Jamen, vi hade väl trevligt igår, hade vi inte?!

Och nu menar jag alltså inte de av oss som svassade runt på byn i galakläder – jag syftar på den strävsamma skara som noggrannt vägde för- och nackdelar mot varandra när förtjänsterna hos Exeter City stod mot tillgångarna runt Carlisle United.

Uppföljarna är ju förvisso alltid sämre – men likafullt är detta ett ämne som tarvar en utvidgning.

Fotbollens Europa tar ju inte slut vid Dover. Det finns fler undervegetationer att gräva i.

Inte heller detta är tänkt att bli en diskussion kring det moraliska i att byta eller välja favoritlag. Det är i första hand ett hypotetiskt tankeexperiment, där man får lov att tänka bortom den livsbana man faktiskt hamnat i och fundera på vad som hade blivit annorlunda ifall man haft chansen att göra allt igen.

Om du skulle välja ett favoritlag någonstans i Europa idag – hur skulle du då resonera?

Idag som igår är grundkriteriet att klubben inte får spela i sin nationella högstaliga. Därefter är det väl egentligen upp till en själv att formulera urvalsprinciperna.

För egen del har jag känt mig nödgad att förhålla mig till att jag i någon mån håller på St Pauli (och inga snipiga kommentarer om det tröttsamt förutsägbara i det – mitt engagemang i klubben är snart 25 år gammalt och jag har the t-shirts to prove it). Det har inneburit att det känts uteslutet med någon annan tysk klubb, vilket annars är den absolut rikaste lägredivisionsmyllan att börja gräva i.

Det har i sin tur fått följdeffekter.

Instinktivt dras jag ju österut, men den bistra sanningen är att de lägre divisionerna i den delen av Europa mår så dåligt att tillvaron där vore alldeles för deprimerande. Jag känner sympati för en traditionsstänkt klubb som MTK i Budapest – men i längden skulle jag aldrig palla med hemmamatcher med färre än 500 åskådare och bortamatcher inför fyra gubbar och en hund.

Nä, ute i Europa får jag lov att vara lite mindre masochistisk än i England.

Här är inte 80 års studsande mellan tredje- och fjärdedivisionerna ett alternativ. Här måste jag nog rikta in mig på en klubb som faktiskt har en rimlig möjlighet att spela ihop till en tolerabel framtid.

Jag vill visserligen inte klättra upp i masten hos någon av de allra mest självklara storklubbarna – Sampdoria, Deportivo, Torino – men jag vill ändå hitta ett sammanhang där det finns ett ordentligt support.

Flest rättklingande alternativ hittade jag i Frankrike. Här finns till exempel de fotbollspuritanska gruvarbetarna i Lens och de regionalistiskt stridslystna korsikanerna från Bastia – men det var ändå något som kändes lite obekvämt med de varianterna.

Det vore för självklart, precis som det vore för uppenbart att knyta an till supporterkollektivet runt Austria Salzburg eller fackkämparna i Livorno.

Den här gången var jag ute efter en aningen mer irrationell lösning.

Därför landade jag till sist vid FC Nantes.

Där finns både traditionen och framtidsmöjligheterna, sammanhanget och identiteten.

De karaktäristiskt gulgröna kanariefåglarna har en tydlig fotbollsidé som är lätt att sympatisera med. De kallar den för jeu à la nantaise, och sammanfattar man den så hittar man en kollektivistisk idé om att bygga upp något underifrån över tid. Genom åren har den framförallt fått utlopp i en framgångsrik ungdomsutveckling, som bland annat format Didier Deschamps, Marcel Desailly och Christian Karembeu.

1996 nådde de semifinal i Champions League, med ett i stora stycken hemmafostrat lag.

Tvivlet jag har gäller huruvida de egentligen är för stora och framgångsrika för det här sammanhanget – men jag möter det med konstaterandet att uppflyttning tillbaka till Ligue 1 långtifrån är någon självklarhet. Det här är tuffa tider för Nantes. Just nu ligger de i mitten av den andraliga de tillbringat fyra av de fem senaste säsongerna i, och det är uppriktigt svårt att säga vart klubben egentligen är på väg.

Även det som ramar in matcherna känns rätt. Inför avspark tutas det i biniou, den speciella säckpipan som finns i Bretagne. Identiteten som bretonsk klubb är tydlig, och skapar en stark rivalitet med grannarna från Rennes.

Staden är rätt mörk och murrig där den ligger vid Atlantkusten. Tempot är stillsamt, och jag skulle nog trivas betydligt bättre med att hänga där än till exempel i ett hysteriskt Bari.

Christian Wilhelmsson fann sig aldrig tillrätta i Nantes. Jag misstänker att det är en indikation på att jag skulle trivas alldeles förträffligt.

Vart hamnar ni själva när ni låter fantasierna sväva iväg ut över fotbollens Europa? Och vart skulle ni rekommendera att vi tar oss, ni med detaljkoll på tillvaron därute?

/Erik Niva

Fick ett mail häromdagen.

Personligen är jag väl inte helt bekväm med något av de föreslagna alternativen. Peterborough United är en lite för historielös klubb – ligalag först 1960 – från en lite för uppnäst garnisonsstad. Smeknamnet ”Posh” förblir ju ett varningstecken.

Chesterfield är mer lockande. De har sin krökta kyrkospira, sin strävsamma stamtavla och sin rättmätiga indignation över FA Cup-semin 1997. Men de har dessvärre inte längre kvar underbart charmiga gamla Saltergate – utan numera spelar de sina hemmamatcher i en själlös låda de kallar B2Net Stadium, utslängd på en av de där vedervärdiga stormarknadsparkeringarna utanför staden. Dit kan jag bara inte skicka någon oskyldig människa.

Mitt förslag? Hartlepool United.

Högt däruppe i fotbollens nordöstliga hjärta spelar de fortfarande på samma Victoria Park som stått där strax utanför stadskärnan sedan 1886. Busby Babes var här på 1950-talet, Brian Clough brukade coacha här och det finns inga planer på att flytta.

De har dialekten. De har kvar ståplatserna. De har ett propert derby mot Darlington. Och de har en läktare döpt efter sorligt framlidne managern Cyril Knowles, of ”Nice One, Cyril”-Tottenham Fame.

Andy Capp – seriefiguren som på svenska sorgligt nog kallas ”Tuffa Viktor” – levde sitt liv i Hartlepool. Beskrivningen av handlingen i serien fungerar också perfekt som sammanfattning av tillvaron här: 

”His hobbies include pigeon racing, darts, snooker, football (which always involves fights with the other players, and frequently ends with Andy being sent off), occasionally cricket and rugby, betting on horses, getting drunk in the local pub (often falling into the canal and being fished out by a constable, and always, seven nights a week, arriving home late as a result), fishing (and not catching anything bigger than a goldfish), womanising, loafing on the sofa, and fighting with his long-suffering wife, Florrie.

Andy’s iconic plaid cap is always pulled down over his eyes, even when he is seen napping or bathing. He is often unshaven, frequently intoxicated (indicated by a prominent red nose and dishevelled clothing), lazy, freeloading, belligerent and confrontational—but just as frequently lovable (he always refers to Flo as ”pet”, and will instantly ”bop” anyone who dares to be rude to her).

Andy and Florrie are always on the verge of poverty. Although Flo works regularly as a charwoman, Andy is unemployed and lacks motivation”.

Staden.

Hartlepool är en av de där industristäderna där jobben försvunnit från varven, stålverken och gruvorna. Klubben har aldrig vunnit någonting alls, och har tillbringat 83 säsonger på raken i tredje- och fjärdedivisionerna. Ändå är det här en tid som är mer upplyftande än deprimerande; laget har en viss möjlighet att skriva historia genom att för första gången någonsin spela Hartlepool United upp i tvåan, och staden har lyckats revitalisera sig runt en upprustad marina.

Borgmästaren bakom uppryckningen heter Stuart Drummond. Nuförtiden. Fram till och med 2002 hette han ”H’Angus the Monkey”, och var maskot för Hartlepool United. Det var utifrån den plattformen – och ett löfte om gratis bananer till bygdens skolbarn – som han påbörjade sin politiska bana.

Ifjol var han finalist i de globala världsmästerskapen för borgmästare, ”World Mayor”, men föll till slut mot Mexico Citys borgmästare Marcelo Ebrard. Han missar aldrig en hemmamatch.

Borgmästaren.

Glasklart fall, alltså?

Nja, den största nackdelen med Hartlepool United är att klubben numera har en ägandestruktur som innebär att de är registrerade på Brittiska Jungfruöarna, främst av skatteskäl. Det finns alltså absolut ett argument för att ta den självklara vägen, välja att backa AFC WImbledon eller någon av de andra supporterstyrda klubbarna istället.

Men som skrivet, jag lämnar frågan till golvet.

Vart ska vi egentligen skicka den undrande brevskrivaren och hans brorsa?

/Erik Niva

EXTRA! EXTRA! FUCKIN’ UPPDATERINGSEXTRA!!!

Genom genierna i kommentatorsfältet nås jag av livsviktig information, som genant nog varit fullständigt okänd för mig fram tills nu.

Andy Capp är pappa till Buster.

THE Buster. Serietidnings-Buster. Han heter egentligen Buster Capp.

Alla de stadiga grundvärderingar som format så stor del av min egen uppväxt – de har tydligen sitt ursprung i just Hartlepool.

Ni har måhända hört talas om att det är någon som firar Silverbröllop den här helgen – och BBC har grävt upp den allra första intervjun Sir Alex Ferguson gjorde som Manchester United-manager.

Visst har tidens tand gnagt lite på karln, men totalt sett tycker jag nog att det är mer som förblivit sig likt än det är som har förändrats. Blicken – gnistan i ögonen – är densamma.

Det finns andra som förändrats mer.

Inspirerad av den där BBC-intervjun tog jag den digitala spaden och cybergrävde lite. Vad hade egentligen Fergusons kollegor, konkurrenter och kombatanter för sig för 25 år sedan? Hur såg alla andra Premier League-managers ut 1986?

André Villas-Boas var inte född – det vet vi – men hur såg det ut i övrigt. Alla klippen är inte från november 1986, men jag har försökt landa tidsmaskinen så nära som Youtube tillåtit.

Och såhär såg det ut:

Arséne Wenger var manager för Nancy och hade bra fluff i håret.

Roberto Mancini var storstjärna i Sampdoria – och hade nog tamejtusan ännu bättre fluff.

Kenny Dalglish var player manager för ett Liverpool mitt uppe i klubbens storhetstid.

Harry wheelade och dealade i Bournemouth, såväl 1986 som 1990.

David Moyes brunkade in bollar för Bristol City.

Roy Hodgson avlöste Roffe Z vid intervjumicken, blev bortklippt av SVT och vann SM-guld med Malmö.

Mick McCarthy gav Ferguson jobbet, genom att stjäla poäng i derbyt där Ron Atkinson gjorde en av sina sista matcher som Man United-manager.

Alex McLeish fortsatte förvalta Ferguson-arvet och vann bucklor med Aberdeen.

Steve Bruce var ung, färsk och oprövad mittback i Norwich.

Och Martin Jol hade mycket hår, men lite mage.

/Erik Niva

Käre Antonio,

Jag vet inte om det är möjligt att separera människan från spelaren och vice versa. Jag tror inte det. Jag tror att det är svårt för människor med det här fantastiska jobbet, människor som tillbringat mer tid med bollen än med sina vänner.

Men det finns ändå tider då människan – snarare än spelaren – måste vara stark. För sig själv, för sina barn, för sin familj.

Det här är en tid av lidande, även fysiskt. Jag vet vad jag pratar om, och jag är säker på att du förstår vad jag menar, käre Antonio. Jag tänker mycket på dig just nu. Det du råkat ut för har tagit mig hårt. Vilka tankar, rädslor och plågor finns ditt huvud just nu? Jag känner till den där känslan av förlust, den där ensamheten som får en att plötsligt se allt i svart. Jag känner till den, och det är därför jag känner mig så nära dig och Rino Gattuso, som också går igenom en sorgesam tid.

Men käre Antonio, jag är också övertygad om att du har kvar den där positiva karaktären som jag minns från vårt möte i Rom. Jag är säker på att din kropp är stark och att kärleken från de runt omkring dig kommer att hjälpa dig att ta dig igenom det här. Jag vet att du snart kommer att vara tillbaka i god hälsa, i tryggheten hos din familj.

Jag hoppas snart få se dig jaga en boll igen. Jag hoppas det för fotbollens skull, för det kan aldrig finnas tillräckligt av fantasin som din talang skänker oss.

Lycka till, min vän,

Diego Maradona

Från CdS.

/Erik Niva

Det är ju det där med tajming.

Begåvade 11 Freunde brottas med samma problem som alla andra månadsmagasin. De skickar tidningen till tryck, och sedan måste de vänta i flera veckor innan den faktiskt når läsarna. Och under den tiden riskerar både det ena och det andra att hinna hända.

Den nio sidor långa huvudtexten i det senaste numret är skriven av Christoph Biermann – en av landets mest respekterade fotbollsskribenter – och handlar om supporterkultur. Och huliganism. Och polisarbete. Och alla de gathörn och läktarsektioner där de där allt möts och smälter samman.

Tonen är föredömligt resonabel, förvånansvärt hoppfull.

Trots att debatten blivit allt mer eskalerad och infekterad tror Biermann att vi går mot bättre tider. ”Das Ende der Eskalation” lyder huvudrubriken, slutet på eskaleringen.

Huvudtesen är att våldsspiralen runt den tyska fotbollen såhär långt mest varit en illusion – att de officiella siffrorna är missvisande – men att den riskerar att bli alltmer verklig i takt med att polisen rustar upp. Det hänvisar till det Lüchow-Dannenberg-Syndrom som är ett begrepp inom tysk kriminologi. I korthet går det ut på att en ökad polisbevakning genererar fler ingrepp och gripanden, vilket i sin tur ger en högre brottsstatistik, vilket då ska motivera ännu större polisbevakning.
– Trots att det hävdas motsatsen så finns det ingen våldsvåg runt tysk fotboll. Nu måste polisen rusta ner och hantera fansen på ett mer intelligent sätt, lyder ingressen som introducerar hela artikeln.

Det nya numret av 11 Freunde distribuerades till handelshyllor och prenumeranter under förra veckan. Detta sammanföll med en av de mest våldsamma veckorna i tysk fotbollshistoria, en period som var allt annat än slutet på eskalationen.

Vi har redan berört Dynamo Dresden och deras 12 000-mannaresa till Dortmund, den som mynnade ut i 15 gripna och dussintals skadade. En obehagligt stor sektion av Dresdens ultras har militariserats långt bortom den rena kriminalitetens gräns – herrejävlar, de kommer till rättssalen i rånarhuvor – och klubben har nu själv tagit initiativ till att lämna tillbaka bortabiljetterna inför matchen mot St Pauli i Hamburg.

Det gick sedan inte ens ett dygn innan det var dags igen. Kaiserslautern reste till Frankfurt för cupmatch, och bland mycket annat skadades åtta polismän.

Under helgen omhändertogs sedan 80 Nürnberg-ultras som försökte forcera sig in på Allianz Arena för derbyt mot FC Bayern, samtidigt som en del Dortmund-fans slogs med Stuttgart på en bensinstation på vägen till match, och med Bremen-fans på väg därifrån. På en division fem-match mellan Uerdingen och Siegen skadades också sex poliser.

Allra mest iögonfallande var det som Daniel Bauer råkade ut för. Han är lagkapten för ett formsvagt FC Magdeburg i fjärdedivisionen, och när han kom hem till sitt hus på kvällen möttes han och hans flickvän av tio maskerade män. Bauer har tidigare varit frontfigur i kampen mot klubbens destruktiva supporterkrafter, och därför fått ta emot mordhot via både mejl och sms. Nu blev hotbilden så konkret att han valde att ta paus från fotbollen och lämna staden. Just nu håller han till på hemlig adress, och funderar över vad som ska hända härnäst.

När nu inrikesministern Hans-Peter Friedrich uttalar sig om situationen runt den tyska fotbollen är det just ord som ”upptrappning” och ”våldseskalering”.
– Vi måste hitta en lösning nu. För den här våldsekaleringen är fullständigt oacceptabel.

Dessvärre kom nog det här numret av 11 Freunde för sent. Deras infallsvinkel dränks nu fullständigt av kraven på tuffare tag och strängare straff. Idag är maxlängden för ett tillträdesförbud till tyska arenor tre år – nu diskuteras det ifall livstidsstraff ska införas.

Utifrån ett svenskt – ja, ett europeiskt – fotbollsperspektiv är förstås utvecklingen deprimerande. Under det senaste årtiondet har ju Tyskland tjänstgjort som utopin där drömmen om en annan värld blivit möjlig. Där går minsann rivaliserande supportrar i armkrok med varsin ölsejdel, innan de betalar en hundralapp till varsin ståplatsläktare, där de står med tiotusentals andra och sjunger fram sitt frejdiga lag.

Det unika med den klichébilden är att den faktiskt legat väldigt nära sanningen. Det sorgliga med den är att den nu löper en väldigt verklig risk att raseras.

/Erik Niva

Äh, det var väl onödigt.

En dag när Milan spelade för Antonio Cassano var faktiskt det minsta de kunde göra att se till att vinna. De var ju – de är ju – så uppenbart mycket bättre än BATE Borisov.

Under den avslutande av halvtimmen av första halvlek spelade Milan väl så bra som de gjort på hela säsongen. Aquilani, Nocerino och Ambrosini patrullerade mittfältet, spelade loss villiga löpare i Abate, Robinho och Boateng. Zlatan Ibrahimovic band ihop trådarna. De dikterade villkoren, kontrollerade matchbilden och karvade fram chanser i stort sett när de kände för. De gjorde ett mål under den här perioden. De både kunde och bode gjort ett par, tre till och dödat matchen.

Nu gjorde de inte det.

Istället kom traktorfabrikens lag från Borisov ut till andra halvlek och demonstrerade att den där tjatiga sanningen fortfarande besvärar det här Milan-laget – det är fullt möjligt att störa dem mer eller mindre enbart genom att skruva upp matchtempot.

Det går att göra sig lustig över hur BATE-tränaren Viktor Gontjarenko (34) är yngre än åtta av spelarna i Milan-truppen. Milan blottade sig för de skämten under andra halvlek.

Hade de bara matchat vitryssarna i intensitet, frenesi och kamplusta hade de såklart vunnit matchen. Då hade de inte behövt muttra om huruvida det var rätt att blåsa straff när Abate tryckte en motståndare i nacken (och jo, det var det).Nu släppte de istället greppet om förstaplatsen i gruppen till Barcelona. Det är nu inte hela världen – i många fall visar det sig vara likgiltigt huruvida man vinner sin grupp eller kommer tvåa – men det var rätt och slätt onödigt.

Kevin-Prince Boateng drog fram sin Cassano-tröja efter Milans ledningsmål. Det hade varit mer passande att visa upp den vid en slutsignal som förkunnade tre Milan-poäng.

***

Zlatan Ibrahimovic var som Milan i stort. Jättebra under den där glänsande halvtimmen – distinkt och effektiv – men alltmer ointresserad ju kallare och jobbigare det blev i Minsk.

Starka tre plus blir i alla fall hans helhetsbetyg, och det är ju bra. Är man mitt i en memoarlansering när man blir utelämnad från en rätt betydelsefull Fifa-lista – då kan det vara läge att påminna om hur skicklig man faktiskt kan vara.

Målet var en sådan erinran. Ibrahimovic visade då upp en anmärkningsvärd snabbhet i både huvud och ben, då han först gick ur en offsidesituation för att därefter sprinta sig i läge och spika dit både förstatouch och avslut. Det viktigaste en forward kan göra, det där som anfallskollegan Robinho i stort sett aldrig lyckas med.

Individuellt är Zlatan Ibrahimovic inne i en bra period nu. Poängen kommer, målen ramlar in. Han är fortfarande inte där han kan vara – där han har varit…? – men glimtivs spelar han faktiskt bättre just nu än han gjort under hela 2011.

***

Och med allt det sagt glädjer vi oss såklart med BATE Borisov. Ett lag som skickar in nio vitryssar i startelvan och spelar någorlunda jämt med Milan – det förtjänar såklart både respekt och framgång.

/Erik Niva

Ville bara säga att listan över de bästa fotbollsetniciteterna fått en ny ledare.

I vanliga fall är jag ju väldigt förtjust över allt som mixar det finska med något mer sydländskt (se den finske greken Haris Laitininen eller den finske egyptiern Rami Shaaban) men under en längre tid har jag mest av allt ändå önskat mig Kevin Kurányis etnicitet.

Han är ju den tyske bombaren som lika gärna kunnat spela landslagsfotboll för Brasilien, Ungern eller Panama, och som idag samlar säsonger i Ryssland.

Men faktiskt, inte ens han kan riktigt mäta sig med Hannover 96:s mittfältare. Manuel Schmiedebach.

22-årige Schmiedebach har börjat utmärka sig så mycket att det står landslagsspel för porten. Först ska han bara bestämma sig för om han ska välja att spela för Tyskland, Colombia, Venezuela, Irland eller Marocko. Han är nämligen tillgänglig för samtliga landslag.

Ny värld, nya möjligheter.

***

Och när vi ändå är inne på landslagsfotboll och den typen av trivialitetsdiskussioner som lätt kan bli smaklösa ifall man träffar fel ton – då kan jag väl lika gärna passa på att lista de tidernas fem bästa nationalsånger framförda i ett fotbollssammanhang.

Jag är ju inte den nationalistiska typen, men ända sedan hysterin runt Nya Zeelands haka i samband med rugby-VM senast har jag känt att den här listan förtjänar att göras.

Och naturligtvis är det inte musikstycket som sådant som recenseras – ännu mindre lyrikens innehåll – utan framförandet, sammanhanget, känslan.

Fotbollens fem bästa nationalsånger, kategorin enskilda framträdanden.

5.
İstiklâl Marşı
Turkiet-England, 2003
Ska det nu vara militaristiskt – och face it, nationalsånger ska vara just det –  så kan det lika gärna vara det på allvar. Då ska det vara en hel satans marschorkester, en krigsmålad Rüştü och folk som gör honnör runt planen. Nu när det mexikanska landslaget skandalöst nog slutat med sin vertikala krigshälsning så ger jag postumt den pompösa svulstighetstiteln till Turkiet.

4.
Himno Nacional Argentino
Argentina-Västtyskland, 1990
Det är alltså VM-final – planetens mest betittade evenemang – och den allra största stjärnan av dem alla blir så förbannad för att hans nationalsång buas ut att han upprepade gånger ljudar ”Hijo de Puta” rätt in i kameran. Det blev stora rubriker då. Det hade blivit större rubriker idag.

3.
Fratelli d’Italia
Italien-Frankrike, 2006
Det är ju något med den fullständigt galna vinnarviljan i Buffons blick, Gattusos slutna ögon och Cannavaros käke – men kanske framförallt i Materazzis sätt att sjunga med i det instrumentala ”pom-pompompom-pompompom-pompompom-pompompom” som gör det. Egentligen ännu tydligare filmat före semifinalen.

2.
Aegukka
Nordkorea-Brasilien, 2010
Ni kan vara hur cyniska ni vill, prata om pr-demonstrationer eller överspel – det går ändå inte att vara oberörd inför kontrasten mellan tio sammanbitna stenansikten och en gråtande zainichi-korean. Bortsett från Andrésitos segermål vete fan om inte Jong Tae-Ses tårar var det mest minnesvärda med hela VM 2010.

1.
God Save the Queen
England-Tyskland, 1996
Tonen sätts liksom direkt, då försångaren hämtar luft bara för att blåsas bort av kraften från ett dånande Wembley. En konfunderad Paul Ince sneglar ditåt och undrar vad som händer, innan kameran panorerar bort över de verkliga sångarna. Det går att säga mycket om den gamla stammens fotbollsmän som Stuart Pearce, Teddy Sheringham, Gareth Southgate, Alan Shearer och Tony Adams – men sjunga nationalsång inför en fotbollsmatch, de kunde de till perfektion.

/Erik Niva

Ska vi säga helg med den där kvartsutlovade tävlingsuppföljaren då?

Jomen, så gör vi.

Samma upplägg som igår. Jag ger er bilden från en fotbollsarena – ni berättar var jag har tagit den. Och den som först ger mig det rätta svaret vinner en bok. Arenanamn, stad och land ska vara med – och jag kan passa på att betona att det gäller att precisera namnet på stadion den här gången.

Det är något av en semi-kuggis.

Igår kom det första korrekta svaret in efter 19 minuter. Min misstanke är att det tar längre tid idag.

Eller?

Jag presenterar det rätta och det riktiga vid 17-tiden eller så.

***UPPDATERAT. Okej, som förutspått tog det alltså aningen längre tid för bloggskogens spårhundar att nosa sig fram till tryffeln den här gången. 29 minuter – sedan hade Anders Strömvall avslöjat att vi hade att göra med Stadion Evžena Rošického i Prag.

Ibland kallas den rätt och slätt för Strahov-stadion, men det hade jag inte accepterat som svar i och med att det här är en mindre arena som ligger i skuggan av den enorma Strahov-arena där spartakiaderna brukade hållas en gång i tiden.

Dubbellurigt, i och med att Slavia Prag bara spelade här tillfälligt, under tiden då deras egen arena i Eden byggdes om.

Men återigen, imponerande hur hög andel av er svarande som faktiskt hittade rätt i sniffandet. Ni har gjort er förtjänta av att fira fredag nu.

/Erik Niva

Minns ni Tony Vairelles så är det förmodligen ungefär såhär ni gör det.

En blond hårman, en effektiv målskytt. En ligatitel med Lens, en med Lyon. Åtta landskamper för Frankrike, och bara ett litet uttagningshack ifrån en plats i världsmästartruppen i VM ’98.

Mot slutet av karriären hamnade sedan Vairelles i FC Gueugnon nere i tredjedivisionen. Tanken var att han skulle leda en mycket större satsning, att han skulle vara skyttekung och majoritetsägare i samma person. Det gick sådär. Målen ramlade visserligen in, men den större styrningen tycktes aningen tvivelaktig. Vairelles förvandlade styrelsemöten till en familjemiddag; pappa Guy blev president och tre bröder fick plats i styrelsen. Lillebrodern fick plats i a-laget.

Resultaten kollapsade, både på och utanför planen. Nedflyttade till fjärdeligan, skulder på mer än en miljon euro. Vairelles själv hävdade att han investerat 250 000 euro av sina egna pengar, och att problemet bottnade i att kommunen inte matchat investeringen som utlovat.
– De behandlade mig som en idiot. Jag har släpats i smutsen eftersom jag har hållit min familj nära, men jag behövde pålitligt folk som kostade så lite som möjligt. Min pappa ägnade timmar åt att arbeta för klubben utan betalning. Jag känner mig bedragen.

Natten mot söndag tog livet en ny vändning för familjen Vairelles. Två av bröderna – 20-årige spelaren Gio och 30-årige Jimmy – blev utslängda från nattklubben ”4 As” i Nancy vid tretiden. Strax därefter var de tillbaka.

Nu hade de med sig både sällskap och tillhyggen. Fem män. Baseballträn, cykelkedjor – och vapen. Fem skott sköts, tre av dörrvakterna träffades. Men angriparnas bil blev kvar.

Den tillhörde Guy Vairelles, och dagen efter greps fyra av hans söner för mordförsök.

En av dem var Tony Vairelles. Idag ska han upp i rätten. Han riskerar att dömas till livstids fängelse för mordförsök.

/Erik Niva

I avsaknad av det Simon Bankska svårmodet bestämmer jag helt sonika att det här är en bloggvecka för lättsinne.

En lista på måndagen, en paus därefter, en tävling på torsdagen.

För visst hörni – nu är det tävlingsdags igen.

Reglerna är sedvanligt enkla. Här har ni en bild från en fotbollsarena, marginellt maskerad. Er uppgift är rätt och slätt att identifiera den utifrån den enda ledtråden att jag personligen har varit där och tagit bilden.

Det första korrekta svaret vinner. Jag är en asketisk man med få materiella tillgångar, men en bok ska vi väl i alla fall kunna skrapa ihop som pris. Ehm, få se nu… ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”? Nej, betydligt sämre upp. Vinnaren får välja mellan den bloggbok vi gav ut i våras – som jag uppriktigt sagt inte vet ifall den fortfarande finns till försäljning – eller pocketutgåvan som sammanfattar mina egna irrtåg.

Hit me.

Vittjar svarsnätet om några timmar.

***UPPDATERING. Okej, efter knappa tre timmar anser jag tävlingen vara avgjord, avklarad och avslutad. Vinnare blev my good man Alexander Tillman – släkt med Joshua? – som prickade in det korrekta svaret efter 19 minuter.

Och rätt svar, det var alltså Stade Tourbillon i Sion, Schweiz.

Min favoritgissning var annars den som preciserade att arenan minsann låg ”i Bkonni-regionen i sydvästra Niger”. Förhoppningsvis är det någon sådan här ”spåra-platsen-där-bilden-är-tagen”-funktion som slagit fel.

Javars. Så var det i alla fall med det. Om andan faller på kanske jag gör Version 2.0 av samma tävling vid motsvarande tid i morgon dag.

/Erik Niva