben har jag olyckligtvis inga andra alternativ än att stänga ner verksamheten väldigt snart, säger den ekonomiske administratör som för stunden agerar tvångsförvaltare.

Och det är ett sätt att sammanfatta situationen, men det finns fler. Det här inlägget publicerades på ett Darlington-forum i förrgår – och blir man inte berörd av det har jag ingen aning om varför man överhuvudtaget bryr sig om fotboll.

Jag vet inte om Mikel Alonso har läst texten. Jag är säker på att han skulle gilla den ifall han gjorde det.

/Erik Niva

Det säkraste tecknet på att man jobbar för mycket är väl att man blir sjuk så snart man blir ledig.

Kort sammanfattat bestod mitt jullov av en tiodagars influensa som inte gav med sig förrän det började bli dags att jobba igen. Peachy.

Men tja, en av fördelarna med att vara sängliggande är ju i alla fall att man har en chans att tömma datorn på några av de där filmerna som man aldrig tidigare fått möjlighet att hinna titta på.

I det här sammanhanget kan jag passa på att nämna ”Blue Moon Rising” – en sorts sämre ”Blådårar”-variant baserad på Manchester City, komplett med putsad corporate-känsla – och ”Cuando Fuimos Campeones”.

Den sistnämnda skildrar det spanska landslagets väg fram mot VM-guldet 2010, och jag tänkte på den när jag såg Chelsea besegra Wolverhampton igår eftermiddag. Fernando Torres gjorde visserligen en av sina bättre insatser i blå tröja – men han förblir ju tyvärr ändå en skugga av den spelare som tillhörde världens allra bästa forwards för tre, fyra år sedan.

Det som är intressant med hur han pratar i den här dokumentären är att han ger intryck av att ha gjort ett medvetet val, tagit en kalkylerad risk. Han visste att det kunde bli såhär – men han tyckte ändå att det var ett pris värt att betala.

Mindre än två månader före VM-premiären opererade Torres menisken för andra gången på kort tid. Det var ett ingrepp som egentligen borde ha gjort slut på hans VM-dröm, men det faktumet vägrade Torres helt enkelt att acceptera.
– Jag sa till läkaren att jag ville spela VM, till varje pris. Om det innebar att han var tvungen att ta bort halva menisken – och att min karriär därmed skulle förkortas med tre, fyra år – då var det så det fick lov att bli. För mig var det nödvändigt att spela VM. Det var allt jag tänkte på, och jag brydde mig inte alls om hur det skulle bli efter turneringen. Vi fick lov att hoppa över några steg i den medicinska processen – den blev inte korrekt utförd – men läkarna förstod att jag ville nå VM till vilket pris som helst. Jag ville spela. Jag visste att Spanien kunde vinna.

Träskblueslegenden Robert Johnson sägs ju ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot ett riktigt styggt gitarrsound. Fernando Torres gick igenom fotbollsmotsvarigheten när han lade upp sina briljanta ben på operationsbordet och sa åt läkarna att börja karva.

Nu tror jag väl visserligen inte att hela förklaringen till Fernando Torres formsvackestup går att spåra tillbaka till de här ingreppen – min huvudtes ligger fortfarande här någonstans – men det är likafullt ett tankeexperiment värt att dra till sin spets.

Säg att du tillhörde världens allra bästa anfallare, och fick en enda chans att kröna karriären med ett VM-guld… Skulle du ta den möjligheten – även om du visste att du innebar att du därmed skulle offra din egen högstanivå, att du knappast skulle bli något mer än en ordinär Premier League-forward i mängden på andra sidan av triumfen?

Vad är viktigast när man summerar en fotbollskarriär – vilka titlar man vunnit eller hur hög nivå man hållit individuellt? Vad är allra mest eftersträvansvärt när man utvärderar livet – den allra högsta toppen eller den längre perioden av mer stabil framgång?

/Erik Niva

Den sista texten är skriven, den sista sändningen är gjord och nu ska alltså det sista blogginlägget formuleras.

2011 ska buntas ihop – och det hör givetvis till traditionellt god ton att göra det med årets viktigaste gärning, kompilationen av årets allra bästa nyskrivna musik.

Det ska göras och det ska baskemig göras rätt.

På gott och ont är utrymmet på internet som bekant obegränsat. Det har sina fördelar, men det har även fått folk att tappa all sans och balans i dessa årsbästasammanhang. Numera är det snarare regel än undantag att de här listorna utgörs av Spotify-länkar som innehåller över 100 punkter, spellistor som aldrig tar slut, där fegisen i fråga klämt in i stort sett varenda halvdan låt han eller hon hört under året som gått.

Så ska det givetvis inte gå till.

Det är ju urvalet – begränsningen – som är själva grejen. Blir ingen bortvald blir ingen heller utvald.

Själv har jag strömlinjeformat mig ytterligare under det nya årtusendet. Där jag tidigare ansåg mig ha ett C90-band till förfogande har jag idag strukit ner utrymmet till de 80 minuter som ryms på en vanlig CDR-skiva.

Självfallet max en låt per artist – och en tydlig och uttalad förtur för nya upptäckter. Även om det går att hitta gyllene låtar även på en halvsaggig Steve Earle-platta ska aldrig en sådan få tränga ut en likvärdig dänga från en genombrottsskiva från ett Radical Face eller ett We Are Augustines.

Låtarna ska kunna stå för sig själva, men det är samtidigt även livsviktigt att de hänger samman och fungerar tillsammans – att mixen är tillräckligt genomtänkt för att skapa en albumkänsla.

Problemet här i bloggformatet är att det aldrig går att hitta länkar till alla de låtar man egentligen vill ha med. Det är alltid någon rättighet som saknas på Spotify, alltid några artister som är för obskyra för att ha blivit uppladdade på Youtube.

Man får kryssa sig så nära slutmålet som det nu någonsin är möjligt – och år 2011 landar vi på aningen olika nedslagsplatser beroende på mediekanal.

Spotify-listan ligger här.

Den innehåller de låtar jag egentligen vill ha med både The Nightwatchman och Crooked Fingers – men saknar framförallt det Morello-missionerande som verkligen bör mässa igång hela spektaklet. På Youtube-listan väljer jag att förlika mig med att ”Union Song” egentligen inte är någon standoutlåt (inte det viktigaste just den här gången, believe it or not) och att jag inte hittar någon ordentlig version av ”The Counterfeiter” (egentligen det bästa på Crooked Fingers-skivan) – och glädjer mig åt att några av videolänkarna faktiskt tillför någon sorts visuell dimension. Och i de fall jag har föredragit liveversioner har jag gjort det av en anledning.

The Nightwatchman – Union Song
Frank Turner – I Still Believe
Blind Pilot – Half Moon
Crooked Fingers – Typhoon
Bon Iver – Towers
Radical Face – Always Gold
Glasvegas – Shine Like Stars
We Are Augustines – Juarez
Israel Nash Gripka – Drown
Richmond Fontaine – On a Spree
Lucinda Williams – Seeing Black
Richard Buckner – Gang
Roadside Graves – Love Me More
Good Old War – While I’m Away
Woods – Be All, Be Easy
Fountains of Wayne – A Dip In the Ocean
Ron Sexsmith – Get In Line
Dawes – Little Bit of Everything
The Low Anthem – Burn
Fucked Up – Queen of Hearts

Belive the hype.

God jul och gott nytt år. Ses på andra sidan.

/Erik Niva

Den här gången är jag väl skyldig er både en förklaring och en ursäkt.

Nästan en veckas tystnad på bloggen, och förklaringen till det är att december är min egen personliga helvetesmånad, då jag likt en viljelös flipperkula studsar mellan jobben, dagishämtningarna, presentbutikerna, planeringskalendern och alla dessa ändlösa julbordsfiranden.

Tyvärr är det ytterst sällan som någon flipper skickar upp mig i bloggläget.

Och därför är det lika bra att passa på att skicka med en föregripande ursäkt också. På jobbet har vi någon sorts system som innebär att jag måste ta ut ett dussin kvarvarande ”bokstavsdagar” före årsskiftet om de inte ska brinna inne – och därför stundar plötsligt ett nästan tre veckor långt jullov för mig.

Så värst mycket mer bloggat kommer det därför inte att bli under 2011 – även om jag naturligtvis kommr att peta in den livsviktiga listan över årets bästa musik innan jag stänger ner helt.

Men lite skulle vi ju hinna blogga också. Alldeles strax spelar FC Barcelona semifinal i klubblags-VM mot Al Sadd från Qatar – och även om det nu inte är den fotbollsmässigt allra mest intressanta matchen jag inväntat så är det däremot en uppgörelse med stor geopolitisk betydelse.

Alla har ju märkt att några mäktiga män från Qatar har bestämt sig för att rita om fotbollskartan, och de har redan hunnit ganska långt. De har fått sitt VM, de kommer att göra PSG till en maktfaktor och de har sitt samarbete med just FC Barcelona.

Stora krafter är i rörelse – och i Asien finns det gott om röster som menar att det är just de krafterna som fört Al Sadd hela vägen till VM-semifinalen.

Egentligen var de inte ens kvalificerade för att spela i Asiens Champions League. De fick en friplats först efter att det asiatiska fotbollsförbundet, AFC, beslutat sig för att slänga ut en vietnamesisk klubb som gjort några administrativa fel.

Al Sadd lyckades sedan krångla sig genom gruppspelet – trots att de bara vann två av sex matcher – och ställdes mot iranska Sepaphan i kvarten. Där förlorade klubben från Qatar båda matcherna – men gick vidare ändå. Iranierna hade ställt upp med en otillgänglig spelare i den första matchen, och Al Sadd tilldömdes därför en 3-0-seger av AFC.

Semifinalen följde, med den största kontroversen av dem alla.

Ni har kanske sett videon av jättebråket som bryter ut efter att Al Sadd struntat i att ge tillbaka bollen till motståndarna efter ett skadeavbrott – för att istället utnyttja läget och göra målet som visade sig bli avgörande.

När sedan AFC utdömde klart hårdare straff till sydkoreanska Suwon Bluewings än till Al Sadd såg många det som ett uppenbart bevis för att det var förutbestämt att det var klubben från Qatar som skulle få spela klubblags-VM.

Nu är vi i alla fall där. Studentklubben Al Sadd från Doha ska möta FC Barcelona i semifinalen av FIFA Club World Cup 2011, borta i Yokohama. Också en bild av fotbollssporten av idag.

/Erik Niva

Det behövs inte så mycket längre.

Det räcker med att jag hör en professionell fotbollsspelare prata på ett sätt jag kan relatera till för att jag ska bli innerligt själaglad.

Men det händer inte så ofta längre – och just därför vill jag passa på att tipsa om den här intervjun med Brentfords tyske försvarare Marcel Eger.

För ett och ett halvt år sedan spelade han Bundesliga-fotboll med St Pauli, och även om du kan ta mittbacken från piratklubben kan du tydligen inte ta piratklubben ur mittbacken. 28-årige Edger har dragit in i Brentford med ett förhållningssätt som varit mer eller mindre utrotat från den engelska fotbollen.
– Alla nya spelare som kommer till St Pauli går igenom en sorts introduktionsprocess. De får lära sig om klubbens ursprung och historien om St Pauli-distriktet, som är ett ganska fattigt område. Man måste komma ihåg att fansen kanske inte har så mycket pengar, men betalar för att gå på matcherna. Spelarna har ett ansvar att respektera det.

Eger är den sortens kille som inte bara bekymrar sig över finanskrisens effekter, utan faktiskt åker ner till Occupy London-lägret för att visa sitt stöd och byta idéer. Han rekommenderar Slavoj Žižek. På morgnarna tar han tunnelbanan till träningarna, och på kvällarna försöker han hinna åka på någon av alla stadens konserter.
– När jag bodde i Hamburg hade jag många vänner som jobbade inom musikindustrin, så jag kunde alltid komma in på konserterna där. Men då började jag fundera – varför skulle jag gå in gratis? Det verkade inte rättvist när alla andra betalade. Så jag och några vänner gjorde det obligatoriskt att de som stod på gästlistan skulle göra en donation till välgörenhet. Jag känner att man ska betala för konst. Jag laddar aldrig ner musik gratis. Jag tycker att det är fel, och att det förstör för alla.

Många intervjuer med Premier League-spelare brukar numera följas av en väl synlig fotnot: ”XX pratade i samband med lanseringen av den nya skon YY”. Den här intervjun ramas in av raderna: ”Marcel Eger stödjer Viva con Agua, en välgörenhetskampanj för rent dricksvatten över hela världen”.

/Erik Niva

Och här kommer ni in för att läsa en heltäckande haveriutredning av Manchester-klubbarnas härdsmälta – men för eventuellt nytillkomna läsare kan jag återigen passa på att förtydliga att vi inte riktigt jobbar på det sättet här i bloggen. Här styr vi ofta undan från självklara händelser där det mesta redan är sagt, för att istället fokusera på de triviala detaljer och storskaliga samband som sköljs undan av medieforsen.

Någon enstaka gång ibland fokuserar vi rent utav på oss själva.

Det har varit lite skralt med uppdateringarna de senaste dagarna, och det beror egentligen enbart på att det är en heltidssyssla att vinna branschpris. Jag vill såklart passa på att tacka alla som framfört gratulationer – men därtill även passa på att försöka räta upp en aspekt som blivit lite skev.

Om man nu ska förlika sig med att det börjar tecknas någons sorts mediebild av ens person, då kan man ju lika gärna försöka se till att den blir någorlunda rättvisande. Och om man nu ska ha en egen blogg till något, då kan man väl använda den till just en sådan sak.

Såhär då.

Jag har gjort en handfull längre intervjuer under hösten, och alla har de utgått från ungefär samma grundvinkel. ”Hade fotboll bara varit en sport hade jag nog inte vigt mitt liv åt den”, lyder överskriften när Aftonbladet skulle presentera några av mediehusets ”profiler”. ”Fotboll mer än bara sport”, står det på förstasidan av facktidningen Journalisten. ”Fotboll är bästa vägen att förstå ett samhälle”, blev rubriken till den tackar-och-bockar-intervju jag gjorde nu senast med den vidunderliga Åsa Linderborg.

Och jag menar, hade jag själv snubblat över de här texterna hade ju mitt tålamod med den där förnumstige floskelrabblaren varit slut sedan länge. Vem fan tror han att han är att stapla självklarheter gång efter gång? ”Fotboll mer än en sport”?! ”Fotboll hjälper oss att förstå”?! Jamen, för helvete. Vi fattar. Vi vet.

Det är ju bara det att det är såhär det blir när det är såhär det är.

Själva intervjuerna är det ju absolut inget fel på, tvärtom, och inte rubriceringarna heller. När man ska introducera en rätt okänd snubbe för en bredare publik gäller det såklart att utgå ifrån hans så kallade kärnverksamhet – och jag tycker ju verkligen allt det där om fotbollens samhälleliga position och betydelse.

Men det är trots allt inte det enda jag tycker. Det är inte mitt enda perspektiv.

Visserligen har jag alltid varit frustrerads av falangen som envetet insisterat på att fotboll minsann är en enkel sport i mängden – eller ännu värre, de som menar att fotbollen bara är ännu ett ben av nöjesindustrin – men uppriktigt talat är jag nästan lika trött på de som prompt ska överintellektualisera fotbollen i sammanhang där det helt enkelt inte passar sig.

Där vill jag faktiskt inte sorteras in, och det här är mitt fridsamma försök att fämja mig.

Som alla vet gäller det att värdera lägena i modern fotboll. Det är nödvändigt att ha en känsla för när det är dags att stöta fram och när det är bättre att falla lågt i presspelet. Värdet av fotbollen som förklaringsmodell urholkas ju mer man överanvänder den. Ibland är cigarren faktiskt bara en cigarr, och i de allra flesta fall ska fotbollsmatchen få lov att förbli just en fotbollsmatch.

Jag har använt det här exemplet förr, men jag gör det igen eftersom det är det bästa jag har. Det kom sig så att jag var i Nürnberg för att intervjua Günter Joschko, föreståndaren för Deutsche Akademie Für Fussball-Kultur. Han är en av hela Europas främsta företrädare för grundhållningen om fotboll som kultur- och samhällsfenomen – men han hade också ett befriande träffsäkert sätt att formulera en känsla som jag delar.
– Det finns en paradox här, för många människor vill ju ha fotbollen som en barriär mot resten av världen. De vill ha en time-out från livet, en tid då de inte behöver bekymra sig för att förlora sitt arbete eller känna dåligt samvete för att barn svälter i Afrika.
• Ibland kan jag förstå dem. Ibland kan jag själv känna att man själv letar för mycket efter underliggande meningar och vidare betydelser att man glömmer bort… att det trots allt är sport.
– Men vet du vad? För ett par dagar sedan kom jag hem från jobbet sent på kvällen. Jag hade jobbat tio-tolv timmar med de här frågorna – fotboll och samhället, fotboll och världen – och var helt färdig. Jag behöver verkligen, verkligen koppla av, så jag slog på tv:n och… Tacka Gud – det var fotboll på tv. Så tror jag fortfarande att väldigt, väldigt många människor känner.

Günter Joschko log:
– Det är en av de absolut bästa sakerna med den här sporten. Om du vill så kan den vara så väldigt mycket mer – men om du inte vill så är den inget annat än vanlig, enkel fotboll. 

Word, Günter. Då som nu, ord i rättan tid.

/Erik Niva

Andra advent är förbi, och hur mycket man än försöker så blir det allt svårare att stå emot julhetsen.

Likt många andra vuxna människor med välbetalda jobb är jag hopplös att köpa julklappar till. Vill jag ha något eller behöver jag något så går jag helt enkelt ut och köper det, inom rimlighetens gränser.

Men lyckligtvis – det finns ju saker som inte går att köpa för pengar.

Får jag önska mig något här i bloggsammanhanget – och tänk det får jag, för det är vår blogg – så sänder jag en stilla förhoppning om ett 2012 där jag slipper förhålla mig till nedanstående diskussioner. För att de är uttjatade, missvisande, tröttsamma, överinfekterade, irrelevanta eller alltsammans på en gång. För att jag helt enkelt inte har något kvar att säga om dem.

Alltså. Bloggens önskelista – låt i alla fall den här halvan av den slippa debatter om…

1. …vilket lands liga som är ”bäst”.

2. …vilken klubbs spelare som filmar mest.

3. …Cristiano Ronaldo eller Leo Messi är bäst.

4. …Uefas och domarkollektivets förhållande till FC Barcelona.

5. …FC Barcelonas påstådda skenhelighet.

6. …ett Manchester United-resultat som hänvisas till att spelare, domare eller funktionärer utsatts för ”en hårtork”.

7.  …som utgår från begreppen ”respekt” eller ”passion”.

8. …huruvida Zlatan Ibrahimovic presterar i stora matcher. 

9. …huruvida Zlatan Ibrahimovics har att göra i det svenska landslaget eller inte.

10. …varför jag skriver eller inte skriver som jag gör eftersom jag håller på Tottenham.

Tack på förhand.

/Erik Niva

Kulor ska rulla, kuvert ska öppnas och förbundskaptener ska försöka dölja den besvikelse som uppstår då de lottas mot Spanien eller Holland snarare än Polen eller Ukraina.

De allra flesta är dock överens om att Tjeckien är laget de allra helst skulle vilja lottas mot. De ser ut som det svagaste laget ur den svagaste seedningspoolen, och skrapade sig till EM genom en Play Off-seger över Montenegro.

Sedan det dramatiska slutet på EM 2008 har den tjeckiska landslagsfotbollen verkat vara på väg utåt. De missade VM i Sydafrika, trots en väldigt lätt kvalgrupp. De inledde det här kvalet tveksamt, milt uttryckt, då de förlorade den första hemmamatchen mot Litauen.

Alltfler gamla fotbollsprofiler gick ut och kritiserade laget. Allra argast var nog Radek Drulák – en före detta landslagsforward som bland annat var med och tog EM-silver 1996 – och allra hårdast var han mot förbundskaptenen Michal Bilek:
– Den där Bilek, vad har vi honom till? Antingen förstår han sig inte på spelet, och då ska han dra åt helvete – eller så vågar han inte göra några byten, och då ska han också dra åt helvete.

Efter den där avgörande kvalsegern i Podgorica var det många känlsor som förlöstes och många spärrar som släppte. När det tjeckiska laget nått flygplatsen på vägen hem samlade lagkaptenen Tomáš Rosický ihop sina spelare, fick dem att bilda klunga – och därefter hoppa runt i en klunga sjungandes Radek Drulák nemá čuráka – Radek Drulák har ingen k*k.

Sedan följde en hemresa där jag visserligen inte ser till så många kvinnor, men där det var synnerligen gott om sång och öl. Och det är klart att jag fattar att det finns en förebildsproblematik någonstans runt ordvalet och ölflaskorna – men för mig är den underordnad.

Jag älskar det här klippet. Jag blir genuint själaglad att se ett landslag där spelarna är så uppenbart glada över att ha uträttat något tillsammans.

Några matchsekvenser från kvalet behöver jag inte titta på – jag är övertygad om att det tjeckiska landslaget har sin största styrka i den laganda och den sammanhållning vi ser i det här skandaliserade sångklippet.

/Erik Niva

I gårdagens tidning skrev jag en text om den självrannsakan jag ser som nödvändig för elitfotbollen, men som en mailskrivare påpekade så valde jag att fokusera på just elitfotbollen.

”Hur tror du det ser ut bland alla oss andra som tränade 5-7 dagar i veckan – ibland två pass om dagen – mellan 14-30 år. Levde för fotbollen och träning, men aldrig nådde riktigt ända fram?

Idag tränas det så enormt mycket även i lägre divisioner att du egentligen inte har tid att skaffa dig någon annan identitet. Det är inte konstigt att många tar till missbruk för att ”hantera” identitetskrisen.

Personligen så har jag både högskoleutbildning och ett helt okej jobb, men känner ändå ångest och nedstämdhet inför slutet på min så kallade fotbollskarriär. För vem är jag om jag inte är igenkänd som fotbollsspelare, även om det inte var på högsta nivå? En känsla kryper fram av att jag inte är någon eller något utan fotboll. Och även om det bara var på en grusplan på vintern så slocknar strålkastarljuset där också”.

Själv brukar jag säga att det absolut viktigaste för min yrkeskarriär var att jag var tillräckligt dålig på fotboll.

Jag spelade min sista match hösten då jag skulle fylla 16 år. Det här var ju länge sedan i en avlägsen del av landet – så uppe hos oss var det först då som pojkfotbollen skulle börja förvandlas till seniorfotboll och leken skulle bli allvar. Det var då det skulle införas regelbundna löppass och sommarledigheten skulle ersättas av träningsläger.

Fuck that. Jag hade viktigare saker för mig.

Istället för att ägna mina helger åt att åka 50 mil tur-och-retur för en enda bortamatch i Piteå kunde jag åka 100 mil tur-och-retur för att se Refused i Umeå. Mindre än ett år efter att jag slutat spela fotboll hade jag sjösatt mitt eget punkfanzine, parallellt med att jag börjat frilansa för Norbottens-Kuriren.

Min karaktär, min världssyn, min identitet och min framtid formades under de här åren. Jag ägnade mig mer och mer åt saker jag faktiskt hade någon form av talang och fallenhet för, snarare än att skicka min tid och min energi rätt ner i en återvändsgränd.

Många andra valde ju en annan väg. Ingen av de jag växte upp med var ens i närheten av att bli elitspelare, men väldigt många av dem fortsatte ändå att spela i ytterligare 10 eller 15 år efter det att jag lagt av.

De var tillräckligt bra för att spela på divisiontvå- eller divisiontrenivå, tillräckligt bra för att de skulle känna att det fortfarande var värt det.

Fem, sex pass i veckan och så match till helgen. I stort sett ingen ersättning, bortsett från någon svartmelerad tusenlapp maskerad som ”skobidrag” eller något. Vecka efter vecka, år efter år.

Var det värt det?

Visserligen ger ju fotbollen saker som inte går att mäta i pengar – ett sammanhang, en kamratskap, en god grundhälsa och en förmåga att kunna fokusera mot ett givet mål – men den sätter ramar för den personliga utvecklingen som är väldigt svåra att bryta sig ur.

Jag tror inte att spelare på den här ”mellannivån” löper samma risk att ramla ner i ett svart depressivt hål som de som befinner sig inne i den kommersialiserade elitfotbollens malande maskineri. Däremot tror jag att många av dem försakar möjligheten att förverkliga sig själva, att maximera resten av sitt liv.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men hade jag bara varit det där lilla unset bättre hade jag nog aldrig haft kraften att sluta spela i tonåren. Då hade livet fortsatt kretsa kring omklädningsrum och spelarbussar hela vägen längs tonåren, genom universitetstiden och ut på andra sidan.

Hur hade mitt liv sett ut då?

Jag hade i alla fall inte gjort det jag gör och haft det jobb jag har, så mycket känner jag mig faktiskt säker på. Kanske hade jag lyckats få ihop en tillvaro på gränsen till IF Älgarnas a-lag med ett deltidsjobb som fritidsledare i Härnösand. Förmodligen hade jag funderat över vad som skulle hända nu när det obönhörligen ändå började bli dags att hiva upp kängorna på den översta garderobshyllan.

Det är möjligt att jag hade trivts alldeles förträffligt med tillvaron – men jag misstänker att jag hade haft svårt att skaka av mig känslan av att många av mina drömmar hade försvunnit någonstans längs vägen, och att livet aldrig riktigt fått växa sig så stort som jag hade tänkt mig.

/Erik Niva

Och ikväll ska då fotbollarna rulla vidare.

Under dagarna som har gått har jag inte riktigt orkat svepas med av störtfloden av sorg och sympati som följt på Gary Speeds självmord. Det har mest varit något som jag stått vid fönstret och sett passera förbi.

En sekvens nådde ändå fram på ett sätt som nästan inget annat gjorde, den då Sky-reportern Bryn Law skulle rapportera om sin relation till en vän han känt i mer än 20 år.

Oh, Bryn.

Leeds United reser till Nottingham ikväll, och från och med den elfte spelminuten kommer fansen från Yorkshire att sjunga om sin saknade nummer elva i prick elva minuter.

***

Ikväll återvänder också Samir Nasri till Emirates för första gången sedan han deserterade i somras.

Arsène Wenger har uppmanat Arsenal-supportrarna att ”visa respekt” för honom, men det kommer att buas, det kommer att häcklas och det kommer att sjungas smädelser.

Jag förstår det.

Det är fotbollssupportrars rätt att bli förbannad på miljonärerna som utnyttjar deras känslor – men just ikväll önskar jag faktiskt att jag slipper lyssna.

***

Fotboll på liv och död, med allt vad det innebär, på gott och på ont.

För en vecka sedan tog Napoli klubbens största seger på drygt 20 år, och ikväll kommer serieledarna från Turin till San Paolo.

Hjärtspecialisterna på Uni Federico-sjukhuset i Neapel lär vara bekymrade. Efter segern över Manchester City gick de ut och berättade om hur flera av deras äldre patienter drabbats av akuta hjärtproblem under matchen.

En ännu mer anmärkningsvärd uppgift kommer från stadens universitet. Geologforskarna där hävdar att Neapel drabbades av flera seismologiska skiftningar under matchen, med Cavanis vinstmål som näst intill jordbävningsliknande kulmen.

Fick ni inte nog av skräckblandat förtjusta rapporter från Neapel här i bloggen förra veckan så rekommenderar jag för övrigt den här dagboksskildringen från en av – de få – Manchester City-supportrarna som reste till matchen.

Så tja… Let the games commence, antar jag.

/Erik Niva